Ärende               

Justitieministeriet har i skrivelse 18.6.2025 begärt Ålandsdelegationens utlåtande över ett utkast till en överenskommelseförordning om skötseln på Åland av förvaltningsuppgifter som gäller administrativa ingrepp i den personliga friheten enligt mentalvårdslagen. 

Republikens presidents förordning är avsedd att träda i kraft så snart som möjligt. Avsikten är att förordningen upphävs när självstyrelselagens ändringslag under utarbetande, träder i kraft. Social- och hälsovårdsministeriet har lämnat utlåtande och finansministeriet har meddelat att det inte har något att yttra i ärendet. Ålands landskapsregering har inte något att invända mot förslaget och samtycker till förordningen. 

Överenskommelseförordningens innehåll

I överenskommelseförordningens 1 § föreskrivs om vissa befogenheter för läkare vid Ålands hälso- och sjukvård. En läkare vid Ålands hälso- och sjukvård benämnda landskapsmyndighet sköter i landskapet Åland de förvaltningsuppgifter som enligt 23 a § i mentalvårdslagen (1116/1990) kan skötas endast av en läkare som står i tjänsteförhållande till en myndighet som föreskrivs i rikslagstiftningen, som gäller administrativa ingrepp i den personliga friheten och som inte är riksomfattande.

Enligt 2 § ska Ålands landskapsregering och social- och hälsovårdsministeriet genom avtal närmare överenskomma om ersättning för de uppgifter som ska skötas av landskapet.

I förordningens 3 § föreskrivs om ikraftträdandet.

Lagstiftningsbehörigheten

Enligt 18 § 1 punkten i självstyrelselagen för Åland hör landskapsregeringen och under denna lydande myndigheter och inrättningar till landskapets lagstiftningsbehörighet. Enligt 18 § 2 punkten hör landskapets tjänstemän, tjänstekollektivavtal för landskapets anställda och disciplinär bestraffning av landskapets tjänstemän till landskapets lagstiftningsbehörighet. 

Enligt 18 § 12 punkten hör hälso- och sjukvård, med de undantag som stadgas i 27 § 24, 29 och 30 punkten till landskapets lagstiftningsbehörighet. Enligt 27 § 24 punkten hör administrativa ingrepp i den personliga friheten till rikets lagstiftningsbehörighet. Enligt förarbetena gäller sådana ingrepp inom samtliga rättsområden. Sålunda innefattar stadgandet även bestämmelser om sinnessjuklagstiftningen, såvitt angår den del av lagstiftningen, som innefattar trygghet för den personliga okränkbarheten och oantastligheten eller äger samband med straffprocessen eller straffverkställigheten (RP 73/1990 rd, s. 76). 

Enligt 32 § 1 mom. i självstyrelselagen kan genom förordning och med landskapsregeringens samtycke uppgifter som hör till riksförvaltningen för viss tid eller tills vidare överföras på en landskapsmyndighet eller uppgifter som hör till landskapsförvaltningen överföras på en riksmyndighet (överenskommelseförordning). Enligt förarbetena innebär stadgandet en möjlighet att avvika från den kompetensfördelning som följer av 23 och 30 §. Gällande praxis har varit att även materiella stadganden har kunnat tas in i en sådan förordning (RP 73/1990 rd, s. 84). 

Utkastet till 1 § i överenskommelseförordningen gäller förvaltningsuppgifter som enligt 23 a § i mentalvårdslagen (1116/1990) kan skötas endast av en läkare som står i tjänsteförhållande till en myndighet som föreskrivs i rikslagstiftningen, som gäller administrativa ingrepp i den personliga friheten och som inte är riksomfattande. I mentalvårdslagens 23 a § föreskrivs om att vissa läkaruppgifter förutsätter ett tjänsteförhållande, dvs. bestämmelsen ligger inte till grund för utförandet av de läkaruppgifter som avses. Om utförandet av läkaruppgifterna föreskrivs på annat ställe i mentalvårdslagen. I 23 a § hänvisas visserligen till dessa läkaruppgifter.

Ålandsdelegationens ställningstagande

Ålandsdelegationen konstaterar att 32 § i självstyrelselagen möjliggör överföring av förvaltningsuppgifter på en landskapsmyndighet. I grundlagens 124 § föreskrivs om överföring av förvaltningsuppgifter på andra än myndigheter. Offentliga förvaltningsuppgifter kan anförtros andra än myndigheter endast genom lag eller med stöd av lag, om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt får dock ges endast myndigheter.

Enligt utkastet till 1 § i överenskommelseförordning skulle en läkare vid Ålands hälso- och sjukvård sköta uppgifter som huvudsakligen innebär betydande utövning av offentlig makt (se t.ex. GrUU 5/2014 rd). Av utkastet till bestämmelse eller den anslutande promemorian framkommer inte att läkarna ska stå i tjänsteförhållande till landskapet. Bestämmelsen är formulerad så att den inte utesluter att läkare som inte står i tjänsteförhållande till en myndighet sköter de ifrågavarande uppgifterna. Självstyrelselagens 32 § förutsätter att förvaltningsuppgifter överförs på en landskapsmyndighet och grundlagens 124 § att uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt endast får ges myndigheter. Därför finner Ålandsdelegationen hinder för att förslaget till överenskommelseförordning i föreliggande form sätts i kraft. 

Finansieringen

Självstyrelselagen utgår från att part som enligt självstyrelselagen har förvaltningsbehörigheten även har kostnadsansvaret. Kostnadsfrågan kan lösas t.ex. så att den särskilt anges i förordning eller genom separata avtal mellan behörig riks- och landskapsmyndighet. I enlighet härmed har i förordningens 2 § intagits bestämmelser om ansvaret för kostnaderna. Eftersom de uppgifter som avses i förordningen även före vårdreformen i riket har skötts vid Ålands hälso- och sjukvård skulle inga nya utgifter tillkomma för landskapet.

