Google translate is a website service that provides you with a translation of the website, to the language you choose from the list. Since it is computer generated, the translation may not always be completely correct. Please note that we are not responsible for any inaccuracies.
1. Arbets- och näringsministeriet har i skrivelse 15.4.2024 begärt att Ålandsdelegationen ger ett utlåtande i vilket Ålandsdelegationen besvarar två frågor:a) Hur ska självstyrelselagen tolkas i fråga om fördelningen av intäkterna från utsläppshandeln och är det en åtgärd som avses i 59 b § i självstyrelselagen?b) Om intäkterna från utsläppshandeln är en åtgärd som avses i 59 b § i självstyrelselagen, hur ska avräkningssystemet beaktas i fördelningen av intäkterna mellan riket och landskapet så att en dubbelfördelning ur samma resurs kan undvikas?Ålandsdelegationen har inhämtat utlåtanden över begäran från Ålands landskapsregering (nedan landskapsregeringen), justitieministeriet, finansministeriet och Energimyndigheten.2. Landskapsregeringen har i skrivelse 30.5.2024 begärt att Ålandsdelegationen ger en rekommendation om hur Finlands intäkter från utsläppshandeln ska delas mellan riket och landskapet.Ålandsdelegationen har inhämtat utlåtanden över begäran från arbets- och näringsministeriet, justitieministeriet och finansministeriet.
I Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG (nedan utsläppshandelsdirektivet) artikel 10.3 regleras hur medlemsstaterna ska använda sina intäkter från den i direktivet reglerade försäljningen av utsläppsrätter. En bestämmelse om delningen av den finska statens ovan nämnda intäkter mellan riket och landskapet finns i 4 § republikens presidents förordning om skötseln i landskapet Åland av förvaltningsuppgifter som gäller handel med utsläppsrätter avseende växthusgaser (FFS 801/2021, ÅFS 2021:144). Enligt bestämmelsen ska statens intäkter från utsläppshandeln överföras från statens medel till landskapet på så sätt att landskapets andel av de utsläppsrätter som staten utauktionerat bestäms på samma sätt som man enligt EU-rätten bestämmer Finlands andel av de utsläppsrätter som utauktionerats av samtliga medlemsstater.Utsläppshandelsdirektivet ändrades 10.5.2023 genom direktiv (EU) 2023/959 om ändring av direktiv 2003/87/EG om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom unionen och beslut (EU) 2015/1814 om upprättande och användning av en reserv för marknadsstabilitet för unionens utsläppshandelssystem för att tillgodose EU:s skärpta utsläppsminskningsmål och utsträcka utsläppshandelns genomslag till nya sektorer. Bland annat utvidgades utsläppshandeln så att den även omfattar sjöfarten. Tidigare omfattade utsläppshandeln fasta anläggningar och flygtrafiken.I och med ändringen av direktivet har landskapsregeringen med hänvisning till 59 b § självstyrelselagen och den förhållandevis stora andelen finländska rederier med hemort i Åland ansett att landskapets andel av statens intäkter från utsläppshandeln ska vara större än hittills. Landskapsregeringen har ansett att delningen av intäkterna ska motsvara behörighetsfördelningen mellan riket och landskapet.
Arbets- och näringsministeriets begäran om utlåtande (1.)Arbets- och näringsministeriet har i sin begäran om utlåtande i första hand anfört att 59 b § självstyrelselagen överhuvudtaget inte förutsätter att intäkterna från utsläppshandeln delas mellan riket och landskapet. Utgångspunkten i utsläppshandeln är att man inte har några egna utsläppsrätter för anläggningar eller sjöfarten på marknaden och fördelningen av utsläpssrätter till medlemsstaterna är bortkopplat från hur mycket utsläpp deras anläggningar eller andra aktörer orsakar. Alla medlemsstater auktionerar sin andel av utsläppsrätter på gemensamma auktioner och dessa kan köpas fritt av olika aktörer. Finlands nuvarande andel av auktionsintäkter är 1,861257204 procent och den har föredelats enligt följande: Ålands andel är 0,00567 procent och rikets andel 99,9433 procent.Även inom sjöfarten anskaffar aktörerna sina utsläppsrätter på den gemensamma marknaden. Andelen intäkter är inte beroende på sjöfart som är beläget inom medlemsstatens område.Ministeriet har anfört att intäkterna i sig inte kan anses vara en sådan åtgärd som avses i 59 b § självstyrelselagen med hänvisning till att staten enligt utsläppshandelsdirektivet inte behöver vidta några särskilda åtgärder för att ”erhålla” intäkterna av EU.Inte heller finansministeriet har ansett 59 b § förutsätta en delning av intäkterna mellan riket och landskapet. Till denna del har finansministeriet anfört att direktivet förvisso uppmanar medlemsstaterna till att använda intäkterna för klimatrelaterade ändamål, men att intäkterna trots detta ska användas för de ändamål som riksdagen beslutar om (universalitetsprincipen).Landskapsregeringen å sin sida har i sitt utlåtande poängterat att det i direktivet inte är fråga om endast en uppmaning till användning utan om ett krav. Landskapsregeringen har ansett det vara entydigt att genomförandet av utsläppshandelssystemet till den del det gäller fördelning av utsläppshandelsintäkter ska omfattas av 59 b §.För det fall att intäkterna från utsläppshandeln skulle anses vara en åtgärd som avses i 59 b § har arbets- och näringsministeriet i sin begäran anfört i andra hand att fördelningen enligt avräkningssystemet är tillräcklig. Man har anfört att landskapet redan nu får en betydligt större andel av intäkterna på basis av avräkningssystemet än vad som skulle tillfalla landskapet ifall man skulle behandla landskapet som en medlemsstat och tillämpa utsläppshandelns fördelningsgrund. Finansministeriet har i sitt utlåtande förenat sig i dessa synpunkter.Landskapsregeringen å sin sida har i sitt utlåtande anfört att ett beaktande av avräkningssystemet vid tillämpningen av 59 b § strider mot den praxis som hittills har varit allmänrådande. Landskapsregeringen har anfört att det i förarbetena till den senaste ändringen av självstyrelselagen, där ett nytt ekonomiskt system infördes i lagens 7 kapitel, inte finns något som tyder på att denna praxis skulle ha ändrats. Man har anfört att en koppling av tillämpningen av 59 b § självstyrelselagen till avräkningssystemet inte kan ske utan en ändring av självstyrelselagen.För det fall att 59 b § skulle anses förutsätta en delning av intäkterna mellan riket och landskapet har justitieministeriet anfört bland annat att en praxis har utvecklats över tid under Finlands EU-medlemskap enligt vilken det för landskapet har avskilts särskilda betalningsandelar av EU:s medel under respektive EU:s programperiod för nationella stödprogram som kommissionen godkänt och som omfattat stödåtgärder på rättsområden också inom landskapets lagstiftningsbehörighet.Energimyndigheten har anfört att den inte har några synpunkter på tolkningen av lagstiftningsbehörigheten gällande fördelningen av intäkterna eller på tolkningen av självstyrelselagen. Energimyndigheten har dock konstaterat att udvidgningen av utsläppshandeln till sjöfarten inte ändrat fördelningsnyckeln för auktionsandelar enligt direktivet. Fördelningsnyckeln har inte heller kopplats till medlemsstaternas utsläppsnivåer. Ålands landskapsregerings begäran om rekommendation (2.)Med beaktande av innehållet i Ålandsdelegationens svar på landskapsregeringens begäran (nedan) anser Ålandsdelegationen att det inte är nödvändigt att redogöra närmare för innehållet i landskapsregeringens begäran eller ministeriernas utlåtanden.
Enligt 18 § 10 p. självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehö-righet i fråga om natur- och miljövård, friluftsliv och vattenrätt. Enligt 18 § 22 p. självstyrelselagen har landskapet även lagstiftningsbehö-righet i fråga om näringsverksamhet med undantag av bl.a. handels-sjöfart samt farleder för handelssjöfart och utrikeshandeln.Vid lagstiftningskontrollen enligt 19 § självstyrelselagen har lagstift-ningsbehörigheten gällande den utsläppshandel som regleras i ut-släppshandelsdirektivet hänförts till landskapets behörighet gällande natur- och miljövård samt näringsverksamhet. Detta har även gällt beträffande handeln med utsläppsrätter för luftfarten (Ålandsdelegat-ionens utlåtanden 4.3.2009, nr. 9/09 och 25.10.2010, nr. 39/10). I ett utlåtande enligt 56 § självstyrelselagen har ovan nämnda även gällt beträffande handeln med utsläppsrätter för sjöfarten med undantag för direktivets bestämmelse om undantag i fråga om öar (Ålandsde-legationens utlåtande 10.2.2023, nr. 13/23).
Enligt 56 § i självstyrelselagen för Åland ger Ålandsdelegationen på begäran utlåtanden till statsrådet och ministerierna samt till land-skapsregeringen och domstolar. Till delegationens uppgifter hör så-ledes att såsom ett sakkunnigorgan ge utlåtande i frågor som gäller tillämpningen av självstyrelselagen. Ålandsdelegationen konstaterar dock att landskapets lagstiftningsbehörighet avgörs entydigt endast i samband med stiftandet av landskapslagar, som efter granskning av Ålandsdelegationen och i förekommande fall av Högsta domstolen, av republikens president antingen godkänns eller genom veto bringas att förfalla. Däremot sker i samband med riksdagens lagstiftning inte någon motsvarande bedömning av lagstiftningens tilllämpning i landskapet Åland. Saknas landskapslagstiftning på området och behörigheten inte direkt framgår av uppdelningen i självstyrelselagen kan myndigheterna vara tvungna att själva tolka innebörden av självstyrelselagens bestämmelser. Uppstår meningsskiljaktigheter i fråga om vissa förvaltningsbefogenheter kan ett utlåtande på nu gjort sätt inbegäras av Ålandsdelegationen, alternativt föras till Högsta domstolen för avgörande enligt 60 § i självstyrelselagen.
a) Hur ska självstyrelselagen tolkas i fråga om fördelningen av intäkterna från utsläppshandeln och är det en åtgärd som avses i 59 b § självstyrelselagen?Enligt 59 b § 1 mom. självstyrelselagen är, när åtgärder vidtas i Finland med anledning av beslut som har fattats inom Europeiska unionen, lagstiftningsbehörigheten och behörigheten i förvaltningsärenden fördelad mellan landskapet och riket på det sätt som följer av denna lag.I samband med den ändring av utsläppshandelsdirektivet 10.5.2023 som redogjorts för ovan skärptes även stadgandena i direktivets artikel 10.3 om användningen av intäkterna. Medlemsstaterna ska använda intäkterna eller ett motsvarande ekonomiskt värde för i första hand olika klimatrelaterade ändamål. Tidigare uppmanades medlemsstaterna att använda åtminstone merparten av intäkterna för sådana åtgärder.Med beaktande av vad intäkterna enligt utsläppshandelsdirektivet ska användas för anser Ålandsdelegationen att det inte finns skäl att bedöma behörighetsfördelningen beträffande användningen av intäkterna annorlunda än behörigheten över handeln med utsläppsrätter som enlig Ålandsdelegationens utlåtanden 9/09 och 39/10 hör till landskapets behörighet. Bestämmelserna om användningen av intäkterna berör främst natur- och miljövården. Enligt 59 b § 1 mom. självstyrelselagen har således i princip varken riket eller landskapet företräde att besluta om hur de nationella intäkterna används.Enligt utsläppshandelsdirektivet kan medlemsstaten uppfylla sina skyldigheter genom att använda antingen intäkterna eller ett motsvarande ekonomiskt värde. Direktivet tar inte ställning till hur intäkterna fördelas inom medlemsstaterna. Således finns det inga stadganden i direktivet som skulle skapa en EU-rättslig förpliktelse att fördela inkomsterna mellan riket och landskapet. Denna fråga löses med stöd av nationell lagstiftning.Självstyrelselagen behandlar inte direkt frågan om intäkter som bygger på EU-lagstiftning. Utöver utsläppshandelsdirektivet skapar flera delar av EU:s Fitfor55-lagstiftningspaket miljörelaterade intäkter i form av sanktionsavgifter eller andra intäkter (se förordning (EU) 2023/1805 om användning av förnybara och koldioxidsnåla bränslen för sjötransport och om ändring av direktiv 2009/16/EG och förordning (EU) 2023/2405 om säkerställande av lika villkor för hållbar lufttransport (ReFuelEU Aviation) förordning (EU) 2023/956 om inrättande av en mekanism för koldioxidjustering vid gränsen). Således berör fördelningen av intäkterna även andra intäkter än dem som förorsakas av utsläppshandeln. Enligt Ålandsdelegationens uppfattning finns det inga EU-rättsliga krav att fördela inkomsterna mellan riket och landskapet. Enligt universalitetsprincipen som tillämpas i EU-rätten görs det ingen skillnad på de inbetalda medlen, utan alla medel omfördelas till att täcka alla utgifter.Det finns inte heller rättsliga hinder för att fortsätta nuvarande praxis. När intäkterna fördelas är fördelningen av auktionsintäkter mellan landskapet och riket en åtgärd som avses i 59 b i självstyrelselagen.b) Om intäkterna från utsläppshandeln är en åtgärd som avses i 59 b § självstyrelselagen, hur ska avräkningssystemet beaktas i fördelningen av intäkterna mellan riket och landskapet så att en dubbelfördelning ur samma resurs kan undvikas?Å ena sidan är avräkningen (och skatteavräkningen) enligt 45 § självstyrelselagen avsedd att täcka (alla) utgifterna föranledda av självstyrelsen. När landskapet beslutar om användningen av intäkterna från utsläppshandeln, och därigenom åsamkas en utgift, är det fråga om en utgift föranledd av självstyrelsen. Å andra sidan uppställs – såsom ovan framkommit – i 59 b § självstyrelselagen specifika krav på den överföring av statsmedel till landskapet som ska täcka just denna utgift: Intäkter från utsläppshandeln ska överföras för användning i enlighet med utsläppshandelsdirektivet. Med andra ord föranleder tillämpningen av 59 b § en sådan specificering av både de överförda medlens härkomst och användningsändamål som är främmande för avräkningsinstitutet.Ålandsdelegationen konstaterar i likhet med justitieministeriet att det under Finlands EU-medlemskap har uppstått en praxis enligt vilken det – utöver avräkningsbeloppet – för landskapet har avskilts skilda andelar av sådana EU-medel vilkas EU-rättsenliga användning har omfattats av landskapets behörighet. Frågan har inte tidigare problematiserats.Denna praxis har utvecklats närmast genom överenskommelser mellan landskapsregeringen och behöriga ministerier, men även Ålandsdelegationen har uttalat sig om saken i utlåtanden över tidigare överenskommelseförordningar om skötseln i landskapet Åland av förvaltningsuppgifter som gäller handel med utsläppsrätter avseende växthusgaser (FFS 801/2021 och 199/2013; ÅFS 2021:144 och 2013:20). Beträffande överenskommelseförordningarnas bestämmelser om överföringen av utsläppshandelsintäkter från statens medel till landskapet har Ålandsdelegationen konstaterat att en andel av intäkterna i sig – på det sätt som har stadgats i de föreslagna överenskommelseförordningarna – har tillkommit landskapet (Ålandsdelegationens utlåtanden 4.5.2021 nr 22/21 och 4.3.2013 nr 8/13).Ålandsdelegationen anser att det inte finns skäl att frångå ovan nämnda praxis och att den delning av intäkterna från utsläppshandeln som föranleds av 59 b § självstyrelselagen således inte bör påverkas av avräkningssystemet i 7 kap. självstyrelselagen.