Ålandsdelegationens slutsats

Ålandsdelegationen finner hinder för att förslaget till överenskommelseförordningens 1 § i föreliggande form sätts i kraft. 

Närvarande      

Suppleanten för ordföranden Mäenpää, ledamöterna Dahlén, Leino-Sandberg, Siitari och Åkerblom. 

På Ålandsdelegationens vägnar:

Olli Mäenpää, suppleant för ordförande
Sören Silverström, sekreterare

Landskapslagens huvudsakliga innehåll

Landskapslagen om cybersäkerhet och motståndskraft syftar till att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2022/2555 om åtgärder för en hög gemensam cybersäkerhetsnivå i hela unionen, om ändring av förordning (EU) nr 910/2014 och direktiv (EU) 2018/1972 och om upphävande av direktiv (EU) 2016/1148 (cybersäkerhetsdirektivet) samt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2022/2557 om kritiska entiteters motståndskraft och om upphävande av rådets direktiv 2008/114/EG (motståndskraftsdirektivet). 

Landskapslagen är uppdelad i nio kapitel. I kapitel 1 ingår allmänna bestämmelser. Enligt 1 § är syftet med landskapslagen att uppnå en hög cybersäkerhetsnivå samt uppnå en hög grad av motståndskraft och säkerställa tillhandahållandet av samhällsviktiga tjänster. I 2 § ingår 51 punkter som innehåller definitioner av centrala begrepp i lagen.

I kapitel 2 ingår bestämmelser om lagens tillämpningsområde. I 3 § föreskrivs om de verksamhetsutövare lagen ska tillämpas på. I 4 § bestäms hur tillämpningsområdet har avgränsats i förhållande till verksamhetsutövarna. I kapitlet finns också bestämmelser om landskapslagens förhållande till annan lagstiftning. Det ingår också bestämmelser om jurisdiktion, territorialitet och gränsöverskridande verksamhetsutövare.

I kapitel 3 finns bestämmelser om klassificering, identifiering och informering av verksamhetsutövare. Bland annat följer av 10 § att landskapsregeringen ska identifiera verksamhetsutövare vilka omfattas av förteckningar i bilagan till motståndskraftsdirektivet som kritiska alternativt väsentliga eller viktiga verksamhetsutövare. Av 11 § följer en skyldighet för olika verksamhetsutövare att anmäla, underrätta eller lämna uppgifter till landskapsregeringen. I 12 § föreskrivs om att landskapsregeringen ska överlämna uppgifter till ansvarig riksmyndighet och kommissionen i syfte att uppfylla det som följer av cybersäkerhetsdirektivet.

I kapitel 4 finns bestämmelser om kritiska verksamhetsutövares skyldigheter. I kapitel 5 finns bestämmelser om väsentliga och viktiga verksamhetsutövares skyldigheter. I kapitel 6 finns bestämmelser om cyberkrishanteringsmyndighet och enhet för hantering av cybersäkerhetsincidenter. Landskapsregeringen ska fungera både som cyberkrishanteringsmyndighet och enhet för hantering av cybersäkerhetsincidenter. Cyberkrishanteringsmyndigheten ansvarar för hanteringen av storskaliga cybersäkerhetsincidenter och kriser. Enheten för hantering av cybersäkerhetsincidenter ansvarar för hanteringen av cybersäkerhetsincidenter på Åland. I 27 § föreskrivs om krav på enheten för hantering av cybersäkerhetsincidenter och dess uppgifter. 

I kapitel 7 finns främst bestämmelser om landskapsregeringens informationsansvar i samband med incidenter och cybersäkerhetsincidenter. I kapitel 8 föreskrivs om tillsyn och efterlevnadskontroll. Landskapsregeringen ska fungera som tillsynsmyndighet. I kapitlet finns bestämmelser bland annat om landskapsregeringens rätt att få information och utföra inspektioner, internationell handräckning, vite och administrativa påföljdsavgifter. I kapitel 9 finns särskilda bestämmelser. 

Lagstiftningsbehörigheten

Landskapslagen syftar till genomförandet av EU-rättsliga förpliktelser. Med anledning härav konstaterar Ålandsdelegationen att enligt självstyrelselagens 59 b § 1 mom. är lagstiftningsbehörigheten och behörigheten i förvaltningsärenden för Ålands del fördelad mellan landskapet och riket på det sätt som anges i självstyrelselagen när åtgärder vidtas i Finland med anledning av beslut som har fattats inom Europeiska unionen. Det förhållandet att medlemskapet i Europeiska unionen och att en del av lagstiftnings- och förvaltningsbehörighet som avser landskapet utövas på EU-nivå påverkar inte behörighetsfördelningen mellan landskapet och riket när unionsrätten genomförs på nationell nivå (RP 18/2002 rd, s. 18). 

Enligt landskapslagens 1 § är syftet med lagen att uppnå en hög cybersäkerhetsnivå samt uppnå en hög grad av motståndskraft och säkerställa tillhandahållandet av samhällsviktiga tjänster. Definitionen av cybersäkerhet följer av artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/881 om Enisa (Europeiska unionens cybersäkerhetsbyrå) och om cybersäkerhetscertifiering av informations- och kommunikationsteknik och om upphävande av förordning (EU) 526/2013. I förordningens artikel 2.1 har cybersäkerhet definierats som all verksamhet som är nödvändig för att skydda nätverks- och informationssystem, användare av dessa system och andra berörda personer mot cyberhot. 