Enligt 59 b § 2 mom. självstyrelselagen ska landskapsmyndigheterna och riksmyndigheterna samråda, om de åtgärder de kommer att vidta är beroende av varandra. Om endast en åtgärd kan vidtas i medlemsstaten i ett förvaltningsärende där både landskapet och riket har behörighet enligt självstyrelselagen, fattas beslutet om åtgärden av riksmyndigheten. Beslutet skall fattas efter samråd med landskapsmyndigheten så att samförstånd eftersträvas och landskapsmyndighetens ståndpunkter så långt som möjligt blir beaktade. Är landskapsmyndigheten och riksmyndigheten inte överens om vilka åtgärder som bör vidtas i en fråga som avses i momentet, kan en rekommendation till avgörande begäras av Ålandsdelegationen.
Landskapsregeringen har begärt att Ålandsdelegationen ger en rekommendation om hur Finlands intäkter från utsläppshandeln ska delas mellan riket och landskapet.Ålandsdelegationen har ovan ansett att utsläppshandelsdirektivet mot bakgrund av Finlands interna lagstiftning i 59 b § självstyrelselagen om landskapets självstyrelse även i fråga om beslut som har fattats inom Europeiska unionen föranleder att man i Finland måste besluta om hur de nationella intäkterna från utsläppshandeln delas mellan riket och landskapet. Trots att detta behov av delning inte följer direkt av EU-rätten utan endast indirekt anser Ålandsdelegationen, såsom Högsta domstolen ansett i prejudikatet HD 2017:47 i fråga om delningen av fiskekvoterna mellan riket och landskapet, att det i fråga om delningen av intäkterna mellan riket och landskapet är fråga om en i 59 b § 2 mom. andra meningen avsedd situation där endast en åtgärd kan vidtas i medlemsstaten. Enligt lagrummet fattas då beslutet om åtgärden, dvs. i detta fall beslutet om delningen av intäkterna mellan riket och landskapet, av riksmyndigheten med iakttagande av vad som i momentets tredje mening föreskrivs om samråd och med beaktande av landskapsmyndigheternas ståndpunkter.En rekommendation till avgörande av Ålandsdelegationen innebär således i detta fall en rekommendation om hur riksmyndigheten ska avgöra saken. Enligt 59 b § 2 mom. självstyrelselagen ska riksmyndigheten fatta sitt beslut efter samråd. Ålandsdelegationen har erfarit att samrådsförhandlingar hölls i frågan om intäkternas delning men att arbets- och näringsminiseritet avbröt dessa för att tillställa Ålandsdelegationen en begäran om utlåtande (1.).Givandet av en rekommendation till delning av intäkterna från utsläppshandeln mellan riket och landskapet förutsätter kännedom om flera olika variabler av inte minst teknisk karaktär. Ålandsdelegationen är beroende av det underlag den tillställs av parterna, och kvaliteten på detta underlag kan förväntas höjas avsesvärt av samråd. På basis av det underlag som Ålandsdelegationen har tillställts är det inte i detta skede möjligt att ge en rekommendation om delningen av intäkterna. Parterna har inte varit överens om huruvida intäkterna överhuvudtaget behöver delas. Argumentationen har kretsat kring denna fråga. Ingen av parterna har i sina resonemang beaktat att intäkterna från utsläppshandeln och EU:s andra klimatrelaterade intäkter är stadda i förändring inom EU-rätten. Redan nu vet man att intäkterna inom en nära framtid åtminstone delvis kan förväntas ingå i EU:s system för egna medel.Europeiska rådet konstaterade i sina slutsatser i juli 2020 följande: ”Under de kommande åren kommer unionen att arbeta för att reformera systemet för egna medel och införa nya egna medel. [...] I samma anda kommer kommissionen att lägga fram ett förslag om ett reviderat utsläppshandelssystem och eventuellt utvidga det till att omfatta luftfart och sjöfart.”Redan nu stadgas i utsläppshandelsdirektivets artikel 10.3 första mening följande: ”Medlemsstaterna ska besluta om hur intäkterna från den auktionering av utsläppsrätter som avses i punkt 2 i denna artikel ska användas, med undantag för intäkter som fastställts som egna medel i enlighet med artikel 311 tredje stycket i EUF-fördraget och som förts in i unionens budget.”I kommissionens förslag till rådets beslut om ändring av beslut (EU, Euratom) 2020/2053 om systemet för Europeiska unionens egna medel (COM(2023) 331final) behandlas frågan om egna medel baserade på utsläppshandelssystemet: ”EU:s utsläppshandelssystem, som inrättades genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG, är en central del av unionens klimatpolitik. Med tanke på den nära kopplingen mellan handeln med utsläppsrätter och unionens klimatpolitiska mål är det lämpligt att anslå en andel av de berörda inkomsterna till unionens budget. 30 % av inkomsterna från auktionerna ska överföras till unionens budget.”Ålandsdelegationen konstaterar att förhandlingarna gällande kommissionens förslag inte har slutförts inom EU. Frågan om intäkterna från utsläppshandeln behandlas senast i samband med EU:s följande fleråriga budgetram. Det är ännu oklart hur stor del av intäkterna som kommer att överföras till EU som en del av EU:s system för egna medel.
Ordföranden Holm-Johansson, ledamöterna Dahlén, Leino-Sandberg, Siitari och Åkerblom.
Marine Holm-Johansson, ordförandeBirger Klemt, sekreterare
Genom landskapslagen ändras avbytarstödets belopp. Avbytarstödens belopp knyts till en indexjustering som görs varje år, fr.o.m. 2028. Till skillnad från avbytardagar baserar sig ändringen av 4 § på avbytartimmar. En tabell anger det antal timmar för vilka ett lantbruksföretag kan årligen beviljas avbytarstöd. I bestämmelserna om vikariehjälp görs anpassningar till övriga ändringar.
Landskapslagen gäller landskapets myndigheter, socialvård, jord- och skogsbruk samt näringsverksamhet, på vilka områden lagstiftningsbehörigheten enligt 18 § 1, 13, 15 och 22 punkterna i självstyrelselagen för Åland tillkommer landskapet med vissa undantag som inte berörs av föreliggande landskapslag. I landskapets behörighet ingår även att besluta om indexjusteringar av stödbelopp (jfr utlåtande 37/15).
Ålandsdelegationen har med beaktande av självstyrelselagens för Åland stadganden funnit att hinder för ikraftträdande av landskapslagen inte föreligger.
Genom landskapslagen görs ändringar i landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av lagen om utkomstskydd för arbetslösa (ÅFS 71/2003, nedan blankettlagen). Ändringarna är förorsakade av ändringar i lagen om utkomstskydd för arbetslösa (FFS 1290/2002, nedan rikslagen). Från och med 1.1.2025 övergår arbetskraftservice i riket från arbets- och näringsbyråerna till kommunerna. Avsikten med landskapslagen har varit att skötseln av dessa uppgifter ska hållas kvar hos Ålands arbetsmarknads- och studieservicemyndighet fr.o.m. 1.1.2025. Ändringarna utgör anpassningar av blankettlagen till de ändringar som gjorts i rikslagstiftningen (RP 207/2022 rd, FFS 385/2023).
Enligt 18 § 1, 13, 14, 22 och 23 punkterna självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om landskapsregeringen och under denna lydande myndigheter och inrättningar, socialvård, undervisning, näringsverksamhet och främjande av sysselsättningen. Till rättsområdena undervisning och främjande av sysselsättningen hör enligt motiven till självstyrelselagen även lagstiftningen om yrkesvägledning och arbetsförmedling. Lagstiftningsbehörigheten gällande försäkringsavtal och socialförsäkring har i självstyrelselagens 27 § 11 punkt och 29 § 1 mom. 3 punkt hänförts till riket. Enligt blankettlagen är rikslagen med vissa avvikelser tillämplig i landskapet. Rikslagen ska tillämpas i landskapet till den del lagen innehåller bestämmelser om arbetslöshetsdagpenning som betalas som grunddagpenning och den därtill anslutna barnförhöjningen samt arbetsmarknadsstöd. Rikslagen innehåller bestämmelser om inkomstrelaterad dagpenning. Dessa bestämmelser har inte intagits i blankettlagen eftersom rikslagens bestämmelser om inkomstrelaterad dagpenning enligt 27 § 11 punkten och 29 § 1 mom. 3 punkten självstyrelselagen hör till rikets behörighet och därmed är direkt tillämpliga i landskapet.Enligt den gällande blankettlagens 1 § 3 mom. ska ändringarna av rikslagen gälla i landskapet från tidpunkten för deras ikraftträdande i riket om inte annat följer av blankettlagen. Ändringarna av rikslagens bestämmelser om ansvaret för arbetskraftsservice träder i kraft 1.1.2025. Därför har blankettlagens 3 § 2 punkt ändrats så att de uppgifter och befogenheter som enligt rikslagen ankommer på en arbetskraftsmyndighet eller närings-, trafik- och miljöcentralernas utvecklings- och förvaltningscenter, i landskapet ankommer på Ålands arbetsmarknads- och studieservicemyndighet. Genom landskapslagen görs också vissa andra ändringar i blankettlagens 2 och 9 § som inte föranleder några särskilda anmärkningar från Ålandsdelegationens sida.
Genom landskapslagen görs bestämmelserna i 13 och 14 kap. i lagen om ordnande av arbetskraftservice (FFS 380/2023, nedan rikslagen) med vissa undantag tillämpliga vid skötseln av de uppgifter Ålands arbetsmarknads- och studieservicemyndighet har enligt landskapslagen om arbetsmarknadspolitisk verksamhet. Tillsynen över tillämpningen av landskapslagen i fråga om angelägenheter som faller under landskapets behörighet utövas av landskapsregeringen. Ändringar av 13 och 14 kap. i rikslagen ska gälla på Åland från tidpunkten för deras ikraftträdande i riket, om inte annat följer av denna lag.Ålands arbetsmarknads- och studieservicemyndighet har använt sig av rikets kundinformationssystem för arbetsförmedling. Blankettlagstiftning har antagits till stöd för skötseln av förvaltningsuppgifterna i informationssystemet. Genom landskapslagen upphävs landskapslagen om tillämpning på Åland av 13 och 13 a kap. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice (ÅFS 63/2022, nedan gällande blankettlag). Hänvisningsbestämmelserna i 17 och 25 § i landskapslagen om arbetsmarknadspolitisk verksamhet ändras till att gälla landskapslagen.
Landskapslagarna gäller landskapsregeringen och under denna lydande myndigheter och inrättningar, landskapets tjänstemän, socialvård, undervisning och läroavtal samt främjande av sysselsättningen på vilka områden lagstiftningsbehörigheten jämlikt 18 § 1, 2, 13, 14 och 23 punkterna i självstyrelselagen för Åland tillkommer landskapet. Till rättsområdena undervisning och främjande av sysselsättningen hör enligt motiven till självstyrelselagen även lagstiftningen om yrkesvägledning och arbetsförmedling. Landskapslagarna gäller även näringsverksamhet, på vilket område behörigheten jämlikt 18 § 22 punkten i självstyrelselagen med vissa undantag tillkommer landskapet. Lagstiftningsbehörigheten gällande arbetsrätt samt arbetsavtal tillkommer med vissa undantag riket jämlikt 27 § 21 punkten samt 29 § 1 mom. 6 punkten i självstyrelselagen. Föreliggande landskapslagar berör inte direkt dessa rättsområden. Antagandet av landskapslagarna har föranletts av rikets lagstiftning som gäller en omorganisering av den offentliga arbetskrafts- och företagsservicen (RP 207/2022 rd). Denna rikslagstiftning träder i kraft 1.1.2025. Samtidigt upphävs lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice (FFS 380/2023) som den gällande blankettlagen har delvis gjort gällande inom landskapets behörighet. Enligt landskapslagens 1 § 1 mom. tillämpas 13 och 14 kap. i rikslagen vid skötseln av de uppgifter Ålands arbetsmarknads- och studieservicemyndighet har enligt landskapslagen om arbetsmarknadspolitisk verksamhet då i rikslagen avsedda uppgifter behandlas och informationssystemtjänster används av myndigheten, om inte annat följer av landskapslagen. Tillämpningen av rikslagen har även beaktats i 2 och 3 §. Enligt landskapslagens 1 § 2 mom. ska vid skötseln av uppgifterna rikets lag om offentlighet i myndigheternas verksamhet (FFS 621/1999) iakttas i tillämpliga delar. Vid behandlingen av personuppgifter gäller det som föreskrivs i EU:s dataskyddsförordning och dataskyddslagen (FFS 1050/2018)De riksbestämmelser som görs tillämpliga inom landskapets behörighet gäller behandlingen av kunduppgifter samt riksomfattande informationssystemtjänster (13 kap.) och en serviceplattform som omfattar olika elektroniska tjänster för arbetssökande och myndigheter (14 kap.). Dessa bestämmelser motsvarar i sak till största delen bestämmelserna i 13 och 13 a kap. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice som tidigare gjorts gällande inom landskapets behörighet med stöd av gällande blankettlag (RP 207/2022 rd, s. 335 och 353). Dessa bestämmelser berör förutom dataskyddet även behandling av personuppgifter. I det avseendet bör lagstiftningsbehörigheten bedömas utgående från de rättsområden landskapslagstiftningen kan beröra. Landskapslagen berör skötseln av uppgifter vid Ålands arbetsmarknads- och studieservicemyndighet, som är en Ålands landskapsregering underlydande myndighet, varvid landskapslagen gäller ärenden som utgör landskapsbehörighet. De riksbestämmelser som ska bli gällande inom landskapets behörighet berör de i 2 kap. i grundlagen reglerade grundläggande fri- och rättigheterna, på vilket område lagstiftningsbehörigheten enligt 27 § 1 och 2 punkterna i självstyrelselagen tillkommer riket. Ålandsdelegationen har 2022 funnit att den gällande blankettlagen faller inom landskapets lagstiftningsbehörighet (utlåtande nr 30/22). Med beaktande av att de nu aktuella riksbestämmelserna inte innebär en förändring i sak hänvisas till Ålandsdelegationens tidigare utlåtande. Den proposition som ligger till grund för rikslagen har varit föremål för grundlagsutskottets utlåtande (GrUU 90/2022 rd).
Ålandsdelegationen har med beaktande av självstyrelselagens för Åland stadganden funnit att hinder för ikraftträdande av landskapslagarna inte föreligger. Tillämpningen av landskapslagen om ändring av 17 och 25 §§ landskapslagen om arbetsmarknadspolitisk verksamhet förutsätter att även landskapslagen träder i kraft.
Justitieministeriet har i skrivelse 14.11.2024 begärt Ålandsdelegationens utlåtande över ett utkast till en överenskommelseförordning om skötseln i landskapet Åland av vissa uppgifter enligt landskapslagen om tillgängliga digitala tjänster.
Utkastet har beretts vid justitieministeriet i samarbete med Finansministeriet, Kommunikationsministeriet, Regionförvaltningsverket i Södra Finland och Transport- och kommunikationsverket.
Regionförvaltningsverket i Södra Finland har inkommit med utlåtande i ärendet. Ålands landskapsregering har samtyckt till överenskommelseförordningen.
Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/2102 om tillgänglighet avseende offentliga myndigheters webbplatser och mobila applikationer (nedan webbtillgänglighetsdirektivet) har genomförts på Åland genom landskapslagen om tillgängliga digitala tjänster (ÅFS 2019:7). Fram till 31.8.2023 (ÅFS 2023/61) hette lagen landskapslagen om tillgängliga webbplatser och mobila applikationer inom förvaltningen. I lagens 10 § finns bestämmelser om landskapsregeringens uppgifter som tillsynsmyndighet. Enligt paragrafens 2 punkt ska landskapsregeringen övervaka och kontrollera att tillgänglighetskraven iakttas på det sätt som anges i de genomförandeakter som antagits med stöd av artikel 8.2 i webbtillgänglighetsdirektivet. Enligt lagrummets 3 punkt ska landskapsregeringen lämna de rapporter som avses i artikel 8.4 i webbtillgänglighetsdirektivet till Europeiska kommissionen.Tillsynsuppgiften i 10 § 3 punkten samt en del av tillsynsuppgiften i 10 § 2 punkten har tidigare överförts från lanskapsregeringen till Regionförvaltningsverket i Södra Finland genom överenskommelseförordningen om skötseln på Åland av vissa uppgifter enligt landskapslagen om tillgängliga webbplatser och mobila applikationer inom förvaltningen (FFS 294/2023; ÅFS 2023:14).Genom en ändring (FFS 606/2024, FFS 607/2024 och FFS 608/2024) av rikets lagar om tillhandahållande av digitala tjänster, om tjänster inom elektronisk kommunikation och om tillgänglighetskrav för vissa produkter kommer tillgänglighetstillsynen i riket att överföras från Regionförvaltningsverket i Södra Finland till Transport- och kommunikationsverket från och med 1.1.2025. Genom den föreslagna överenskommelseförordningen upphävs den gällande överenskommelseförordningen.Den föreslagna överenskommelseförordningen är till sitt innehåll nästan likadan som den gällande förordningen. Den enda ändringen i sak är att Transport- och kommunikationsverket i fortsättningen ska svara för tillsynen i fråga i stället för Regionförvaltningsverket i Södra Finland. Därtill ändras namnet på den föreslagna förordningen till att motsvara landskapslagens nya namn. I den föreslagna förordningens 4 § stadgas att förordningen träder i kraft 1.1.2025.
Ålandsdelegationen har i utlåtanden över landskapslagen och den gällande överenskommelseförordningen uttalat sig om behörighetsfördelningen mellan riket och landskapet (Ålandsdelegationens utlåtanden 25.2.2019, nr. 4/19 och 10.2.2023, nr. 9/23).Ålandsdelegationen har konstaterat att landskapslagen berör lagtingets organisation och uppgifter, landskapsregeringen och under denna lydande myndigheter och inrättningar, landskapets tjänstemän samt kommunernas förvaltning och kommunernas tjänsteinnehavare, på vilka områden lagstiftningsbehörigheten tillkommer landskapet enligt 18 § 1, 2 och 4 p. självstyrelselagen. Ålandsdelegationen har vidare konstaterat att även lagstiftningsbehörigheten beträffande lagens stadganden gällande diskriminering i detta fall tillkommer landskapet eftersom dessa stadganden i detta fall ska anses äga tillämpning inom eller närmast anknyta till ovan nämnda rättsområden, dvs. landskapets och kommunernas förvaltning.Ålandsdelegationen har, närmast beträffande stadgandena gällande diskriminering, konstaterat att det inte är fråga om stiftande, ändring eller upphävande av grundlag eller om avvikelse från grundlag, vilket enligt 27 § 1 p. självstyrelselagen hör till rikets lagstiftningsbehörighet, eftersom stadgandena främjar förverkligandet av bestämmelserna i 6 §, 14 § 4 mom. och 17 § 3 mom. grundlagen.Med anledning av bestämmelsen i landskapslagens 10 § 3 punkt om inlämnandet av rapporter till Europeiska kommissionen har Ålandsdelegationen konstaterat att förhållandet till utländska makter enligt 27 § 4 p. självstyrelselagen utgör riksbehörighet med beaktande av bestämmelserna i lagens 9 och 9 a kapitel. Självstyrelselagens 9 kapitel reglerar internationella förpliktelser, medan lagens 9 a kapitel reglerar ärenden som gäller Europeiska unionen.
Självstyrelselagen utgår från att den part som enligt självstyrelselagen har förvaltningsbehörigheten även har kostnadsansvaret. Vid överförandet av förvaltningsuppgifter har den mottagande parten ansetts åta sig finansieringen om inte annat anges. Kostnadsfrågan kan lösas till exempel så att den särskilt anges i en överenskommelseförordning eller genom separata avtal mellan den behöriga riks- och landskapsmyndigheten. I enlighet härmed har i den föreslagna förordningens 3 § intagits bestämmelser om ansvaret för kostnaderna.
Ålandsdelegationen ser inte hinder för att förslaget till överenskommelseförordning i föreliggande form sätts i kraft.
Justitieministeriet har i skrivelse 6.11.2024 begärt Ålandsdelegationens utlåtande över ett utkast till en överenskommelseförordning om skötseln på Åland av uppbärande av miljöskadeavgifter.
Utkastet har beretts vid justitieministeriet i samarbete med Ålands landskapsregering och miljöministeriet.
Miljöministeriet har inkommit med utlåtande i ärendet.
Ålands landskapsregering har samtyckt till överenskommelseförordningen.
Lagen om miljöskadefonden (FFS 1262/2022) träder i kraft 1.1.2025. Syftet med lagen är att, för att trygga en god miljöstatus, inrätta en miljöskadefond, ur vilken det betalas ersättning för kostnader för bekämpning av miljöförorening och återställande av förorenad miljö samt för skador som orsakats i en situation av subsidiärt ansvar. Ur miljöskadefonden kan beviljas understöd enligt prövning för anskaffningar som avser verksamhet för bekämpning av miljöskador. Lagen innehåller bestämmelser om miljöskadefonden och fondens verksamhet, organisation, miljöskadeavgiften och fondens övriga medel samt om ersättningar och understöd som betalas ur fonden.Landskapslagen om tillämpningen av lagen om miljöskadefonden (ÅFS 2024:55) träder i kraft 1.1.2025. Landskapslagen är en blankettlag som innehåller bestämmelser inom landskapets behörighet som kompletterar rikslagen så att rikets system med miljöskadeavgifter och ersättningar ur miljöskadefonden blir fullt ut tillämpligt på Åland. I landskapslagens 3 § stadgas att de förvaltningsuppgifter som enligt lagen om miljöskadefonden ankommer på avgiftsmyndigheten ska handhas av Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet.I den föreslagna överenskommelseförordningens 1 § stadgas att den myndighet som är avgiftsmyndighet enligt 10 § rikslagen om miljöskadefonden sköter på Åland de uppgifter som enligt 3 § landskapslagen om tillämpning av lagen om miljöskadefonden ska skötas av Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet. I den föreslagna förordningens 2 § stadgas att miljöskadeavgifterna som uppburits enligt landskapslagen om tillämpning av lagen om miljöskadefonden ska betalas till miljöskadefonden. I den föreslagna förordningens 3 § stadgas att landskapet svarar för eventuella kostnader för de uppgifter som avses i 1 § enligt vad Ålands landskapsregering och avgiftsmyndigheten avtalar. I den föreslagna förordningens 4 § stadgas att förordningen träder i kraft 1.1.2025.
Ålandsdelegationen har i ett utlåtande till justitieministeriet gällande landskapslagen om tillämpning av lagen om miljöskadefonden (Ålandsdelegationens utlåtande 22.5.2024, nr. 12/24) konstaterat bland annat följande:”Landskapslagen gäller landskapets myndigheter, natur- och miljövård samt näringsverksamhet på vilka områden lagstiftningsbehörigheten helt eller med vissa undantag tillkommer landskapet enligt 18 § 1, 10 och 22 punkterna i självstyrelselagen.Rikslagen berör även inrättande, ordningsform och förvaltning av miljöskadefonden vilket berör statsmyndigheternas organisation och verksamhet och är därmed rikets behörighet med stöd av 27 § 3 punkten i självstyrelselagen.Enligt beskrivningen ovan innehåller landskapslagen bestämmelser som hör till rikets lagstiftningsbehörighet. Då dessa bestämmelser överensstämmer med rikslagstiftningen kan de för vinnande av enhetlighet och överskådlighet jämlikt 19 § 3 mom. i självstyrelselagen intas i landskapslagen. Med stöd av nämnda lagrum har även stat-liga myndigheter ansetts kunna påföras uppgifter vilka överensstämmer med motsvarande uppgifter i rikslagstiftningen.”
Marine Holm-Johansson
ordförande
Birger Klemt
sekreterare
Justitieministeriet begär i skrivelse 23.10.2024 om Ålandsdelegationens utlåtande över ett utkast till en överenskommelseförordning om riktlinjer för anlitande av utländsk arbetskraft på Åland.
Utkastet har beretts vid justitieministeriet i samarbete med Ålands landskapsregering, arbets- och näringsministeriet och Migrationsverket.
Arbets- och näringsministeriet och Migrationsverket har inkommit med utlåtande i ärendet.
Enligt 72 a § utlänningslagen (FFS 301/2024) fattar arbets- och näringsbyrån delbeslut om uppehållstillstånd för arbetstagare. Enligt den gällande överenskommelseförordningen om skötseln i landskapet Åland av de uppgifter som i stöd av utlänningslagen föreskrivs för arbets- och näringsbyråerna (FFS 809/2010; ÅFS 2010:71) fattas sådana delbeslut i landskapet av Ålands arbetsmarknads- och studieservicemyndighet. I samband med att arbets- och näringsbyråerna läggs ner 1.1.2025 (FFS 383/2023) upphävs 72 a § utlänningslagen samtidigt som lagens 72 § ändras så att Migrationsverket fattar beslut om beviljande av uppehållstillstånd för arbetstagare utan att det dessförinnan har fattats ett delbeslut om saken (FFS 389/2023). Genom den föreslagna överenskommelseförordningen upphävs den gällande överenskommelseförordningen.I samband med en ändring av utlänningslagen som trädde i kraft redan 23.2.2023 (FFS 216/2023) infördes i lagen en ny 72 b § enligt vilken närings-, trafik- och miljöcentralen följer arbetsmarknadsläget i sitt område i samråd med arbetsmarknadsparterna och fattar ett beslut i vilket det utfärdas riktlinjer för de allmänna villkoren för anlitandet av utländsk arbetskraft inom centralens område. Enligt ovan nämnda ändring av 72 § utlänningslagen ska Migrationsverket, när det 1.1.2025 börjar fatta beslut om beviljande av uppehållstillstånd för arbetstagare, beakta dessa riktlinjer i sina beslut.I den föreslagna överenskommelseförordningens 1 § stadgas att uppgifterna i 72 b § utlänningslagen som gäller riktlinjerna för anlitande av utländsk arbetskraft sköts av Ålands landskapsregering på Åland. I den föreslagna förordningens 2 § stadgas att kostnaderna för skötseln av de förvaltningsuppgifter som avses i 1 § betalas av riket enligt vad arbets- och näringsministeriet och Ålands landskapsregering avtalar. I den föreslagna förordningens 3 § stadgas att förordningen träder i kraft 1.1.2025.
I sitt utlåtande över den gällande överenskommelseförordningen har Ålandsdelegationen uttalat sig om behörighetsfördelningen mellan riket och landskapet (Ålandsdelegationens utlåtande 7.9.2010, nr. 30/10). Ålandsdelegationen konstaterade att enligt 27 § 2, 9 och 21 p. samt 29 § 1 mom. 3 och 6 p. självstyrelselagen hänför sig rätten att vistas i landet, hela riket gällande allmänna villkor för utlänningars och utländska sammanslutningars rätt att äga och besitta fast egendom och aktier samt att idka näring, arbetsrätt, socialförsäkring och arbetsavtal med vissa undantag till rikets lagstiftningsbehörighet. Ålandsdelegationen har vidare konstaterat att landskapet har lagstiftningsbehörighet i fråga om socialvård, undervisning och läroavtal, främjande av sysselsättningen samt näringsverksamhet enligt 18 § 13, 14, 22 och 23 p. självstyrelselagen med vissa undantag. Med stöd av ovanstående finner Ålandsdelegationen att utlänningslagen med sitt dåvarande innehåll som rikslagstiftning även gäller i landskapet Åland. Ålandsdelegationen anser att det inte finns skäl att bedöma behörighetsfördelningen annorlunda beträffande lagens 72 b §.
Självstyrelselagen utgår från att den part som enligt självstyrelselagen har förvaltningsbehörigheten även har kostnadsansvaret. Vid överförandet av förvaltningsuppgifter har den mottagande parten ansetts åta sig finansieringen om inte annat anges. Kostnadsfrågan kan lösas till exempel så att den särskilt anges i en överenskommelseförordning eller genom separata avtal mellan den behöriga riks- och landskapsmyndigheten. I enlighet härmed har i den föreslagna förordningens 2 § intagits bestämmelser om ansvaret för kostnaderna.
Justitieministeriet begär i skrivelse 16.10.2024 Ålandsdelegationens utlåtande beträffande ett utkast till en överenskommelseförordning om skötseln på Åland av vissa uppgifter enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa.
Utlåtande från finansministeriet, arbets- och näringsministeriet, social- samt hälsovårdsministeriet och samtycke från Ålands landskapsregering har bifogats handlingarna.
Genom förordningen upphävs republikens presidents förordning om skötseln på Åland av vissa uppgifter enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa (FFS 347/2006).
Behovet av en ersättande överenskommelseförordning har föranletts av en omorganisering av den offentliga arbetskrafts- och företagsservicen i riket. De lagändringar som sammanhänger med överföringen av behörigheten att ge arbetskraftspolitiska utlåtanden träder i kraft den 1 januari 2025.
Bestämmelserna i 1 kap. 4 § 3 mom. i lagen om utkomstskydd för arbetslösa (FFS 1290/2003) har ändrats så att arbetskraftsmyndigheten eller närings-, trafik- och miljöcentralens utvecklings- och förvaltningscenter ska ge bindande utlåtanden till Folkpensionsanstalten och arbetslöshetskassorna om de arbetskraftspolitiska förutsättningarna för erhållande av arbetslöshetsförmåner.
Arbetskraftsmyndigheten ska underrätta Folkpensionsanstalten eller arbetslöshetskassan om att en arbetssökande, enligt artikel 64 i grundförordningen, har begett sig till en annan stat för att söka arbete där. Bestämmelser om detta finns i 11 kap. 4 b § i rikslagen om utkomstskydd för arbetslösa.
I den nya 4 c § i 11 kap. i rikslagen om utkomstskydd för arbetslösa föreskrivs det om avvikande tillämpning av det nämnda kapitlet så att det i landskapet Åland är nä-rings-, trafik- och miljöcentralernas utvecklings- och förvaltningscenter som ger arbetskraftspolitiska utlåtanden om en persons rätt till inkomstrelaterad dagpenning enligt 4 § 1 mom. och lämnar underrättelse enligt 4 b § om arbetssökande som ansöker om inkomstrelaterad dagpenning i landskapet Åland.
För att bevara nuläget föreslås det att den nu gällande överenskommelseförordningen ersätts med en ny förordning.
I den nya förordningen föreslås bestämmelser om skötseln av uppgifter som hänför sig till lämnande av arbetskraftspolitiska utlåtanden samt underrättelse om att en arbetssökande begett sig till en annan stat för att söka arbete där.
Med stöd av 1 mom. i paragrafen ska Ålands arbetsmarknads- och studieservicemyndighet (nedan AMS) i landskapet Åland ge arbetslöshetskassan arbetskraftspolitiska utlåtanden om förutsättningarna för erhållande av arbetslöshetsförmåner samt sköta andra uppgifter som hänför sig till lämnande av utlåtanden. Bestämmelserna motsvarar nuläget i fråga om uppgiftsfördelningen mellan landskapets och statens myndigheter.
Med stöd av 2 mom. ska AMS i landskapet Åland underrätta arbetslöshetskassan om att en arbetssökande har begett sig till en annan stat för att söka arbete där.