Definitionen av nätverks- och informationssystem följer av artikel 6.1 i cybersäkerhetsdirektivet som har beaktats i landskapslagens 2 § 4 punkt. Definitionen av nätverks- och informationssystem är vid och omfattar: a) ett elektroniskt kommunikationsnät, i betydelsen ett system för överföring, oberoende av om det bygger på en permanent infrastruktur eller en centralt administrerad kapacitet eller inte, och i tillämpliga fall utrustning för koppling eller dirigering samt andra resurser, inbegripet nätelement vilka inte är aktiva, vilket medger överföring av signaler via tråd, via radio, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska överföringsmedier, däribland satellitnät, fasta nät, kretskopplade och paketkopplade, inbegripet internet, och mobilnät, elnätssystem i den utsträckning dessa används för signalöverföring, nät för radio- och tv-utsändning samt kabel-tv-nät, oberoende av vilken typ av information som överförs, b) en enhet eller en grupp enheter vilka är sammankopplade eller hör samman med varandra, av vilka en eller flera genom ett program utför automatisk behandling av digitala uppgifter, eller c) digitala uppgifter vilka lagras, behandlas, hämtas eller överförs med sådana hjälpmedel vilka omfattas av leden a och b för att de ska kunna drivas, användas, skyddas och underhållas.

Cybersäkerhet omnämns inte vid fördelningen av lagstiftningsbehörigheten mellan landskapet och riket i självstyrelselagen. Syftet med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1148, som cybersäkerhetsdirektivet upphäver, var att bygga upp cybersäkerhetskapaciteten i hela unionen, begränsa hoten mot nätverks- och informationssystem som används för att tillhandahålla samhällsviktiga tjänster i centrala sektorer och säkerställa kontinuiteten i sådana tjänster när de utsätts för incidenter, och därigenom bidra till unionens säkerhet och till att dess ekonomi och samhälle kan fungera effektivt. Målsättningen är bred. 

Enligt 18 § 6 punkten i självstyrelselagen hör allmän ordning och säkerhet med de undantag som nämns i 27 § 27, 34 och 35 punkten till landskapets lagstiftningsbehörighet. Enligt de sistnämnda punkterna hör bl.a. ordningsmaktens verksamhet för tryggande av statens säkerhet, försvarstillstånd och beredskap inför undantagsförhållanden till rikets lagstiftningsbehörighet. Enligt inrikesministeriets definition är cybersäkerhet ett av delområdena inom den nationella säkerheten. Avsikten är att trygga samhällets funktionsförmåga genom att skydda samhället, som digitaliseras i allt snabbare takt, mot fientlig cyberpåverkan och underrättelseinhämtning som avser datanät. Utmärkande för cyberhot mot den nationella säkerheten är att de är statliga cyberhot som utnyttjar datanät och som riktar sig mot till exempel kritisk infrastruktur, statens beslutsfattande och ledning eller landets försvar. Även cyberbrottslingar attackerar dock i större utsträckning till exempel aktörer inom hälso- och sjukvårdssektorn och energisektorn med utpressningsprogram. Dessutom använder statliga aktörer grupper av cyberbrottslingar som underleverantörer för att hemlighålla sin egen medverkan.[1]

Enligt artikel 4.2 i fördraget om Europeiska unionen ska unionen respektera medlemsstaternas väsentliga statliga funktioner, särskilt funktioner vars syfte är att hävda deras territoriella integritet, upprätthålla lag och ordning och skydda den nationella säkerheten. I synnerhet ska den nationella säkerheten också i fortsättningen vara varje medlemsstats eget ansvar. EU-domstolen har erinrat om att det av fast rättspraxis framgår att även om det ankommer på medlemsstaterna att besluta om de åtgärder som är ägnade att säkerställa allmän ordning inom deras respektive territorier samt deras inre och yttre säkerhet, är sådana åtgärder emellertid inte fullständigt undantagna från unionsrättens tillämpning. Domstolen konstaterade att det föreskrivs uttryckliga undantag i fördraget som är tillämpliga på situationer som kan äventyra lag och ordning samt allmän säkerhet enbart i artiklarna 36 45, 52, 65, 72, 346 och 347 FEUF, som avser exceptionella och väl avgränsade fall. Det går inte härav att sluta sig till att det skulle finnas ett generellt och konstitutivt förbehåll i fördraget som innebär att alla åtgärder som vidtas med hänvisning till lag och ordning eller allmän säkerhet faller utanför unionsrättens tillämpningsområde. Räckvidden av de krav som följer av upprätthållandet av lag och ordning och den inre säkerheten kan således inte bestämmas unilateralt av respektive medlemsstat, utan någon kontroll från unionsinstitutionernas sida (dom av den 2 april 2020 i de förenade målen C-715/17, C-718/17 och C-719/17, Europeiska kommissionen mot Republiken Polen m.fl., ECLI:EU:C:2020:257, punkterna 143 och 146).

Både cybersäkerhets- och motståndskraftsdirektivet har antagits med hänvisning till artikel 114 om den inre marknadens funktion i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Cybersäkerhetsdirektivets målsättning är att fastställa åtgärder för att uppnå en hög gemensam cybersäkerhetsnivå inom unionen, i syfte att förbättra den inre marknadens funktion. Enligt skäl 3 i ingressen till cybersäkerhetsdirektivet har nätverks- och informationssystem utvecklats till ett centralt inslag i vardagslivet i och med den snabba digitala omställningen och sammankopplingen av samhället, vilket även gäller vid gränsöverskridande utbyten. Incidenter, som blir allt fler och mer omfattande, sofistikerade och vanliga och får allt större inverkan, utgör ett allvarligt hot mot nätverks- och informationssystemens funktion. Därför kan sådana incidenter hindra utövandet av ekonomisk verksamhet på den inre marknaden, generera ekonomisk förlust, undergräva användarnas förtroende och orsaka allvarlig skada för unionens ekonomi och samhälle. Beredskap och ändamålsenlighet på cybersäkerhetsområdet är därför nu viktigare än någonsin för att den inre marknaden ska fungera väl. Cybersäkerhet är dessutom en viktig förutsättning för att många kritiska sektorer ska kunna tillgodogöra sig den digitala omställningen och fullt ut utnyttja digitaliseringens ekonomiska, sociala och hållbarhetsmässiga fördelar. 