Enligt 18 § 1, 13, 14, 22 och 23 punkterna självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om landskapsregeringen och under denna lydande myndigheter och inrättningar, socialvård, undervisning, näringsverksamhet och främjande av sysselsättningen. Lagstiftningsbehörigheten gällande försäkringsavtal och socialförsäkring har i självstyrelselagens 27 § 11 punkt och 29 § 1 mom. 3 punkt hänförts till riket.
Enligt landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av lagen om utkomstskydd för arbetslösa (2003:71) är rikslagen med vissa avvikelser tillämplig i landskapet. Rikslagen skall tillämpas i landskapet till den del lagen innehåller bestämmelser om arbetslöshetsdagpenning som betalas som grunddagpenning och den därtill anslutna barnförhöjningen samt arbetsmarknadsstöd.
Rikslagen innehåller bestämmelser om inkomstrelaterad dagpenning. Dessa bestämmelser har inte intagits i blankettlagen eftersom rikslagens bestämmelser om inkomstrelaterad dagpenning enligt 27 § 11 punkten och 29 § 1 mom. 3 punkten självstyrelselagen hör till rikets behörighet och därmed är direkt tillämpliga i landskapet.
Den föreslagna överenskommelseförordningen reglerar i landskapet Åland avgivandet av de i rikslagen avsedda utlåtandena samt underrättelse om att en arbetssökande begett sig till en annan stat för att söka arbete där. Eftersom dessa utgör uppgifter som hör till riksförvaltningen kan de i enlighet med 32 § självstyrelselagen överföras på en landskapsmyndighet.
Självstyrelselagen utgår från att part som enligt självstyrelselagen har förvaltningsbehörigheten även har kostnadsansvaret. Vid överförandet av förvaltningsuppgifter har den mottagande parten ansetts åta sig finansieringen om inte annat anges. I enlighet härmed har i förordningens 2 § intagits bestämmelser om kostnadsfördelningen.
Ålandsdelegationen ser inte hinder för att den föreslagna överenskommelseförordningen i föreliggande form sätts i kraft.
Ordföranden Holm-Johansson, ledamöterna Dahlén, Lampi, Leino-Sandberg och Siitari.
Marine Holm-Johansson, ordförandeHenrik Lindeman, sekreterare
Ändringar i lagstiftningen om energideklarationer görs så att en byggnads energiprestanda i energideklarationen anges som byggnadens primärenergital i syfte att åstadkomma ett tydligt och transparent system för fastställande av energiprestanda vad gäller krav på nya byggnader och för energideklarationer.Enligt Europaparlamentets och rådets direktiv om byggnaders energiprestanda (2010/31/EU) ska en byggnads energiprestanda uttryckas med en numerisk indikator för primärenergianvändning i kWh/m2 och år både för certifieringen av energiprestanda och efterlevnaden av minimikraven avseende energiprestanda.
Enligt 18 § 1 och 4 punkterna i självstyrelselagen för Åland tillkommer lagstiftningsbehörigheten landskapet i fråga om landskapsregeringen och under denna lydande myndigheter och inrättningar samt kommunernas förvaltning. Den nu aktuella landskapslagstiftningen gäller även byggnads- och planväsendet, bostadsproduktion, natur- och miljövård och näringsverksamhet på vilka områden lagstiftningsbehörigheten tillkommer landskapet enligt 18 § 7, 10 och 22 punkterna i självstyrelselagen med vissa undantag som inte aktualiseras i landskapslagen.Landskapslagen ändras så att en förklaring av begreppet ”byggnadens primärenergital” fogas till dess 2 §. Landskapslagens 4 § motsvarar gällande lag men justeras med anledning av att metoden för att uttrycka en byggnads energiprestanda har ändrats.Med anledning av delegeringsbestämmelserna i landskapslagens 4 § 3 mom. och 4 mom. konstaterar Ålandsdelegationen att enligt 21 § 1 mom. i självstyrelselagen kan landskapsregeringen med stöd av ett bemyndigande i landskapslag utfärda landskapsförordningar i angelägenheter som hör till landskapets behörighet. Genom landskapslag ska dock utfärdas bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen eller självstyrelselagen i övrigt hör till området för lag. Denna begränsning motsvarar begränsningen i 80 § 1 mom. i grundlagen. Detta innebär att det tydligt ska framgå hur normgivningsmakten delegeras och vilka områden och vilka angelägenheter delegeringen gäller.Delegeringsbestämmelserna som intagits i landskapslagen kan inte anses beröra grunderna för individens rättigheter och skyldigheter eller utgöra angelägenheter som enligt grundlagen eller självstyrelselagen i övrigt hör till området för lag. Stadgandet uppfyller därmed förutsättningarna för delegering
Ålandsdelegationen finner att landskapslagen faller inom landskapets lagstiftningsbehörighet.
Landskapslagen är en s.k. blankettlag, enligt vilken rikets lag om transport av farliga ämnen (FFS 541/2023, nedan rikslagen), med vissa i landskapslagen angivna avvikelser och undantag som beaktar lokala förhållanden görs tillämplig i landskapet.Ändringar i rikslagen ska inom landskapets behörighet tillämpas på Åland från tidpunkten för deras ikraftträdande i riket, om inte annat följer av landskapslagen.Genom landskapslagen upphävs landskapslagen (1976:34) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om transport av farliga ämnen jämte ändringar.
Hänvisningsbestämmelserna i de fyra övriga landskapslagarna ändras till att gälla landskapslagen.
Landskapet har lagstiftningsbehörighet i fråga om landskapsregeringen och under landskapsregeringen lydande myndigheter och inrättningar, allmän ordning och säkerhet; brand- och räddningsväsendet, natur- och miljövård, undervisning och utbildning, vägtrafik samt näringsverksamhet (med vissa i självstyrelselagen angivna undantag; bland annat handelssjöfarten, luftfarten och utrikeshandeln hör till dessa undantag) enligt 18 § 2, 6, 10, 14, 21 och 22 punkterna i självstyrelselagen för Åland. Landskapet har även, enligt 18 § 25 resp. 26 punkterna i självstyrelselagen, rätt att lagstifta om beläggande med straff och storleken av straff samt utsättande och utdömande av vite samt användning av andra tvångsmedel inom rättsområden hörande till landskapets behörighet.Riket har lagstiftningsbehörighet i fråga om statsmyndigheternas organisation och verksamhet, otillbörligt förfarande i näringsverksamhet, främjande av konkurrens, konsumentskydd, utrikeshandeln, handelssjöfart, luftfart, kärnkraft samt måttenheter, mätredskap och mätmetoder inklusive standardisering enligt 27 § 3, 10, 12–14, 18 och 19 punkterna i självstyrelselagen. Riket har även rätt att lagstifta om allmän straffrätt med undantag av vad som stadgas i 18 § 25 punkten i självstyrelselagen, rättskipning med beaktande av vad som stadgas i 25 och 26 §§ i självstyrelselagen, administrativa ingrepp i den personliga friheten samt försvarsväsendet och gränsbevakningen enligt 27 § 22–24 och 34 punkterna i självstyrelselagen.I en landskapslag kan enligt 19 § 3 mom. i självstyrelselagen för Åland för vinnande av enhetlighet och överskådlighet intas stadganden av rikslagstiftningsnatur som i sak överensstämmer med motsvarande stadganden i rikslag. Intagande av sådana stadganden i en landskapslag medför inte ändring i fördelningen av lagstiftningsbehörigheten mellan riket och landskapet.I landskapslagens 2 § anges hur de förvaltningsuppgifter som enligt rikslagen ankommer på statliga myndigheter, till de delar uppgifterna faller inom landskapets behörighet, fördelas i landskapet mellan landskapsregeringen och fordonsmyndigheten.I landskapslagens 3 § anges att landskapsregeringen är en sådan behörig myndighet med möjlighet att vidta verkställighetsåtgärder som avses i 15, 109 och 113 §§, 125 § 1 punkten och 129 § 1 mom. i rikslagen.I landskapslagens 4 § anges att landskapsregeringen och Ålands polismyndighet är de myndigheter som ansvarar för tillsynen i landskapet inom landskapets behörighet.I landskapets behörighet ingår att lagstifta om övervakning och inspektioner inom landskapets behörighetsområden. Dessa bestämmelser kan dock beröra de i grundlagens 2 kap. garanterade fri- och rättigheterna, på vilket område lagstiftningsbehörigheten enligt 27 § 1 punkten i självstyrelselagen tillkommer riket. Till den del dessa bestämmelser berör rikets behörighet kan de med stöd av 19 § 3 mom. i självstyrelselagen intas i landskapslagen. I rikslagen ingår ett flertal hänvisningar till annan rikslagstiftning. Till den del hänvisningarna berör rättsområden som utgör riksbehörighet, kan de med stöd av 19 § 3 mom. i självstyrelselagen intas i landskapslagstiftningen.Jämlikt grundlagens 10 § 3 mom. kan genom lag bestämmas om åtgärder som ingriper i hemfriden och som är nödvändiga för att de grundläggande fri- och rättigheterna ska kunna tryggas eller för att brott ska kunna utredas. I de stadganden som i rikslagens 20 kap. reglerar tillsyn har nämnda grundlagsbestämmelse beaktats.Enligt 124 § i grundlagen kan offentliga förvaltningsuppgifter anförtros andra än myndigheter, om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt får dock ges endast till myndigheter. I rikslagens 134 § föreskrivs det om tillsynsmyndighetens rätt att anlita en sakkunnig vid tillsynen. Dessa sakkunniga ska dock inte självständigt utöva i 124 § i grundlagen avsedd offentlig makt, utan rollen som sakkunnig är assisterande och kompletterande. Bestämmelsen äventyrar därmed inte de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. I rikslagens 22 kap. ingår bestämmelser om administrativa tvångsmedel såsom förbud, vite samt tvångsutförande. Enligt 18 § 26 punkten i självstyrelselagen har landskapet rätt att lagstifta i fråga om utsättande och utdömande av vite samt andra tvångsmedel inom rättsområden som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet. Bestämmelser härom kan innefattas i landskapsregleringen. I landskapslagens 12 § har intagits bestämmelser om avgift för trafikförseelse och påföljdsavgift, som ska tillfalla landskapet. Grundlagsutskottet har av hävd ansett att påföljdsavgifter med avseende på 81 § i grundlagen varken är skatter eller avgifter, utan administrativa påföljder av sanktionskaraktär för en lagstridig gärning. Utskottet har i sak jämställt ekonomiska påföljder av straffkaraktär med straffrättsliga påföljder (GrUU 43/2013 rd). Ålandsdelegationen konstaterar att det ingår i landskapets behörighet gällande vägtrafik att lagstifta om administrativa påföljder med karaktären av sanktioner som ska uppbäras eller ej om de skyldigheter som föreskrivs i landskapslagen har försummats i en aktörs verksamhet. Bestämmelser om verkställighet av dessa avgifter finns, så som påpekas i landskapslagens 12 § 2 mom., i rikslagen om verkställighet av böter.Landskapslagens straffbestämmelser i 13 § kan med stöd av 18 § 25 punkten i självstyrelselagen intas i landskapslagen.Enligt 27 § 23 punkten i självstyrelselagen tillkommer lagstiftningsbehörigheten gällande rättskipning riket med beaktande av vad som stadgas i 25 och 26 §. Besvärsbestämmelsen i landskapslagens 15 § överensstämmer med nämnda paragrafer.I landskapslagens 17 § berättigas landskapsregeringen att inom landskapets behörighet genom landskapsförordning besluta att författningar som utfärdats med stöd av rikslagen ska tillämpas i landskapet oförändrade eller med de ändringar landskapsregeringen föreskriver. Med anledning härav konstateras att enligt 21 § 1 mom. i självstyrelselagen kan landskapsregeringen med stöd av ett bemyndigande i landskapslag utfärda landskapsförordningar i angelägenheter som hör till landskapets behörighet. Genom landskapslag ska dock utfärdas bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen och självstyrelselagen i övrigt hör till området för lag. Denna begränsning motsvarar begränsningen i 80 § 1 mom. i grundlagen. Detta innebär att det tydligt ska framgå hur normgivningsmakten delegeras och vilka områden och vilka angelägenheter delegeringen gäller. Om delegeringen av normgivningsmakten inte uppfyller de krav som grundlagen uppställer, står den i strid med 27 § 1 punkten i självstyrelselagen, som hänför stiftande av grundlag och avvikelser från grundlag till rikets behörighet. I så fall utgör ett delegeringsstadgande en behörighetsöverskridning.Enligt ordalydelsen är delegeringsstadgandet i landskapslagens 17 § vagt till den del det bemyndigar landskapsregeringen att göra ändringar i bestämmelser som utfärdats i stöd av rikslagen. Innehållet i delegeringen preciseras och begränsas emellertid av den reglering som finns i landskapslagen, den antagna rikslagen och EU:s regelverk. Dessutom begränsas de ändringar som landskapsregeringen kan göra i förhållande till riksförfattningarna genom att landskapsregeringen endast kan utfärda förordningar inom landskapets behörighet. Därtill avser stadgandet ändringar av riksförfattningar på förordningsnivå eller lägre nivå. Med beaktande av dessa omständigheter anser Ålandsdelegationen att delegeringsstadgandet uppfyller de krav som anges i självstyrelselagens 21 § 1 mom., som motsvarar grundlagens 80 § 1 mom.
Ålandsdelegationen har med beaktande av självstyrelselagens för Åland stadganden funnit att hinder för ikraftträdande av landskapslagarna inte föreligger.
Ordföranden Holm-Johansson, ledamöterna Dahlén, Lampi och Leino-Sandberg och Siitari.
Rättsliga förutsättningar skapas för Ålands hälso- och sjukvård (ÅHS) att behandla hälsouppgifter i kvalitetsregister i syfte att säkra verksamhetens kvalitet, möjliggöra statistikföring och tillgodose den vetenskapliga forskningens behov av information genom att ÅHS ges möjlighet att behandla känsliga personuppgifter för andra ändamål än de för vilka uppgifterna ursprungligen samlades in. För att säkerställa att kvalitetsregister upprättas och förs under ordnade, kontrollerade och lagenliga former bildas en registerförvaltning inom ÅHS. Registerförvaltningen består av en gemensam registerstyrgrupp samt registerhållarna. För varje kvalitetsregister utses en registerhållare. Till landskapslagen fogas bestämmelser om utlämnande och bevarande av uppgifter i kvalitetsregister.Landskapslagens 20 §:s bestämmelser om vårdgarantin inom den specialiserade sjukvården preciseras så att det tydligt framgår inom vilka tidsramar bedömningen av patientens vårdbehov ska utföras.
Enligt 18 § 12 punkten i självstyrelselagen tillkommer lagstiftningsbehörigheten gällande hälso- och sjukvården landskapet med de undantag som stadgas i lagens 27 § 24, 29 och 30 punkter. Enligt nämnda punkter har lagstiftningsbehörigheten förbehållits riket i fråga om administrativa ingrepp i den personliga friheten, smittsamma sjukdomar hos människor, kastrering och sterilisering, avbrytande av havandeskap, konstbefruktning, rättsmedicinska undersökningar, behörigheten att vara verksam inom hälso- och sjukvården, apoteksväsendet, mediciner och produkter av läkemedelstyp, narkotiska ämnen samt framställning av gifter och fastställande av deras användningsändamål. Ålandsdelegationen konstaterar att den precisering som görs i landskapslagens 20 § gällande vårdgarantin inom den specialiserade sjukvården faller inom landskapets behörighet.Den offentliga hälso- och sjukvården i landskapet tillhandahålls enligt 2 § i landskapslagen om hälso- och sjukvård (ÅFS 114/2011) av myndigheten Ålands hälso- och sjukvård, som är underställd landskapsregeringen. Landskapsregeringen handhar den allmänna styrningen och övervakningen av Ålands hälso- och sjukvård. Lagstiftningsbehörigheten i fråga om landskapsregeringen och under denna lydande myndigheter och inrättningar tillkommer landskapet enligt självstyrelselagens 18 § 1 punkt. I landskapslagens 15 a § 4 mom. 3 och 4 punkt räknas de personuppgifter som inte får överföras till kvalitetsregistren upp. Dessa personuppgifter är att härledas från de rättsområden som förbehållits riket.I landskapslagens 15 a § 5 mom. återfinns ytterligare begränsningar som reglerar att det i ett kvalitetsregister inte får behandlas klientuppgifter som ÅHS har fått tillgång till genom ett sådant samarbete med socialvården som avses i 19 och 19a §§.Den antagna landskapslagen innehåller bestämmelser om hanteringen av personuppgifter. Regleringen av personuppgifter berör ett rättsområde som inte särskilt omnämns i självstyrelselagens uppdelning av lagstiftningsbehörigheten mellan landskapets och rikets lagstiftande organ. Lagstiftningsbehörigheten bör därför bedömas utgående från de rättsområden landskapslagstiftningen kan beröra. Ålandsdelegationen konstaterar att landskapslagarna gäller sådan hälso- och sjukvård som utgör landskapsbehörighet. Landskapet har således även behörighet att lagstifta om behandling av personuppgifter inom detta rättsområde.Vid lagstiftningskontrollen bör även tas ställning till förhållandet mellan den nu ifrågavarande lagstiftningen och grundlagen, eftersom stiftande, ändring och upphävande av grundlag samt avvikelse från grundlag utgör riksbehörighet enligt 27 § 1 punkten i självstyrelselagen.Landskapslagstiftningen möjliggör för ÅHS att behandla känsliga personuppgifter för andra ändamål än de för vilka uppgifterna ursprungligen samlades in. Landskapslagen innehåller allmänna bestämmelser om kvalitetsregistrens innehåll, dess förvaltning och styrning, åtkomsträtt och inloggningsuppgifter, utlämnande av uppgifter samt bevarande och förstörande av uppgifter.Ålandsdelegationen konstaterar att kvalitetsregister kommer att innehålla känsliga personuppgifter.Enligt grundlagens 10 § 1 mom. är vars och ens privatliv tryggat. Begreppet privatliv kan uppfattas ett allmänbegrepp för en persons privata krets. Till privatlivet hör bl.a. individens rätt att bestämma över sig själv och sin kropp (RP 209/1993 rd, s. 56–57). Grundlagsutskottet har även ansett att särskilt tillåtande av behandling av känsliga uppgifter berör själva kärnan i skyddet för personuppgifter (t.ex. GrUU 37/2013 rd, s.2/II och GrUU 4/2021 rd s. 3), vilket innebär att inrättandet av register med sådana uppgifter måste bedömas mot villkoren för inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna, särskilt lagstiftningens acceptabilitet och proportionalitet (t.ex. GrUU 29/2016 rd och GrUU 4/2021 rd s. 3). Uppgifter om hälsa hör till de särskilda kategorier av personuppgifter som avses i artikel 9 i dataskyddsförordningen. Behandling av sådana uppgifter är enligt huvudregeln i artikel 9.1 förbjuden. Enligt artikelns 2 punkt ska punkt 1 dock inte tillämpas, om någon av de förutsättningarna i punkt 2 led a–j gäller. Enligt artikel 9.2 g får känsliga uppgifter behandlas om det är nödvändigt av hänsyn till ett viktigt allmänt intresse, på grundval av unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt, förutsatt att den står i proportion till det eftersträvande syftet, är förenlig med det väsentliga innehållet i rätten till dataskydd och innehåller bestämmelser om lämpliga och särskilda åtgärder för att säkerställa den registrerades grundläggande rättigheter och intressen (GrUU 1/2018 rd s. 6).Grundlagsutskottet har i sin utlåtandepraxis lyft fram riskerna med behandlingen av känsliga uppgifter. Utskottet har ansett att omfattande databaser med känsliga uppgifter medför allvarliga risker för informationssäkerheten och missbruk av uppgifter. I sista hand kan riskerna utgöra ett hot mot personers identitet (t.ex. GrUU 13/2016 rd). Även i skäl 51 i den allmänna dataskyddsförordningen framhålls det att särskilda personuppgifter som avses i artikel 9 i förordningen och som till sin natur är särskilt känsliga med hänsyn till grundläggande rättigheter och friheter bör åtnjuta särskilt skydd. Grundlagsutskottet har därför särskilt påpekat att det bör finnas exakta och noga avgränsade bestämmelser om att det är tillåtet att behandla känsliga uppgifter bara om det är absolut nödvändigt, och bestämmelserna av känsliga uppgifter måste vara detaljerade och omfattande, inom de ramar som dataskyddsförordningen tillåter (t.ex. GrUU 4/2021 rd s. 3 och de utlåtanden som nämns där). Enligt EU-domstolen skall begreppen ”särskilda kategorier av personuppgifter” och ”känsliga uppgifter” tolkas vitt för att “säkerställa en hög skyddsnivå för fysiska personers grundläggande fri- och rättigheter – särskilt deras rätt till respekt för privatlivet – vid behandling av personuppgifter som rör dem” och för att “säkerställa ett utökat skydd mot behandling som, på grund av att de uppgifter som behandlas är särskilt känsliga, kan utgöra ett synnerligen allvarligt ingrepp i de grundläggande rättigheterna avseende respekt för privatlivet och skydd för personuppgifter, vilka garanteras genom artiklarna 7 och 8 i stadgan”. “Dessa bestämmelser kan följaktligen inte tolkas på så sätt att behandlingen av personuppgifter som indirekt kan avslöja känslig information om en fysisk person, inte omfattas av det förstärkta skydd som föreskrivs i nämnda bestämmelser, eftersom detta skulle undergräva regelverkets ändamålsenliga verkan och det skydd för fysiska personers grundläggande fri- och rättigheter som nämnda regelverk är avsett att säkerställa” (mål C-184/20 OT v. Vyriausioji tarnybinės etikos komisija, ECLI:EU:C:2022:601, punkt. 125-126, 127)).Enligt grundlagsutskottet är det i regel tillräckligt med tanke på 10 § 1 mom. i grundlagen att bestämmelserna uppfyller kraven i EU:s allmänna dataskyddsförordning. Enligt utskottet bör skyddet för personuppgifter i första hand tillgodoses utifrån den allmänna dataskyddsförordningen och den allmänna lagstiftningen på nationell nivå. Lagstiftaren bör alltså vara restriktiv när det gäller att införa nationell speciallagstiftning. Sådan lagstiftning bör vara avgränsad till nödvändiga bestämmelser inom ramen för det nationella handlingsutrymme som dataskyddsförordningen medger. Ju större risk fysiska personers rättigheter och friheter utsätts för på grund av behandlingen, desto mer motiverat är det med mer detaljerade bestämmelser. Denna omständighet är av särskild betydelse när det gäller behandling av känsliga uppgifter (GrUU 14/2018 rd). Utskottet har generellt ansett att det är viktigt att reglera åtminstone syftet med registreringen av uppgifterna, uppgifternas innehåll, det tillåtna användningsändamålet inklusive rätten att överlåta registrerade uppgifter, den tid uppgifterna finns kvar i registret och den registrerades rättskydd (GrUU 14/1998 rd och 1/2018 rd).Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande GrUU 1/2018 rd behandlat regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om sekundär användning av personuppgifter inom social- och hälsovården (RP 159/2017 rd). I sitt utlåtande har utskottet påpekat att den sekundära användningen av uppgifter måste uppfylla villkoren för dataskyddsförordningen. När uppgifterna behandlas för ett annat användningsändamål än det primära användningsändamålet ska behandlingen av uppgifter i enlighet med artikel 5 i förordningen vara förenlig med det ursprungliga ändamålet. Ytterligare behandling av uppgifter ska enligt artikel 6.4 i förordningen grunda sig på medlemsstaternas lagstiftning som utgör en nödvändig och proportionell åtgärd i ett demokratiskt samhälle för att skydda de mål som avses i artikel 23 i förordningen. De mål som föreskrivs i artikel 23 är bl.a. viktiga mål i anslutning till det allmänna intresset, såsom folkhälsa och social trygghet samt skydd av den registrerade eller andras rättigheter och friheter. Enligt artikel 5.1 b i förordningen ska personuppgifterna samlas in för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål och inte senare behandlas på ett sätt som är oförenligt med dessa ändamål. Ytterligare behandling för arkivmål av allmän intresse, vetenskapliga eller historiska forskningsändamål eller statistiska ändamål ska enligt artikeln inte anses vara oförenlig med de ursprungliga ändamålen. Enligt 15 a § 4 mom. i landskapslagen får personuppgifterna i fråga, oberoende av sekretessbestämmelserna och med stöd av artiklarna 9.2 och 9.2 j i dataskyddsförordningen genom en teknisk anslutning eller på något annat elektroniskt sätt överföras till kvalitetsregister för sekundär användning, om sådan sekunder användning är nödvändig för de ändamål som anges i 1 mom. Enligt 1 punkten i 15 a § 4 mom. innehåller överföringen till kvalitetsregister uppgifterna om ”patientens namn, födelseort, folkbokföringsadress, utbildning, yrke och personbeteckning, eller om personbeteckningen inte är känd, födelseort”.Enligt definitionen i artikel 4 i dataskyddsförordningen avses med personuppgifter varje upplysning som avser en identifierad eller identifierbar fysisk person, varvid en identifiebar fysisk person är en person som direkt eller indirekt kan identifieras särskilt med hänvisning till en identifierare som ett namn, en identifikationsnummer, en lokaliseringsuppgift eller online-identifikationer eller en eller flera faktorer som är specifika för den fysiska personens fysiska, fysiologiska, genetiska, psykiska, ekonomiska, kulturella eller sociala identitet. Enligt skäl 26 i förordningen gäller dataskyddsprinciperna all information som rör en identifierad eller identifierbar fysisk person. Till och med personuppgifter som har pseudonymiserats och som skulle kunna tillskrivas en fysisk person genom att kompletterande uppgifter används bör enligt skälet anses som uppgifter om en identifierbar fysisk person.Grundlagsutskottet har konstaterat i sitt utlåtande GrUU 1/2018 rd att för att avgöra om en fysisk person är identifierbar bör man beakta alla hjälpmedel, som. t.ex. utgallring. För att fastställa om hjälpmedel med rimlig sannolikhet kan komma att användas för att identifiera den fysiska personen bör man beakta samtliga objektiva faktorer, såsom kostnader och tidsåtgång för identifiering, med beaktande av såväl tillgänglig teknik vid tidpunkten för behandlingen som den tekniska utvecklingen. Principerna för dataskyddet bör enligt skälet därför inte gälla för anonym information, nämligen information som inte hänför sig till en identifierad eller identifierbar fysisk person, eller för personuppgifter som anonymiserats på ett sådant sätt att den registrerade är inte eller inte längre är identifierbar. Dataskyddsförordningen berör därför enligt skälet inte behandlingen av sådan anonym information, vilket inbegriper information för statistiska ändamål eller forskningsändamål.I detaljmotiveringarna till landskapslagen har följande konstaterats angående dess 15 a 4 mom.: ”I 4 mom. listas kategorivis de hälsouppgifter som enligt landskapsregeringens mening utgör en nödvändig förutsättning för att ÅHS ska kunna bedriva ett systematiskt kvalitetsarbete i enlighet 15 § i hälso- och sjukvårdslagen. Uppräkningen är uttömmande (---). Den indelning i olika hälsouppgiftskategorier som finns i 1–8 punkterna motsvarar både till sin struktur och precisionsgrad bestämmelserna i 5 § i lagen (FFS 668/2008) om institutet för hälsa och välfärd och vad som i 27 § i lagen om behandling av kunduppgifter inom social- och hälsovården föreskrivs om innehållet i journalhandlingar. (---).Uppgifter som får behandlas i ett kvalitetsregister enligt 1 punkten ger information om en enskilda registrerades socioekonomiska bakgrund och ställning (yrke, utbildning och demografiska data). De föreslagna 2 – 5 och 8 punkterna innehåller uppgifter som kan hänföras till den enskilt största och viktigaste gruppen, nämligen vårddata. (---). Personbeteckningen som identifieringsuppgift är nödvändig för att kunna bedöma kvaliteten på den till tillhandahållna vården och servisen. Av 31 § 2 mom. i dataskyddslagen framgår att personbeteckningen får behandlas inom hälso- och sjukvården. I och med att pseudonymisering, kryptering och anonymisering av personuppgifter föreslås som lämpliga skyddsåtgärder vid utlämmande av uppgifter för vetenskaplig forskning och statistikföring (---) har användningen av direkta identifieringsuppgifter i kvalitetsregistren begränsats till det absolut nödvändiga.”I detaljmotiveringar angående 15 a § 1 mom. konstateras bl.a. följande: ”I 1 punkten anges att det ska vara möjligt för ÅHS att vidarenyttja hälsouppgifter i kvalitetsregister för att systematiskt följa upp, utvärdera och säkra hälso- och sjukvårdens kvalitet. Bestämmelsen föranleds av 15 § i hälso- och sjukvårdslagen som förutsätter att ÅHS ska bedriva ett systematiskt och kontinuerligt kvalitetsarbete. Rent konkret kan kvalitetssäkringsarbetet enligt 1 mom. 1 punkten t.ex. innebära uppföljning och utvärdering av behandlingen av en viss sjukdom eller en viss behandlingsmetod. Det bör betonas att intern verksamhetsuppföljning-, utvärdering- och säkring inte kan likställas med forskning, även om vetenskapliga metod används i sådant arbete. Begreppen uppföljning och utvärdering beskriver två olika typer av förfaranden eller angreppssätt. Något förenklat kan sägas att uppföljning görs löpande och rutinmässigt för att beskriva och följa en utveckling, medan tyngdpunkten vid utvärderingen läggs på att analysera på uppföljningsinformation som tidigare samlats in. Om t.ex. vid regelbunden