Ålandsdelegationen konstaterar att cybersäkerhet, informationssäkerhet och dataskydd delvis överlappar varandra. I sammanhanget bör beaktas vilken inriktning och vilket syfte landskapslagstiftningen har i förhållande till nätverks- och informationssystemen. Det ingår i många avseenden i landskapets lagstiftningsbehörighet att anta lagstiftning som berör nätverks- och informationssystem, till exempel används dessa system i förvaltningsförfarandet inom landskapets behörighet. Därtill bör det beaktas att 1 § i den nyligen antagna informationshanteringslagen för Åland anger att lagen syftar till att säkerställa en enhetlig och kvalitativ hantering samt informationssäker behandling av myndigheternas informationsmaterial så att offentlighetsprincipen förverkligas. I den lagens tredje kapitel föreskrivs om informationssäkerhet. Informationssäkerhet syftar till att skydda information och data som en organisation hanterar, både digital och fysisk information. Dessa bestämmelser har ansetts falla inom landskapets lagstiftningsbehörighet (ÅD-utlåtande 11/25 och Högsta domstolens utlåtande 7.4.2025, KKO-HD/258/2025). Lagstiftningens tillämpningsområde avgränsades till myndigheters behandling av informationsmaterial. 

Lagstiftningen om dataskydd ska skydda de personuppgifter som behandlas i nätverks- och informationssystem. Dataskyddslagstiftningen är också tillämplig inom ramen för landskapslagens tillämpningsområde. Dataskydd eller behandling av personuppgifter omnämns inte vid uppdelningen av lagstiftningsbehörigheten mellan landskapet och riket i självstyrelselagen. Lagstiftningsbehörigheten bör därför bedömas utgående från de rättsområden landskapslagstiftningen kan beröra (Högsta domstolens utlåtande 5.3.2019, OH2019/11). Tillämpningen av landskapslagstiftningen om dataskydd och skydd av personuppgifter utsträcker sig också till landskapets behörighet över verksamhet inom den privata sektorn (Högsta domstolens utlåtande 1.8.2019, OH2019/130). Landskapslagen om cybersäkerhet och motståndskraft fokuserar mera på skyddet av nätverks- och informationssystem, dvs. de tekniska och organisatoriska lösningar som utnyttjas vid behandlingen av personuppgifter. 

Ålandsdelegationen anser att behörighetsfördelningen i fråga om cybersäkerhet bör bedömas med utgångspunkt i vilka rättsområden landskapslagstiftningen kan beröra. Enligt Ålandsdelegationen kan landskapslagstiftningen om cybersäkerhet också komma att utsträckas till privata verksamhetsutövare till den del dessa verkar inom rättsområden som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet. Enligt 18 § 22 punkten i självstyrelselagen tillkommer lagstiftningsbehörigheten gällande näringsverksamhet, med vissa undantag, landskapet.

Det bör även beaktas att landskapslagstiftning om cybersäkerhet behöver ta hänsyn till behörighetsgränsen och möjliga koordineringsbehov i förhållandet till området för televerksamhet som enligt 27 § 40 punkten i självstyrelselagen hör till rikets lagstiftningsbehörighet. I lagstiftningskontrollen har bedömts hur landskapslagstiftning har förhållit sig till informationssamhällsbalken. Högsta domstolen har hänvisat till att informationssamhällsbalken gäller både allmän televerksamhet och överförings- och sändningstjänster i masskommunikationsnät. Domstolen torde ha haft som utgångspunkt att den televerksamhet som det föreskrivs om i informationssamhällsbalken (numera lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation, FFS 917/2014) hör till rikets lagstiftningsbehörighet (Högsta domstolens utlåtande 3.3.2017, OH2017/8). Tidigare har Ålandsdelegationen konstaterat att domännamnen berör närmast området för televerksamhet, men att dessa är enligt 27 § 42 punkten i självstyrelselagen att hänföra till rikets lagstiftningsbehörighet (se ÅD-utlåtandena 5/05 och 19/16). I lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation föreskrivs om den åländska toppdomänen. Tillämpningen i landskapet av lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation begränsas av att landskapet har lagstiftningsbehörigheten gällande rätten att utöva rundradio- och televisionsverksamhet inom landskapet enligt 18 § 20 punkten i självstyrelselagen.

I riket har cybersäkerhetsdirektivet främst genomförts genom antagandet av cybersäkerhetslagen (FFS 124/2025), men också genom ändringar i annan lagstiftning (se RP 57/2024 rd). I fråga om den offentliga sektorn har direktivet genomförts i riket genom ändring av lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen (FFS 906/2019). Riksdagen har i maj 2025 fattat beslut om antagandet av lagstiftning som genomför motståndskraftsdirektivet (RSv 47/2025 rd). Landskapslagen syftar till ett genomförande av såväl cybersäkerhets- som motståndskraftsdirektivet. Lagstiftningsmodellen skiljer sig från den i riket eftersom landskapslagen ska genomföra både cybersäkerhets- och motståndskraftsdirektivet samtidigt som den också ska tillämpas i förhållande till den offentliga förvaltningen inom landskapets behörighet. I vissa avseenden utesluter unionslagstiftningen parallella lösningar inom landskapets behörighet. Enligt artikel 7 i cybersäkerhetsdirektivet ska varje medlemsstat anta en nationell strategi för cybersäkerhet som tillhandahåller strategiska mål, de resurser som krävs för att uppnå dessa mål och relevanta politiska och reglerande åtgärder, i syfte att uppnå och upprätthålla en hög cybersäkerhetsnivå. Av artikel 4 i motståndskraftsdirektivet följer motsvarande krav på att medlemsstaterna antar en strategi. I självstyrelselagens 59 b § 2 mom. föreskrivs om hur landskapsmyndigheterna och riksmyndigheterna ska gå till väga om endast en åtgärd kan vidtas i medlemsstaten i ett förvaltningsärende där både landskapet och riket har behörighet (jfr ÅD-utlåtande 5/19, s. 2–3).