uppföljning upptäcks avvikelser, är nästa naturliga steg att utvärdera dessa avvikelser genom närmare analys.Med ändamålet statistikföring i 1 mom. 2 punkten avses sådan behandling av personuppgifter som är nödvändig för statistiska undersökningar eller för framställning av statistiska resultat. Enligt skäl 162 i ingressen till dataskyddsförordningen innebär behandling av personuppgifter för statistiska ändamål att resultatet av behandlingen inte består av personuppgifter, utan av aggregerade personuppgifter. Hälsouppgifter som samlas in till ett kvalitetsregister kan användas både för ÅHS interna arbete med kvalitetsutveckling och kvalitetssäkring och lämnas till ÅSUB för framställning av folkhälsorelaterad statistik (---). (---) I mom. 3 punkten avses med vetenskaplig forskning sådan forskning där dokumentationen enbart sker i forskningssyfte och där forskningen inte har någon direkt betydelse för vården av en enskild patient. Det kan exempelvis handla om kliniskt eller folkhälsovetenskapligt forskningsarbete vars resultat och slutsatser kan komma det åländska samhället till gagn. Enligt skäl 159 i ingressen till dataskyddsförordningen kan begreppet vetenskaplig forskning bl.a. avse sådan forskning som utförs av ett allmänt intresse inom folkhälsoområdet. Att sådan forskning ska utgöra en självständig verksamhetsgren inom ÅHS, och således vara helt åtskild från bl.a. den typ av forskning som bedrivs som ett led i vården av en patient (---), innebär att det uppstår en ny sekretessgräns inom myndigheten (mellan verksamheten och den vetenskapliga forskningen) som också måste tas i beaktande vid den interna tilldelningen om åtkomstbehörigheter till kvalitetsregister (se förslaget till 15 c § 1 och 2 mom.). Av det ovan sagda följer också att den information som genereras av vetenskapliga forskningsprojekt inte ska journalföras, utan dokumenteras enligt andra kriterier. Om forskningsresultatet har betydelse för vården, kan ÅHS och forskningshuvudmannen sinsemellan komma överens om hur information ska överlämnas till ÅHS.Om en yrkesverksam person inom vården har laglig rätt att behandla känsliga personuppgifter om hälsa för sådan forskning som bedrivs som ett led i vården och behandlingen av en patient, betyder det inte att denna person per automatik också ska ha åtkomsträtt till samma patientuppgifter när dessa samlats in till ett kvalitetsregister för att tillgodose den vetenskapliga forskningens behov. Om personen behöver ta del av hälsouppgifter som samlats in till ett kvalitetsregister, exempelvis för att bedriva klinisk forskning, måste man begära uppgifterna från kvalitetsregistret. Huruvida en sådan begäran kan beviljas eller inte, beror på om den yrkesverksamma personen tilldelats behörighet att ta del av uppgifterna (om behörighetstilldelningen och personalens åtkomsträtt till uppgifter i kvalitetsregister, se detaljmotiveringen till 15 c § 1 mom. nedan). (---).”Ålandsdelegationen konstaterar att registerstyrgruppen ska enligt 15 b § 2 mom. 3 punkten utifrån kvalitetsregistrets användningsändamål och inom de ramar som anges i 15 a § 4 mom. specificera vilka personuppgifter som får behandlas i registret ock vilka förfaranden som ska iakttas vid uppgiftsförsamlingen. I detaljmotiveringen konstateras att registerstyrgruppen ankommer att säkerställa att endast hälsouppgifter som är nödvändiga för att uppnå syftet med vidarebehandlingen samlas in till ett kvalitetsregister. Grundlagsutskottet har tidigare betonat (angående sekundär användning av personuppgifter inom social- och hälsovården) att personuppgifter som ursprungligen varit känsliga kan effektivt behandlas anonymiserade utan att skyddet för privatlivet eller personuppgifter äventyras. Enligt utskottet är det väsentligt att en effektiv anonymisering även ges en säker rättsgrund. Dock är det självklart att en effektiv anonymisering inte kan garanteras enbart genom att identifieringsuppgifter om fysiska personer, såsom namn och personbeteckning avlägsnas från ett omfattande datamateriel (GrUU 1/2018 s. 7). Ålandsdelegationen konstaterar att det i landskapslagen finns bestämmelser både om organisatoriska och tekniska säkerhetsåtgärder som syftar till att en hög kontroll över hur, när, för vilka ändamål och vilken omfattning uppgifter tillgängliggörs för vidarenyttjande. Bestämmelserna måste tolkas som en helhet. Så tolkat blir överföringen om patientens namn, födelseort, adress, utbildning, yrke och personbeteckning via en teknisk anslutning eller på något annat elektroniskt sätt inte problematisk i relation till grundlagens 10 § 1 mom. eller dataskyddsförordningen.Grundlagsutskottet har konstaterat, att det i denna typ av lagstiftning är särskilt motiverat med reglering som betonar självbestämmanderätten (se t.ex. GrUU 15/2018 rd), vilket Ålandsdelegationen noterar att har beaktats i landskapslagens 15 a § 6 mom.Vidare konstaterar Ålandsdelegationen att stadgandena i landskapslagens 15 b § 2 mom. är förenliga med grundlagsutskottets linje gällande att alla dataskydds- och informationssäkerhetsarrangemang som är nödvändiga för att förhindra missbruk och olaga integritetsintrång ska vara fungerande och tillgängliga genast när systemet tas i bruk (se t.ex. GrUU 4/2021 rd).Enligt Ålandsdelegationens bedömning uppfyller de nya stadgarna i landskapslagen de förutsättningar som slagits fast i grundlagsutskottets tolkningspraxis.Med anledning av delegeringsbestämmelsen i landskapslagens 15 c § 5 mom. konstaterar Ålandsdelegationen att enligt 21 § 1 mom. i självstyrelselagen kan landskapsregeringen med stöd av ett bemyndigande i landskapslag utfärda landskapsförordningar i angelägenheter som hör till landskapets behörighet. Genom landskapslag ska dock utfärdas bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen eller självstyrelselagen i övrigt hör till området för lag. Denna begränsning motsvarar begränsningen i 80 § 1 mom. i grundlagen. Detta innebär att det tydligt ska framgå hur normgivningsmakten delegeras och vilka områden och vilka angelägenheter delegeringen gäller.Delegeringsbestämmelsen som intagits i landskapslagen kan inte anses beröra grunderna för individens rättigheter och skyldigheter eller utgöra angelägenheter som enligt grundlagen eller självstyrelselagen i övrigt hör till området för lag.
Landskapslagen om en åländsk referensram för examina och övriga samlade kompetensers syfte är att genomföra den europeiska referensramen för kvalifikationer (EQF). I den åländska referensramen (AxQF) inplaceras de examina, lärokurser och övriga samlade kompetenser som utfärdas på Åland på åtta olika kvalifikationsnivåer baserat på det kunnande som de förutsätter. I referensramen placeras inte examina som ingår i ett utländskt examenssystem eller examina som ordnas av internationella organisationer även om det är möjligt att avlägga dessa vid åländska läroanstalter.Närmare bestämmelser om hur de examina, lärokurser och övriga omfattande samlade kompetenser som omfattas av landskapslagen ska indelas och placeras på de olika kvalifikationsnivåerna utfärdas genom landskapsförordning.Yrkeshögskolelagen för landskapet Åland ändras så att hänvisningarna till den europeiska referensramen för kvalifikationer (EQF) slopas
Landskapslagen gäller undervisningsväsendet, landskapsregeringen och under denna lydande myndigheter och inrättningar, kommunernas förvaltning på vilka områden lagstiftningsbehörigheten tillkommer landskapet enligt 18 § 1, 4, 14 och 23 punkterna i självstyrelselagen. I landskapets behörighet gällande undervisningsväsendet ingår att lagstifta om bl.a. utbildningsområden och examina.Enligt 27 § 3 punkten i självstyrelselagen har riket lagstiftningsbehörighet i fråga om statsmyndigheternas organisation och verksamhet. Enligt förarbetena till gällande självstyrelselag (RP 73/1990) hör det till rikets behörighet att bestämma om vilka fordringar en läroinrättning ska fylla för att ha dimissionsrätt till statens universitet samt om kunskapskrav för viss av staten godkänd kompetens. Vissa av de examina som berörs hör till rikets behörighet med stöd av 27 § 13 punkten (handelssjöfart) och 30 punkten (behörighet att vara verksam inom hälso- och sjukvård) i självstyrelselagen. För att säkerställa att utbildningen på Åland är likvärdig med motsvarande utbildningar i riket och ger samma behörighet har några överenskommelseförordningar (2005:37, 2018:37, 2021:147 och 2021:167) utfärdats. Ålandsdelegationen konstaterar att landskapets lagstiftningsbehörighet omfattar utfärdandet av bestämmelser om en åländsk referensram för examina och övriga samlade kompetenser inom ramen för dess tillämpningsområde.Med anledning av delegeringsbestämmelsen i landskapslagens i 2 § 2 mom. konstaterar Ålandsdelegationen att enligt 21 § 1 mom. i självstyrelselagen kan landskapsregeringen med stöd av ett bemyndigande i landskapslag utfärda landskapsförordningar i angelägenheter som hör till landskapets behörighet. Genom landskapslag ska dock utfärdas bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen eller självstyrelselagen i övrigt hör till området för lag. Denna begränsning motsvarar begränsningen i 80 § 1 mom. i grundlagen. Detta innebär att det tydligt ska framgå hur normgivningsmakten delegeras och vilka områden och vilka angelägenheter delegeringen gäller.Delegeringsbestämmelsen som intagits i landskapslagen kan inte anses beröra grunderna för individens rättigheter och skyldigheter eller utgöra angelägenheter som enligt grundlagen eller självstyrelselagen i övrigt hör till området för lag. Stadgandet uppfyller därmed förutsättningarna för delegering.
Genom landskapslagen upphävs 18 § i kommunalskattelagen så att sjukdomskostnadsavdraget vid kommunalbeskattningen avskaffas.Kommunalskattelagens 23 § ändras så att maxbeloppet för grundavdraget höjs.Till kommunalskattelagens 17 § fogas ett andra moment om avdrag för nedsatt skattebetalningsförmåga som enbart beror på sjukdom.Lagändringen ska tillämpas vid beskattningen för 2025, och får således ingen retroaktiv verkan.
Enligt 18 § 5 punkten i självstyrelselagen för Åland har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om kommunerna tillkommande skatter.
Landskapslagen innehåller bestämmelser om tillfälligt likviditetsstöd till kommuner vars ekonomiska problem är så svåra att den till följd av likviditetsbrist inte längre kan garantera den lagstadgade servicen till invånarna. Stöd kan beviljas om anslag för det har intagits i Ålands budget. Beslut om tillfälligt likviditetsstöd fattas av landskapsregeringen efter ansökan från kommunen. Landskapslagen innehåller vidare bestämmelser om uppföljning och redovisning samt återbetalning och avbrytande av utbetalning av stöd.Det tillfälliga likviditetsstödet kan beviljas för tiden fram t.o.m. 31.12.2026. Syftet med att landskapslagen är tidsbestämd är att den kan tillämpas under den tid det tar att ta fram ny kriskommunslagstiftning.
Lagstiftningsbehörigheten gällande lagtingets organisation och uppgifter samt val av lagtingets ledamöter, landskapsregeringen och under denna lydande myndigheter och inrättningar tillkommer landskapet enligt 18 § 1 punkten i självstyrelselagen. Enligt 18 § 4 punkten i självstyrelselagen för Åland hör kommunindelning, kommunala val, kommunernas förvaltning, kommunernas tjänsteinnehavare, tjänstekollektivavtal för kommunernas anställda, disciplinär bestraffning av kommunernas tjänsteinnehavare till landskapets lagstiftningsbehörighet.Vid lagstiftningskontrollen bör dock även tas ställning till förhållandet mellan den nu ifrågavarande lagstiftningen och grundlagen, eftersom stiftande, ändring och upphävande av grundlag samt avvikelse från grundlag utgör riksbehörighet enligt 27 § 1 punkten i självstyrelselagen.Enligt landskapslagens 2 § kan landskapsregeringen bevilja ett tillfälligt likviditetsstöd till en kommun som befinner sig i en så svår ekonomisk situation att den till följd av bristande likviditet inte längre kan garantera den lagstadgade servicen till invånarna. Stödet beviljas först efter att kommunen själv har vidtagit alla tillgängliga åtgärder för att upprätthålla likviditeten.Dessa kriterier är rätt knapphändiga och kravet på att kommunen själv skall ha vidtagit ”alla tillgängliga åtgärder” är väldigt brett.Ur lagförarbetet (Lagförslag nr 16/2023-2024) framgår att lagstiftaren ansett att bedömningen huruvida ”alla tillgängliga åtgärder” vidtagits av kommunen omfattar huruvida kommunen uttömt alla möjliga åtgärder till extern finansiering, eller om det finns ytterligare åtgärder som skulle kunna leda till en förbättring av situationen. Dock ska kommunen inte tvingas höja sin inkomstskattesats till en nivå som är avsevärt högre än det åländska genomsnittet.I förarbetet konstateras vidare att bedömningen vilka åtgärder som krävs innan likviditetsstödet kan bli aktuellt i viss mån kommer att variera beroende på övriga förhållanden i kommunen.Finans- och näringsutskottet har i sitt betänkande 13/2023-2024 fäst uppmärksamhet på tilläggskravet. ”Utskottet har också erfarit att det kommer att vara en krävande uppgift för landskapsregeringen att på en begränsad tid kunna bedöma en kommuns finansiella situation på ett objektivt sätt, eftersom det i teorin kan finnas outtömda möjligheter att höja avgifter, höja skatten, sälja egendom m.m. Dessa åtgärder är i allmänhet tidskrävande och kan inte genomföras snabbt, samtidigt som kommunens likvida situation kan försämras i en snabb takt.”Vidare fäster utskottet uppmärksamhet på att frågan om att kommunerna behandlas rättvist från landskapsregeringens sida är fundamental.Trots dessa konstaterade brister kan beviljningskriterierna, med hänsyn till ärendets natur, enligt Ålandsdelegationens uppfattning anses uppfylla kraven i grundlagens 2 § 3 mom. om förvaltningens lagbundenhet.I grundlagens 121 § stadgas om kommunal självstyrelse. Den kommunala självstyrelsen innebär att kommuninvånarna har rätt att bestämma om förvaltningen av sin kommun och dess ekonomi (demokratiprincipen och finansieringsprincipen).Med hänsyn till finansieringsprincipen har Ålandsdelegationen inte något att anmärka när det är fråga om bestämmelser som möjliggör ett tillfälligt likviditetsstöd till en kommun så att den kan efterleva sina lagfästa uppgifter.
Landskapslagstiftningen om flyghavre revideras och moderniseras genom den av lagtinget antagna nya landskapslagen om bekämpning av flyghavre. Landskapslagens syfte är till centrala delar detsamma som den gamla landskapslagen, men tillsynen ändras så att landskapsregeringen blir enda tillsynsmyndighet. Landskapslagen baseras i huvudsak på motsvarande rikslag (FSS 185/2002). Genom den föreslagna lagen upphävs landskapslagen (1977:68) om bekämpning av flyghavre.