I landskapslagens 2 kap. föreskrivs om lagens tillämpningsområde. I landskapslagens 3 § 1 mom. föreskrivs om de verksamhetsutövare som lagen ska tillämpas på. Lagen ska tillämpas på verksamhetsutövare om de eller deras verksamhet, vilken inte är ringa eller sporadisk, omfattas av förteckningarna i bilagorna I eller II till cybersäkerhetsdirektivet och villkor uppräknade i någon av 1–8 punkterna är uppfyllda. Enligt 2 § 41 punkten definieras en verksamhetsutövare som en juridisk eller fysisk person, enskild eller offentlig, vilken bedriver verksamhet. Av 3 § 1 mom. 7 punkten följer att lagen tillämpas i förhållande till offentliga verksamhetsutövare. Enligt 2 § 42 punkten definieras en offentlig verksamhetsutövare som landskapsregeringen och under denna lydande myndigheter och affärsverk, med undantag för Ålands polismyndighet. Enligt förarbetena omfattar lagens tillämpningsområde offentliga verksamhetsutövare, vilka i lagen definieras som landskapets myndigheter, och privata verksamhetsutövare vilka antingen klassificeras eller identifieras av tillsynsmyndigheten som kritiska, väsentliga eller viktiga verksamhetsutövare, utifrån de i direktiven angivna kriterierna för detta (lagförslag nr 13/2024–2025, s. 41). Enligt 3 § 2 mom. ska lagen även tillämpas på verksamhetsutövare om de eller deras verksamheter omfattas av bilagan till motståndskraftsdirektivet och har identifierats som kritiska verksamhetsutövare.

I 4 § avgränsas lagens tillämpningsområde. Enligt detaljmotiveringen syftar 1–3 mom. till ett utnyttjande av det nationella handlingsutrymmet enligt cybersäkerhets- och motståndskraftsdirektivet. Avgränsningarna i paragrafens 4 och 5 mom. syftar till att genomföra enskilda bestämmelser i dessa direktiv (lagförslag nr 13/2024–2025, s. 68). Vid en närmare jämförelse framkommer att paragrafen motsvarar i många avseenden bestämmelserna i 4 § i cybersäkerhetslagen (FFS 124/2025). Enligt 1 mom. ska de angivna skyldigheterna inte tillämpas på verksamhetsutövares verksamhet eller tjänster vilka tillhandahålls inom områdena nationell säkerhet, allmän säkerhet, försvar eller brottsbekämpning. Enligt 27 § 23 och 34 punkterna i självstyrelselagen tillhör lagstiftningsbehörigheten inom dessa områden huvudsakligen riket. Allmän ordning och säkerhet, med de undantag som nämns i 27 § 27, 34 och 35 punkten, hör till landskapets lagstiftningsbehörighet enligt 18 § 6 punkten i självstyrelselagen. Av 4 § 3 mom. följer att landskapslagen ska delvis tillämpas på verksamhetsutövares verksamhet eller tjänster vilka tillhandahålls inom de områden som nämns i 1 mom. En sådan tillämpning avgränsas till områden inom landskapets lagstiftningsbehörighet. 

I 5 § finns bestämmelser om förhållandet till annan lagstiftning. Enligt 1 mom. ska lagen enbart tillämpas på verksamhetsutövare vilka omfattas av bestämmelserna i detta kapitel till den del som dessa bedriver verksamhet eller tillhandahåller tjänster inom ramen för Ålands lagstiftningsbehörighet. Eftersom lagstiftningen om cybersäkerhet faller både inom landskapets och rikets lagstiftningsbehörighet kan verksamhetsutövare på Åland vara föremål för både unions-, riks- och landskapslagstiftning. Fördelningen av lagstiftningsbehörighet gällande cybersäkerhet följer av vilket rättsområde som verksamheten berör. För verksamhetsutövarna kan det vara oklart till vilken del verksamheten är föremål för landskaps- respektive rikslagstiftning. Detta kan förutsätta att kompletterande rådgivning ges i landskapet i syfte att klargöra när landskapslagen är tillämplig.

Av 5 § 2 mom. följer att om det i sektorsspecifika unionsrättsakter, någon annan lag eller bestämmelser eller föreskrifter vilka har utfärdats med stöd av någon annan lag föreskrivs att kritiska verksamhetsutövare ska vidta åtgärder för att stärka sin motståndskraft eller att en väsentlig eller viktig verksamhetsutövare ska vidta åtgärder för cybersäkerhet eller rapportera betydande cybersäkerhetsincidenter vilka avviker från denna lag, och dessa krav har minst samma verkan som motsvarande skyldigheter vilka fastställs i denna lag, ska dessa tillämpas i stället för motsvarande bestämmelser i denna lag, inbegripet sammanhängande bestämmelser om tillsyn och efterlevnadskontroll i 8 kap. I detaljmotiveringen anges att branschspecifika krav som finns i en unionsrättslig, nationell eller åländsk lag eller i bestämmelser eller föreskrifter som utfärdats med stöd av en sådan ska tillämpas i stället för motsvarande bestämmelser i landskapslagen (lagförslag nr 13/2024–2025, s. 69). Ålandsdelegationen konstaterar dock att en riksförfattning inte tillämpas direkt inom landskapets lagstiftningsbehörighet, men s.k. blankettlagstiftning kan ligga till grund för riksförfattningars tillämpning inom landskapets lagstiftningsbehörighet. Förenligheten med självstyrelselagen förutsätter att detta beaktas i samband med tillämpningen av 5 § 2 mom. 

I landskapslagens 6 § finns bestämmelser om jurisdiktion, territorialitet och gränsöverskridande verksamhetsutövare. Genom bestämmelserna genomförs artikel 26 i cybersäkerhetsdirektivet. Enligt 6 § 1 mom. ska lagen tillämpas på verksamhetsutövare vilka är etablerade och bedriver verksamhet eller tillhandahåller tjänster på Åland. I paragrafen föreskrivs också om tillämpningen av lagen då verksamhetsutövarna inte är etablerade på Åland eller då de också är etablerade på annat ställe än Åland. Verksamhet som sker genom nätverks- och informationssystem är av en särskild karaktär eftersom den är gränsöverskridande och inte avgränsad till ett visst territorium. Därför kan upprätthållandet av en hög cybersäkerhetsnivå förutsätta åtgärder i förhållande till verksamhet med ursprung i ett annat territorium. 

Utgångspunkten är att landskapets lagstiftningskompetens endast omfattar landskapets område (Högsta domstolens utlåtande 1.8.2019, OH2019/131). I vissa landskapslagar som har varit föremål för lagstiftningskontroll har ingått bestämmelser om tillämpligheten på aktörer etablerade utanför Åland (se till exempel 2 § 2 mom. i den av lagtinget 25.4.2022 antagna landskapslagen om näringsrätt och näringstillstånd, som inte satts i kraft, och ÅD-utlåtande 20/22, s. 2). Högsta domstolen har också tagit ställning till frågan om en förening som inom landskapet Åland hade ett giltigt tillstånd att föranstalta penningspel på Internet hade utsträckt verksamheten till riket. Domstolen drog slutsatsen att även om spelservern varit belägen utanför riket och administrationen av spelen likaså ägt rum utanför riket måste föreningens åtgärder i syfte att möjliggöra och främja speldeltagande i riket anses innebära att lotteriet har föranstaltats i riket (Högsta domstolens dom 2005:27, stycke 12–19). På motsvarande sätt kan landskapslagarnas tillämpning omfatta aktörer vars gränsöverskridande verksamhet som sker genom nätverks- och informationssystem utsträcks till Åland.

Enligt 6 § 6 mom. omfattas gränsöverskridande verksamhetsutövare vilka omfattas av en annan medlemsstat i Europeiska unionens jurisdiktion men vilka tillhandahåller tjänster eller har ett nätverks- och informationssystem på Åland av denna lags bestämmelser om tillsyn och efterlevnadskontroll i 8 kap. i den mån som landskapsregeringen agerar inom ramen för en begäran om ömsesidigt bistånd. Enligt detaljmotiveringen kan landskapsregeringen på det sätt som föreskrivs i lag utföra tillsyns- och efterlevnadskontrollåtgärder som avser verksamhetsutövare etablerade i en annan medlemsstat i Europeiska unionen, om tillsynsmyndigheten i etableringsstaten begär det (lagförslag nr 13/2024–2025, s. 71). Det ömsesidiga biståndet rör samarbetet och utförandet av förvaltningsuppgifter mellan myndigheter i syfte att upprätthålla en hög cybersäkerhetsnivå. Ålandsdelegationen anser att det inte rör sig om förhållandet till utländska makter enligt 27 § 4 punkten i självstyrelselagen. Delegationen noterar att det i 6 § 6 mom. hänvisas till Europeiska unionens jurisdiktion, men cybersäkerhetsdirektivet avser medlemsstaternas jurisdiktion.

I landskapslagens 7–9 § ingår bestämmelser om klassificeringar av kritiska, väsentliga och viktiga verksamhetsutövare. Klassificeringen av de kritiska verksamhetsutövarna baserar sig på bestämmelser i motståndskraftsdirektivet medan klassificeringen av de väsentliga och viktiga verksamhetsutövarna följer av bestämmelser i cybersäkerhetsdirektivet. Enligt 10 § ska landskapsregeringen identifiera och underrätta verksamhetsutövarna om ovan nämnd klassificering. Enligt 3 mom. ska verksamhetsutövarna också underrättas om de skyldigheter som anges närmare i bestämmelsen. Ålandsdelegationen konstaterar att landskapsregeringen enbart kan klassificera och underrätta verksamhetsutövare till den del deras verksamhet faller inom landskapets lagstiftningsbehörighet. Även underrättelse av verksamhetsutövare som eventuellt är etablerade utanför Åland kan anses falla inom ramen för landskapets behörighet (jfr Högsta domstolens utlåtande 27.12.2007 om delgivning till utlandet). 

I landskapslagens 12 § finns närmare föreskrivet om landskapsregeringens informationsutlämning för förteckning och till kommissionen. Av 1–2 mom. följer landskapsregeringens skyldighet att till ansvarig riksmyndighet överlämna samtliga de uppgifter vilka den behöver för att upprätta förteckningar över kritiska, väsentliga och viktiga verksamhetsutövare. I 3–5 mom. föreskrivs närmare om landskapsregeringens informationsutlämning till kommissionen. Enligt 59 b § 4 mom. i självstyrelselagen har landskapsregeringen rätt att stå i kontakt med Europeiska gemenskapernas kommission i ärenden som hör till landskapets behörighet och som gäller verkställighet i landskapet av beslut som har fattats inom Europeiska unionen. Landskapsregeringen och statsrådet kommer närmare överens om hur statsrådet skall informeras om sådana kontakter. Enligt förarbetena kan frågor som avses i bestämmelsen t.ex. vara anmälningar som gäller offentlig upphandling, anmälningar om s.k. statligt stöd till näringslivet och verkställighet av strukturfondsprogram i landskapet med tillhörande rapporteringsskyldigheter. Bestämmelsen skall också avse svar på sådana förfrågningar som kommissionen riktar till Finland och som gäller olika ärenden, t.ex. förfrågningar om innehållet i lagstiftningen eller om myndigheternas verksamhet inom landskapets behörighetsområden (RP 18/2002 rd, s. 20). Ålandsdelegationen anser att bestämmelserna kan tas in i lagen. 