Landskapslagen gäller natur- och miljövård, jord- och skogsbruk samt tillvaratagande av jordbruksmarks produktionsförmåga på vilka områden lagstiftningsbehörigheten tillkommer landskapet enligt 18 § 10, 15 och 18 punkterna självstyrelselagen. Lagstiftningsbehörigheten gällande landskapets tjänstemän samt landskapsregeringen och under denna lydande myndigheter och inrättningar tillkommer landskapet enligt 18 § 1 och 2 punkterna i självstyrelselagen.Enligt 18 § 26 punkten i självstyrelselagen har landskapet rätt att lagstifta i fråga om utsättande och utdömande av vite samt förbud och andra tvångsmedel inom rättsområden som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet. Dylika bestämmelser återfinns i landskapslagens 18 - 20 §.Landskapslagens 18 § stadgande om att en produkt på beslut av landskapsregeringen kan bli föremål för utförsel tangerar import och export. I det avseende fråga är om utrikeshandel tillkommer lagstiftningsbehörigheten riket enligt 27 § 12 punkten i självstyrelselagen. Rätten till begränsningar i utrikeshandeln av andra orsaker än handelspolitiska, t.ex. på grund av säkerhetskrav, ska emellertid, enligt motiven till självstyrelselagen, bedömas utgående från det rättsområde som åtgärden i sakligt hänseende närmast hänför sig till. Bestämmelsen gällande kvalitetskrav på produkter och varor i samband med import är därigenom att hänföra till landskapets behörighet. I landskapslagens 20 § har intagits bestämmelser om en påföljdsavgift, som ska tillfalla landskapet. Grundlagsutskottet har av hävd ansett att påföljdsavgifter med avseende på 81 § i grundlagen varken är skatter eller avgifter, utan administrativa påföljder av sanktionskaraktär för en lagstridig gärning. Utskottet har i sak jämställt ekonomiska påföljder av straffkaraktär med straffrättsliga påföljder (GrUU 43/2013 rd). Ålandsdelegationen konstaterar att det ingår i landskapets behörighet gällande jord- och skogsbruk att lagstifta om administrativa påföljder med karaktären av sanktioner som ska uppbäras eller ej om de skyldigheter som föreskrivs i landskapslagen har försummats i en aktörs verksamhet. Ålandsdelegationen konstaterar även att stadgandet är förenligt med grundlagsutskottets tolkningspraxis gällande ne bis in idem-principen.Hänvisningen i 20 § 3 mom. till rikslagen om verkställighet av böter (FFS 672/2002) berör rättskipning men kan med stöd av 19 § 3 mom. i självstyrelselagen intas i landskapslagen.Straffbestämmelserna i landskapslagens 21 § kan med stöd av 18 § 25 punkten i självstyrelselagen intas i landskapslagen.Bestämmelsen i 22 § om rättelseyrkande är en del av förvaltningsförfarande som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet.Landskapslagens 24 § möjliggör att ett beslut som fattats med stöd av landskapslagen kan bestämmas att ska iakttagas innan det vunnit laga kraft. Ålandsdelegationen konstaterar att detta inte kan omfatta beslut om påföljdsavgifter som påförs i stöd av landskapslagens 20 §. Bestämmelser om verkställighet av påföljdsavgifter finns, så som även påpekas i landskapslagens 20 § 3 mom., i rikslagen om verkställighet av böter.Enligt 27 § 23 punkten i självstyrelselagen tillkommer lagstiftningsbehörigheten gällande rättskipning riket med beaktande av vad som stadgas i 25 och 26 §. Besvärsbestämmelsen i landskapslagens 23 § överensstämmer med nämnda paragrafer.Vid lagstiftningskontrollen bör även tas ställning till landskapslagens förhållande till grundlagen, eftersom stiftande, ändring och upphävande av grundlag samt avvikelse från grundlag utgör riksbehörighet enligt 27 § 1 punkten i självstyrelselagen.Landskapslagens 10 § innehåller bestämmelser om auktoriserade inspektörer. Enligt bestämmelsen kan landskapsregeringen vid tillsyn anlita inspektörer som landskapsregeringen skriftligen har auktoriserat för uppdraget och som utför uppdraget under landskapsregeringens övervakning.Dessa inspektörer kan anses utföra offentliga förvaltningsuppgifter. Med anledning härav påpekas att grundlagens 124 § innehåller bestämmelser om de förutsättningar under vilka offentliga förvaltningsuppgifter kan anförtros andra än myndigheter. Enligt sist nämnda paragraf kan offentliga förvaltningsuppgifter anförtros andra än myndigheter genom lag eller med stöd av lag om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt får dock ges endast myndigheter. Ålandsdelegationen konstaterar att stadgandet i landskapslagens 10 § uppfyller dessa krav. Landskapslagens 12 § innehåller bestämmelser om tillsynsmyndighetens rätt att utföra kontroller. I landskapets behörighet ingår att lagstifta om övervakning och inspektioner inom landskapets behörighetsområden. Dessa bestämmelser kan beröra det i grundlagens 10 § garanterade skyddet för bl.a. privatlivet. Jämlikt grundlagens 10 § 3 mom. kan genom lag bestämmas om åtgärder som ingriper i hemfriden och som är nödvändiga för att de grundläggande fri- och rättigheterna ska kunna tryggas eller för att brott ska kunna utredas. Ålandsdelegationen konstaterar att det i landskapslagen intagits bestämmelser för skyddandet av hemfriden.Landskapslagens 13 och 15 § innehåller bestämmelser om tillsynsmyndighetens rätt att få information och att lämna ut information. Sådana uppgifter kan innehålla personuppgifter, innefattande även känsliga uppgifter. Regleringen av personuppgifter berör ett rättsområde som inte särskilt omnämns i självstyrelselagens uppdelning av lagstiftningsbehörigheten mellan landskapets och rikets lagstiftande organ. Lagstiftningsbehörigheten bör därför bedömas utgående från de rättsområden landskapslagstiftningen kan beröra. Ovan har konstaterats att landskapslagen berör områden som utgör landskapsbehörighet. Regleringen av personuppgifter berör även det i grundlagens 10 § tryggade skyddet av privatlivet. Nämnda lagrum förutsätter att närmare bestämmelser om skydd för personuppgifter utfärdas genom lag.Ålandsdelegationen konstaterar att det ur bestämmelserna, i linje med grundlagsutskottets utlåtande (GrUU 60/2010 rd), klart framgår vilka uppgifter som får lämnas och i vilket syfte och även vem som har rätt att få uppgifter. Rätten att få och lämna sekretessbelagda uppgifter har specifikt knutits till de situationer där det kan var motiverat att få och lämna ut information av nödvändighetsskäl och begränsats till de personer som av dessa orsaker måste få information.I landskapslagen ingår flera förordningsfullmakter. Med anledning av delegeringsbestämmelser i landskapslagens 4, 5, 6, 8 och 12 § konstaterar Ålandsdelegationen att enligt 21 § 1 mom. i självstyrelselagen kan landskapsregeringen med stöd av ett bemyndigande i landskapslag utfärda landskapsförordningar i angelägenheter som hör till landskapets behörighet. Genom landskapslag ska dock utfärdas bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen eller självstyrelselagen i övrigt hör till området för lag. Denna begränsning motsvarar begränsningen i 80 § 1 mom. i grundlagen. Detta innebär att det tydligt ska framgå hur normgivningsmakten delegeras och vilka områden och vilka angelägenheter delegeringen gäller.Delegeringsbestämmelserna som intagits i landskapslagens 4, 5, 6 och 8 § kan inte anses beröra grunderna för individens rättigheter och skyldigheter eller utgöra angelägenheter som enligt grundlagen eller självstyrelselagen i övrigt hör till området för lag.Delegeringsbestämmelsen som intagits i landskapslagens 12 § 2 mom. är vag då det gäller landskapsregeringens möjlighet att genom förordning utfärda närmare bestämmelser gällande ”det övriga kontroll- och tillsynsförfarandet” då dessa utgör angelägenheter som enligt grundlagen eller självstyrelselagen i övrigt hör till området för lag. Ålandsdelegationen konstaterar att innehållet i delegeringen preciseras och begränsas emellertid av den reglering som finns i landskapslagens 12 § 1 mom.Delegeringsstadgandena uppfyller därmed förutsättningarna för delegering.
Enligt 56 § 4 mom. i självstyrelselagen för Åland (FFS 1144/1991) ankommer det på Ålandsdelegationen att fastställa storleken av det årliga förskott på avräkningsbeloppet och på skatteavräkningen som ur statsmedel skall betalas till landskapet. Uträknandet av avräkningsbeloppet och skatteavräkningen har skett enligt de grunder som anges i 7 kap. självstyrelselagen för Åland.Delegationen har 16.9.2024 från finansministeriet erhållit uppgifter om och redogörelse för regeringens budgetförslag för 2025. Uppgifterna ger vid handen att de inkomster i statsbudgeten som ska beaktas i avräkningen uppskattas till 43 611 945 000 euro, varav 0,47 % utgör avrundat 206 919 000 euro. Beloppet för skatteavräkningen uppgår enligt finansministeriets beräkningar till 110 715 000 euro.Med hänvisning till det ovan anförda har Ålandsdelegationen för 2025 beslutat fastställa landskapet Åland tillkommande förskott på avräkningsbeloppet till 206 919 000 euro, samt på skatteavräkningen till 110 715 000 euro.
Marine Holm-Johansson, ordförandeNils Lampi Emma DahlénEija Siitari Päivi Leino-SandbergHenrik Lindeman, sekreterare
För kännedom: Ålands landskapsregering
Enligt 49 § i självstyrelselagen för Åland återförs i skatteavräkning till landskapet Åland årligen av statsmedelbeloppen för de på Åland för respektive skatteår debiterade statliga förvärvs- och kapitalinkomstskatterna, källskatten som betalas av begränsat skattskyldiga, samfundsskatten och tonnageskatten. Därtill återförs årligen av statsmedel den på Åland betalda lotteriskattens belopp. Skatteavräkningen verkställs årligen i efterhand för varje skatteår. På skatteavräkningsbeloppet betalas månatliga förskott. Förskottsbeloppet beräknas med utfallet av tidigare beskattning och prognoser som grund.Ålandsdelegationen har genom beslut 5.10.2023 fastställt det landskapet Åland tillkommande förskottet på skatteavräkningen för år 2024 till 114 700 000 euro. På basen av uppgifter från Skatteförvaltningen och prognoser har finansministeriet i skrivelse 27.8.2024 till Ålandsdelegationen uppskattat att de i 49 § 1 mom. i självstyrelselagen avsedda skatterna 2024 avrundade i miljoner euro ska vara följande:
38,6
25,8
29,0
1,0
0,0
12,3
106,7
Skillnaden i förhållande till tidigare fastställt förskott på skatteavräkningen utgör således 8 000 000 euro.Ålandsdelegationen finner det motiverat att förskottsbeloppet justeras.Med hänvisning härtill har Ålandsdelegationen med stöd av 56 § i självstyrelselagen fastställt en sänkning om 8 000 000 euro till det förskott på skatteavräkningen som tillkommer landskapet Åland för 2024, varvid förskottsbeloppet utgör 106 700 000 euro.
Marine Holm-Johansson, ordförandeNils LampiEmma DahlénEija Siitari Päivi Leino-SandbergHenrik Lindeman, sekreterare
Arbets- och näringsministeriet har i en skrivelse av 13.8.2024 inbegärt Ålandsdelegationens utlåtande över ett utkast till en regeringsproposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring av 83 och 91 § i lagen om ordnande av arbetskraftservice och beredskapslagen. I skrivelsen anges att Ålandsdelegationen kan bortse från ändringen av lagen om ordnade av arbetskraftservice då denna inte tillämpas på Åland. I stället konstateras att begäran om utlåtande i synnerhet gäller den föreslagna ändringen av 91 § i beredskapslagen. Till begäran har ministeriet bifogat Ålands landskapsregerings utlåtande av 8.8.2024 (ÅLR 2024/4219).
Enligt 56 § i självstyrelselagen för Åland ger Ålandsdelegationen på begäran utlåtanden till statsrådet och ministerierna samt till landskapsregeringen och domstolar. Till delegationens uppgifter hör således att såsom ett sakkunnigorgan ge utlåtande i frågor som gäller tillämpningen av självstyrelselagen. Ålandsdelegationen konstaterar dock att landskapets lagstiftningsbehörighet avgörs entydigt endast i samband med stiftandet av landskapslagar, som efter granskning av Ålandsdelegationen och i förekommande fall av Högsta domstolen, av republikens president antingen godkänns eller genom veto bringas att förfalla. Däremot sker i samband med riksdagens lagstiftning inte någon motsvarande bedömning av lagstiftningens tillämpning i landskapet Åland. Uppstår meningsskiljaktigheter i fråga om vissa förvaltningsbefogenheter kan frågan avgöras av Högsta domstolen enligt 60 § i självstyrelselagen. Ålandsdelegationen begränsar detta utlåtande till att gälla de föreslagna ändringarna i beredskapslagens 91 §.
I beredskapslagen föreslås ändringar som gäller myndigheternas uppgifter och arbetspliktsregistret till följd av att arbets- och näringsbyråerna i riket kommer att läggas ned den 1 januari 2025 när lagen om ordnande av arbetskraftsservice träder i kraft och ansvaret för ordnande av offentlig arbetskraftsservice överförs till kommun- eller samkommunsbaserade arbetskraftsmyndigheter.Termen ”arbetskraftsmyndighet”, som används i beredskapslagen, definieras för tillfället inte närmare i beredskapslagen. I samband med tillämpningen av beredskapslagen har med arbetskraftsmyndighet avsetts åtminstone arbets- och näringsministeriet, arbets- och näringsbyråerna, utvecklings- och förvaltningscentret och NTM-centralerna. I praktiken hör verkställighetsuppgifter som gäller arbetsförmedlingstvång och åläggande av arbetsplikt för närvarande till arbets- och näringsbyråernas uppgifter. De arbetskraftsmyndigheter som avses i lagen om ordnande av arbetskraftsservice föreslås i fortsättningen ansvara för uppgifter som gäller arbetsförmedlingstvång och åläggande av arbetsplikt i riket. Inga ändringar föreslås i de uppgifter i anslutning till arbetsförmedlingstvång och åläggande av arbetsplikt som föreskrivs för arbetskraftsmyndigheten i beredskapslagen.I propositionen föreslås att närings-, trafik- och miljöcentralernas utvecklings- och förvaltningscenter (utvecklings- och förvaltningscentret) ska ansvara för arbetsförmedlingstvång i landskapet Åland.Syftet anges emellertid vara att uppgiften som gäller arbetsförmedlingstvång genom en överenskommelseförordning ska kunna överföras på en myndighet i landskapet Åland. Om uppgiften inte överförs, ska utvecklings- och förvaltningscentret under undantagsförhållanden verkställa arbetsförmedlingstvång i landskapet Åland.
Ålands landskapsregering har i sitt utlåtande av 8.8.2024 angående de föreslagna ändringarna i beredskapslagen konstaterat att dessa inte kan strida mot bestämmelserna i självstyrelselagen för Åland eller ändra lagstiftningsbehörigheten. Om man vill att skyldigheter gällande beredskap inför undantagsförhållanden ska finnas för landskapsregeringen och under denna underlydande myndigheter krävs en ändring av självstyrelselagen. Detta kan inte heller lösas genom en ändring av beredskapslagen eftersom riket inte genom rikslag kan påföra uppgifter på landskapsmyndigheter. Den föreslagna regleringen i beredskapslagen blir enligt utlåtandet inte tillämplig på Åland.
I lagförslaget ingår bestämmelser om- och förvaltningen av arbetsförmedlingstvång under undantagsförhållanden i landskapet Åland.De aktuella lagstiftningsbehörigheterna som berörs av lagförslaget är uppdelad mellan riket och landskapet. Riket har enligt 27 § 34 punkten i självstyrelselagen för Åland lagstiftningsbehörighet bland annat i fråga om beredskap inför undantagsförhållanden. Enligt 30 § 4 punkten i självstyrelselagen har riksmyndigheterna förvaltningsbehörighet i fråga om ärenden som gäller åläggande av arbetsplikt. Enligt 18 § 1,2,4 och 23 punkten i självstyrelselagen för Åland har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om landskapsregeringen och under denna lydande myndigheter, landskapets tjänstemän, kommunerna samt kommunala tjänstemän och främjande av sysselsättning.