I landskapslagens 4 och 5 kap. finns bestämmelser om kritiska respektive väsentliga och viktiga verksamhetsutövares skyldigheter. Bestämmelserna i 4 kap. om kritiska verksamhetsutövares skyldigheter avser att genomföra motståndskraftsdirektivets bestämmelser.  Bestämmelserna i 5 kap. om väsentliga och viktiga verksamhetsutövares skyldigheter genomför cybersäkerhetsdirektivets bestämmelser. I kapitlen finns bestämmelser som är att hänföra till rikets lagstiftningsbehörighet. I en landskapslag kan enligt 19 § 3 mom. i självstyrelselagen för Åland för vinnande av enhetlighet och överskådlighet intas stadganden av rikslagstiftningsnatur som i sak överensstämmer med motsvarande stadganden i rikslag. Intagande av sådana stadganden i en landskapslag medför inte ändring i fördelningen av lagstiftningsbehörigheten mellan riket och landskapet.

I 15 § hänvisas till att i 4 kap. i säkerhetsutredningslagen (FFS 726/2014) finns bestämmelser om rätt att hos där i angiven riksmyndighet begära om säkerhetsutredning av personer i vissa fall. Syftet med den lagen är att främja möjligheterna att förebygga verksamhet som kan medföra skada för statens säkerhet, försvaret, Finlands internationella förbindelser, den allmänna säkerheten eller något annat med dessa jämförbart allmänt intresse eller enskilda ekonomiska intressen av synnerligen stor betydelse eller säkerhetsarrangemang för skyddet av dessa intressen. Säkerhetsutredning knyter huvudsakligen an till rikets lagstiftningsbehörighet och hänvisningen kan tas in i bestämmelsen. I 17 § och 24 § föreskrivs om verksamhetsutövarnas användning av tillämpliga europeiska och internationella standarder och tekniska specifikationer av relevans för säkerheten i dess nätverks- och informationssystem. Enligt 27 § 19 punkten i självstyrelselagen hör standardisering till rikets lagstiftningsbehörighet. På motsvarande sätt berör bestämmelsen i 23 § 1 mom. om verksamhetsutövarnas användning av enligt europeiska ordningar för cybersäkerhetscertifiering certifierade produkter, tjänster och processer rikets lagstiftningsbehörighet. 

I 6 kap. finns bestämmelser om cyberkrishanteringsmyndigheten. Enligt artikel 9.1 i cybersäkerhetsdirektivet ska varje medlemsstat utse eller inrätta en eller flera behöriga myndigheter med ansvar för hanteringen av storskaliga cybersäkerhetsincidenter och kriser (cyberkrishanteringsmyndigheter). Enligt artikel 10.1 ska varje medlemsstat utse eller inrätta en eller flera CSIRT-enheter. CSIRT-enheterna får utses eller inrättas inom en behörig myndighet. CSIRT-enheterna ska uppfylla kraven i artikel 11.1, ska omfatta minst de sektorer, delsektorer och typer av entiteter som avses i bilagorna I och II och ska ansvara för incidenthantering i enlighet med ett tydligt fastställt förfarande.

Enligt cybersäkerhetslagen (FFS 124/2025) ska varje myndighet fungera som cyberkrishanteringsmyndighet i enlighet med de uppgifter som föreskrivits för den i lagen. Cybersäkerhetscentret vid Transport- och kommunikationsverket fungerar som koordinator mellan cyberkrishanteringsmyndigheterna och svarar i samarbete med de andra myndigheterna även för upprättandet av den nationella ramen för hantering av cybersäkerhetskriser som cybersäkerhetsdirektivet kräver för hanteringen av storskaliga cybersäkerhetsincidenter och kriser. Cybersäkerhetscentret är CSIRT-enhet för hantering av it-säkerhetsincidenter samt gemensam kontaktpunkt (RP 57/2024 rd, s. 61). 

Enligt 25 § 1 mom. i landskapslagen är landskapsregeringen cyberkrishanteringsmyndighet enligt denna lag och ansvarar därmed för hanteringen av storskaliga cybersäkerhetsincidenter och kriser. Enligt landskapslagens 2 § 9 punkt definieras en storskalig cybersäkerhetsincident som en incident som orsakar störningar som är så omfattande att den berörda medlemsstaten inte kan hantera dem eller som har en betydande påverkan på minst två medlemsstater. Enligt 26 § 1 mom. är landskapsregeringen enhet för hantering av cybersäkerhetsincidenter enligt denna lag och ansvarar därmed för hanteringen av cybersäkerhetsincidenter på Åland. I landskapslagens 2 § 8 punkt definieras cybersäkerhetsincident som en händelse vilken undergräver tillgängligheten, autenticiteten, riktigheten eller konfidentialiteten hos lagrade, överförda eller behandlade uppgifter eller hos de tjänster vilka erbjuds genom eller är tillgängliga via nätverks- och informationssystem. 