Ålandsdelegationen konstaterar inledningsvis att i självstyrelselagen för Åland anges de rättsområden på vilka lagstiftnings- och förvaltningsbehörigheten tillkommer landskapet respektive riket. Denna behörighetsfördelning anger om det är landskapets eller rikets lagstiftning som ska följas samt vilka myndigheter som är behöriga i olika ärenden samt om deras befogenheter. Behörighetsfördelningen i självstyrelselagen är exklusiv om annat inte anges i självstyrelselagen. Självstyrelselagen är av grundlagstiftningsnatur, varför avvikelser från den inte kan göras genom vanlig lag. Förvaltningsbehörigheten följer lagstiftningsbehörigheten, om annat inte anges i självstyrelselagen eller avvikelser gjorts genom en överenskommelseförordning. Detta innebär att den part som har lagstiftningsbehörigheten i regel även har förvaltningsbehörigheten och därmed även kostnadsansvaret för skötseln av uppgifterna. Såsom ovan konstaterats hör bl.a. främjande av sysselsättning till landskapets behörighet. Till området främjande av sysselsättning hör även lagstiftningen om arbetsförmedling (RP 73/1990).Ålandsdelegationen konstaterar dock att syftet med lagförslaget är att trygga tillgången på arbetskraft inom specifikt nämnda branscher under vissa typer av undantagsförhållanden.Bestämmelsen om arbetsförmedlingstvång kan aktualiseras endast under vissa specifikt avgränsade undantagsförhållanden som avses i beredskapslagen. Dessa är ett mot Finland riktat väpnat angrepp eller annat så allvarligt angrepp att det kan jämställas med ett väpnat angrepp och förhållandena omedelbart efter angreppet eller ett mot Finland riktat avsevärt hot om väpnat angrepp eller om annat så allvarligt angrepp att det kan jämställas med ett väpnat angrepp, om befogenheter enligt denna lag måste tas i bruk omedelbart för att avvärja verkningarna av hotet.Under dessa ovan nämnda förhållanden kan vissa arbetsgivares möjligheter att nyanställa begränsas. Detta i syfte att trygga tillräcklig arbetskraft inom kritiska sektorer som är viktiga för skyddandet av befolkningen, hälso- och sjukvård, försörjning och säkrandet av produktion som är viktig för försörjningsberedskapen. Det är statens skyldighet att trygga ovan nämnda funktioner även för den åländska befolkningenBestämmelserna om arbetsförmedlingstvång har även en stark koppling till den arbetsplikt om vilket det stadgas i beredskapslagens 14 kap. Arbetsplikt gäller också Åland i enlighet med självstyrelselagens 30 § 4 punkt. Det ankommer enligt 27 § 34 punkten på rikets lagstiftande organ att lagstifta om försvarstillstånd. Det är också en riksangelägenhet att vid behov förordna om allmän arbetsplikt för medborgarna (RP 73/1990). En person som har hembygdsrätt kan åläggas fullgöra arbetsplikt endast i civila uppgifter inom landskapet Åland.Med stöd av ovanstående finner Ålandsdelegationen att bestämmelsen om arbetsförmedlingstvång, i den utformning, med det tillämpningsområde och med det syfte den har i utkastet till regeringsproposition är att anse som i självstyrelselagen avsedd beredskap inför undantagsförhållanden och sådant förberedande som möjliggör verkställande av bestämmelser om arbetsplikt och inte normal arbetsförmedling, varför den faller under rikets behörighet. Riket har inte behörighet att lagstifta om skyldigheter för landskapsregeringen, dess underlydande myndigheter eller tjänstemän på Åland eftersom det hör till landskapets behörighet. Ålandsdelegationen konstaterar att förvaltningen av arbetsförmedlingstvånget, i propositionen, har ålagts en riksmyndighet, utvecklings- och förvaltningscentret. Den utpekande myndigheten har inte under normalförhållande förvaltningsbehörighet på Åland på grund av att de uppgifter som den sköter normalt hör till landskapets behörighet. Det utgör inget hinder mot att den kan sköta de nu aktuella uppgifterna i landskapet. I propositionen redogörs dock för ändamålsenligheten i att förvaltningen som gäller arbetsförmedlingstvång genom en överenskommelseförordning skulle kunna överföras på en myndighet i landskapet Åland.En eventuell överföring av uppgifter som hör till riksförvaltningen till en myndighet underlydande landskapsregeringen genom en överenskommelseförordning kan i stöd av självstyrelselagens 32 § inte ske utan landskapsregeringens samtycke, vilket även uppmärksammats i propositionen.
Ordföranden Holm-Johanson, ledamöterna Dahlén, Lampi, Leino-Sandberg och Siitari.
Justitieministeriet begär i skrivelse 7.8.2024 om Ålandsdelegationens utlåtande beträffande ett utkast till en ersättande överenskommelseförordning om skötseln av de uppgifter i landskapet Åland som hör till det utbetalande organet för Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu).
Utlåtande från jord- och skogsbruksministeriet samt Livsmedelsverket och samtycke från Ålands landskapsregering har bifogats handlingarna.Genom förordningen upphävs republikens presidents förordning om skötseln av de uppgifter i landskapet Åland som hör till det utbetalande organet för Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutvecklingen (Ejflu) (FFS 133/2016).
En väsentlig del av Europeiska unionens gemensamma jordbrukspolitik består i de stöd som delfinansieras från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu). Bestämmelser om förvaltningen av medel ingår i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/2116. Noggrannare bestämmelser om de krav som ställs på förvaltningen av det utbetalande organet och på skötseln av dess uppgifter ingår i kommissionens delegerande förordning (EU) 2022/127 och i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2022/128. De nämnda förordningarna förpliktar varje medlemsstat att godkänna ett utbetalande organ genom vilket de stöd som finansieras genom Europeiska garantifonden för jordbruket (EGJF) och Ejflu betalas och som svarar för förvaltningen och kontrollen av dem. Syftet med den föreslagna överenskommelseförordningen om skötseln av de uppgifter i landskapet Åland som hör till det utbetalande organet för Ejflu är att med beaktande av Europeiska unionens nya bestämmelser gällande Ejflu fortsätta med rådande förfarande i förvaltningen av Europeiska unionens medel även under denna finansieringsperiod.Förslaget till förordning motsvarar till sin uppbyggnad den gällande överenskommelseförordningen och innehåller bestämmelser om den behöriga myndigheten, det utbetalande organet och skötseln av dess uppgifter, det attesterande organet samt ansvaret för kostnader. Den föreslagna uppgiftsfördelningen motsvarar i praktiken den nuvarande uppgiftsfördelningen.Överenskommelseförordningen anger i fråga om vilka av de uppgifter som regleras i de ovan angivna EU-förordningarna som jord- och skogsbruksministeriet, Livsmedelsverket (tidigare landsbygdsverket) respektive Ålands landskapsregering ska utgöra behörig myndighet för i landskapet. Jord- och skogsbruksministeriet ska utgöra den behöriga myndigheten som bl.a. godkänner det utbetalande organet. Livsmedelsverket skall även i fortsättningen utgöra det enda utbetalande organet i Finland. Det förutsätts att en närmare överenskommelse om skötseln av det utbetalande organets uppgifter vid Ålands landskapsregering ingås genom avtal mellan det utbetalande organet och Ålands landskapsregering. Skötseln av det attesterade organets uppgifter ska för landskapet Ålands del skötas av den enhet som utfärdar det intyg om det utbetalande organet som avses i nämnda förordning. Under denna finansieringsperiod har till attesterande organ utsetts en oberoende attesterande myndighetsenhet i anslutning till finansministeriets controllerfunktion. Då tjänstemännen vid det attesterande organet är anställda hos riket tas det i 5 § 2 mom. i förordningen in en bestämmelse om att det attesterande organet och Ålands landskapsregering överenskommer separat om det praktiska utförandet av granskningar som föregår attesteringen av Ålands landskapsregering.Till förordningen fogas en ny 6 § gällande Ålands landskapsregerings roll som förvaltningsmyndighet på regional nivå som avses i artikel 123 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/2115. Även om bestämmelsen är ny motsvarar den förvaltande myndighetens uppgifter de uppgifter som Ålands landskapsregering har skött under tidigare finansieringsperioder.Beträffande kostnadsfördelningen anges i förordningen att landskapet Åland svarar för kostnaderna för i förordningen avsedd skötsel av det utbetalande organets uppgifter samt den förvaltande myndighetens uppgifter som avses i 6 § 1 mom.
Lagstiftningsbehörigheten gällande jord- och skogsbruk, styrning av lantbruksproduktionen tillkommer landskapet enligt 18 § 15 punkten i självstyrelselagen för Åland. I nämnda lags 27 § 15 punkt anges att ärenden angående priset på lantbruks- och fiskeriprodukter samt främjande av export av lantbruksprodukter hör till rikets behörighet.På grundval av den delade behörigheten har praxis utvecklats för vilka stödformer som ska omfattas av landskapet Ålands behörighet och vilka som ska omfattas av rikets behörighet.Landskapet har ansetts ha behörighet när det gäller strukturpolitiken och riket när det gäller pris- och marknadspolitiken. Till landskapets behörighet hör således de stöd för utveckling av landsbygden som delfinansieras med medel ur Ejflu.Enligt överenskommelseförordningens 1 § tillämpas förordningen på de stöd- och ersättningssystem som finansieras genom Ejflu och som med stöd av självstyrelselagen omfattas av landskapets lagstiftningsbehörighet. Därigenom gäller överenskommelseförordningen endast de stöd som enligt självstyrelselagen utgör landskapsbehörighet.
Självstyrelselagen utgår från att part som enligt självstyrelselagen har förvaltningsbehörigheten även har kostnadsansvaret. Vid överförandet av förvaltningsuppgifter har den mottagande parten ansetts åta sig finansieringen om inte annat anges. Kostnadsfrågan kan lösas t.ex. så att den särskilt anges i en överenskommelseförordning eller medelst separata avtal mellan behörig riks- och landskapsmyndighet. I förordningens 7 och 8 §§ har intagits bestämmelser om ansvar för kostnader.
Den nya förordningen skiljer sig som konstaterat inte nämnvärt innehållsmässigt från den nuvarande. Ålandsdelegationen ser inte hinder för att den föreslagna överenskommelseförordningen i föreliggande form sätts i kraft.
Justitieministeriet begär i skrivelse 13.8.2024 om Ålandsdelegationens utlåtande beträffande ett utkast till en ersättande överenskommelseförordning om mottagandet på Åland av ansökningar om lönegaranti.
Utlåtande från arbets- och näringsministeriet samt Ålands arbetsmarknads- och studieservicemyndighet och samtycke från Ålands landskapsregering har bifogats handlingarna.
Genom förordningen upphävs republikens presidents förordning om skötseln av lönegarantiärenden i landskapet Åland (FFS 346/2006).
Behovet av en ersättande överenskommelseförordning har föranletts av en omorganisering av den offentliga arbetskrafts- och företagsservicen i riket. De lagändringar som sammanhänger med överföringen av lönegarantiärenden träder i kraft den 1 januari 2025.Bestämmelserna i 10 § 1 mom. i lönegarantilagen (FFS 866/1998) och i 9 § 1 mom. i lagen om lönegaranti för sjömän (FFS 1108/2000) har ändrats så att en ansökan om lönegaranti från och med den 1 januari 2025 ska lämnas in till utvecklings- och förvaltningscentret eller till den myndighet i kommunen eller samkommunen som ansvarar för att ordna offentlig arbetskraftsservice. I landskapet Åland ska ansökan om lönegaranti dock inlämnas till utvecklings- och förvaltningscentret.För att bevara det rådande läget i fråga om mottagandet av ansökningar om lönegaranti föreslås det att republikens presidents förordning om skötseln av lönegaranti-ärenden i landskapet Åland ska ersättas med en ny överenskommelseförordning.I den nya överenskommelseförordningen föreskrivs det om mottagandet av ansökningarna i landskapet Åland så att Ålands arbetsmarknads- och studieservicemyndighet sköter mottagandet av en sådan ansökan som avses i 10 § 1 mom. i lönegarantilagen och i 9 § 1 mom. i lagen om lönegaranti för sjömän. Myndigheten ska därmed vara den som tar emot lönegarantiansökningarna i landskapet Åland. I uppgiften ingår det också att se till att ansökningsblanketter står till buds och att sköta rådgivning om ansökningsförfarandet i enlighet med bestämmelserna om serviceprincipen och rådgivningsskyldigheten i förvaltningslagen (FFS 434/2003).Utvecklings- och förvaltningscentret ska också i fortsättningen sköta verkställigheten av uppgifterna enligt lönegarantilagen och lagen om lönegaranti för sjömän.
Enligt 27 § 21 och 41 punkterna samt 29 § 1 mom. 5 och 6 punkterna självstyrelselagen har riket lagstiftningsbehörighet i fråga om arbetsrätt med undantag av tjänstekollektivavtal för landskapets och kommunernas anställda med beaktande av vad som stadgas i 29 § 1 mom. 6 punkten och 29 § 2 mom., arbetsavtal, kreditväsendet samt privaträttsliga angelägenheter.Lönegarantiärenden är att hänföra till rikets behörighet men förvaltningen av sådana ärenden kan med stöd av 32 § självstyrelselagen överföras på en landskapsmyndighet.
Självstyrelselagen utgår från att part som enligt självstyrelselagen har förvaltningsbehörigheten även har kostnadsansvaret. Vid överförandet av förvaltningsuppgifter har den mottagande parten ansetts åta sig finansieringen om inte annat anges. I förordningen ingår dock inte någon bestämmelse om kostnadsfördelningen eftersom kostnaderna är små och eftersom någon sådan bestämmelse inte ingår i den gällande förordningen.
Enligt 56 § 3 mom. 1 punkten i självstyrelselagen för Åland, sådant det lyder efter ändringen FFS 98/2020, ska Ålandsdelegationen årligen i efterhand verkställa den avräkning och den skatteavräkning som avses i 46 och 49 §.Enligt nämnda 46 § ska landskapet Åland tillkommande avräkningsbelopp beräknas så att de i statsbokslutet för respektive år redovisade inkomsterna, med undantag för skatt på förvärvs- och kapitalinkomster, rundradioskatt, källskatt som betalas av begränsat skattskyldiga, samfundsskatt, tonnageskatt, lotteriskatt samt nya statslån (avräkningsbasen) multipliceras med ett visst relationstal (avräkningsgrunden). Enligt lagen (FFS 911/2020) om ändring av den avräkningsgrund som avses i självstyrelselagen för Åland utgör avräkningsgrunden 0,47 procent från och med den 1 januari 2021. Vid beräkningen av avräkningsbeloppet ska dessutom beaktas hälften av förändringen i befolkningstalet för Åland i förhållande till hela Finlands befolkningstal (Ålands befolkningsandel) från och med den 31 december 2020. För att bestämma Ålands befolkningsandel används en koefficient som anges med fem decimalers noggrannhet. Ökar Ålands befolkningsandel höjs avräkningsbeloppet, minskar befolkningsandelen sänks avräkningsbeloppet. Avräkningen verkställs årligen i efterhand för varje kalenderår.Ålandsdelegationen konstaterar att den i självstyrelselagen inte tillskrivits någon befogenhet eller behörighet att på basis av egen prövning avvika från ovan angivna uträkningsmekanism.Beräkning av avräkningsbeloppet för 2023: Avräkningsbeloppet har beräknats utgående från de inkomster vilka redovisas i det i regeringens årsberättelse intagna statsbokslutet för 2023. I beräkningen har beaktats av Ålandsdelegationen med stöd av 56 § i självstyrelselagen 12.9.2022 fastställt- och 22.11.2023 justerat förskottsbelopp.
95 618 603 732,00 [1]
24 589 546 493,69 [2]
5 746 308 085,91 [3]
56 280 901,04 [4]
12 697 725 659,20 [5]
52 528 742 592,16
246 885 090,18 [6]
247 112 224 (avrundat)
-201 645 000
45 467 224
Ålandsdelegationen fastställer det landskapet Åland för 2023 tillkommande avräkningsbeloppet till 247 112 224 euro.Såsom förskott på avräkningsbeloppet har erlagts 201 645 000 euro varför landskapet ska erhålla 45 467 224 euro.
Marine Holm-Johansson, ordförandeNils Lampi Emma Dahlén Eija Siitari Päivi Leino-SandbergHenrik Lindeman, sekreterare
[1] 1.1. Utfallskalkylen för statsbudgeten.
[2] Moment 11.01.01 innehållande förutom skatt på förvärvs- och kapitalinkomster även rundradioskatt och källskatt som betalas av begränsat skattskyldiga.
[3] Moment 11.01.02
[4] Moment 11.10.06
[5] Moment 15.03.01
[6] Avräkningsbeloppet utan beaktande av befolkningsförändring.
[7] Befolkningskoefficient enligt finansministeriets skrivelse 8.5.2024, enligt vilka Ålands befolkningsandel 2020 var 0,00544 och 2023: 0,00545.