Ålandsdelegationen anser att såväl de storskaliga cybersäkerhetsincidenterna som andra cybersäkerhetsincidenter kan beröra verksamhetsutövare inom landskapets behörighet. Därför anser Ålandsdelegationen att landskapsregeringen kan till denna del fungera som cyberkrishanteringsmyndighet och enhet för hantering av cybersäkerhetsincidenter. Dock konstaterar Ålandsdelegationen att cybersäkerhetsincidenter är av en gränsöverskridande karaktär. Hanteringen av dem kan förutsätta samordning med behöriga riksmyndigheter i enlighet med självstyrelselagens 59 b § 2 mom. eller reglering närmare angiven i en överenskommelseförordning. Av cybersäkerhetsdirektivet och landskapslagen följer långtgående krav vad gäller bland annat tekniska lösningar och resurser hos cyberkrishanteringsmyndigheterna och enheterna för hantering av cybersäkerhetsincidenter. Lagstiftningskontrollen enligt självstyrelselagens 19 § avgränsas till en prövning av om lagtinget har överskridit sin lagstiftningsbehörighet eller landskapslagen rör rikets inre eller yttre säkerhet.

I landskapslagens 7 kap. finns bestämmelser om landskapsregeringens informationsansvar. Bestämmelserna handlar om arrangemang för informationsutbyte samt informationsansvar vid incidenter och cybersäkerhetsincidenter. Av 29 § och 30 § följer en skyldighet för landskapsregeringen att informera olika instanser om incidenter och cybersäkerhetsincidenter. I flera fall föreskrivs att landskapsregeringens information ska gå genom Finlands gemensamma kontaktpunkt. Med beaktande av att informationen framförs genom Finlands gemensamma kontaktpunkt kan bestämmelserna anses vara förenliga med självstyrelselagen.

I landskapslagens 8 kap. föreskrivs om tillsyn och efterlevnadskontroll. Enligt 31 § 1 mom. är landskapsregeringen tillsynsmyndighet enligt denna lag. Bestämmelsen genomför artikel 8.1 och 8.2 i cybersäkerhetsdirektivet och artikel 9.1 i motståndskraftsdirektivet. Tidigare har framkommit att landskapsregeringen också ska fungera som cyberkrishanteringsmyndighet och enhet för hantering av cybersäkerhetsincidenter. Enligt 31 § 2 mom. ska landskapsregeringen agera självständigt och oberoende i sin roll som tillsynsmyndighet. Bestämmelsen genomför artikel 31.4 i cybersäkerhetsdirektivet. Enligt denna artikel ska medlemsstaterna säkerställa att de behöriga myndigheterna, vid tillsynen av de offentliga förvaltningsentiteternas efterlevnad av detta direktiv och införandet av efterlevnadskontrollåtgärder vid överträdelser av detta direktiv, har lämpliga befogenheter att utföra dessa uppgifter och är operativt oberoende i förhållande till de offentliga förvaltningsentiteter som övervakas. Av landskapslagen framgår inte hur det operativa oberoendet för landskapsregeringens tillsyn ska garanteras. Till denna del bör noteras att landskapsregeringen också ska utgöra en sådan offentlig verksamhetsutövare som avses i landskapslagens 3 § 1 mom. 7 punkt. Ålandsdelegationen anser att detta förhållande är problematiskt med tanke på en operativt oberoende tillsyn, men lagstiftningskontrollen avgränsar sig till en prövning av om landskapslagstiftningen står i uppenbar konflikt med unionsrätten. 

I egenskap av tillsynsmyndighet enligt 31 § 1 mom. ska landskapsregeringen utöva tillsyn och efterlevnadskontroll i enlighet med bestämmelserna i 8 kap. i landskapslagen. I 33 § finns bestämmelser om myndighetssamråd och samarbete. Landskapsregeringen förutsätts samarbeta och samråda med ett stort antal myndigheter och andra aktörer. Bestämmelserna riktar sig till landskapsregeringen och ger inte landskapsregeringen behörighet att utföra förvaltningsuppgifter inom rikets lagstiftningsbehörighet. Ålandsdelegationen anser att bestämmelserna kan tas in i landskapslagen. 

Enligt 34 § kan landskapsregeringen begära att kommissionen anordnar ett rådgivande uppdrag för en kritisk verksamhetsutövare. Bland annat ska landskapsregeringen ta vederbörlig hänsyn till det rådgivande uppdragets rapport. Det rådgivande uppdraget anordnas av kommissionen i enlighet med artikel 18 i motståndskraftsdirektivet, dvs. det rådgivande uppdraget sker på unionsnivå. Tidigare framförda synpunkter om landskapsregeringens rätt att stå i kontakt med kommissionen är tillämpliga i sammanhanget. Ålandsdelegationen anser att bestämmelserna kan tas in i landskapslagen. 

I 35 § föreskrivs om sakkunnigbedömning. I detta sammanhang utförs sakkunnigbedömning på nationell nivå i enlighet med lagstiftningen inom medlemsstaterna. Landskapsregeringen kan utse cybersäkerhetsexperter för deltagande vid en sakkunnigbedömning. Vid utseendet av cybersäkerhetsexperter ska beaktas de begränsningar som följer av grundlagen. Enligt självstyrelselagens 27 § 1 punkt hör stiftande, ändring och upphävande av grundlag samt avvikelse från grundlag till rikets lagstiftningsbehörighet. Enligt grundlagens 124 § kan offentliga förvaltningsuppgifter anförtros andra än myndigheter endast genom lag eller med stöd av lag, om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt får dock ges endast myndigheter. 

Enligt 10 § 1 mom. grundlagen är vars och ens hemfrid tryggad. Enligt paragrafens 3 mom. kan genom lag föreskrivas om åtgärder som ingriper i hemfriden och som är nödvändiga för att de grundläggande fri- och rättigheterna skall kunna tryggas eller för att brott skall kunna utredas. Enligt grundlagsutskottets praxis bör man vid lagstiftning beträffande inspektioner beakta bestämmelserna om skyddet för hemfrid (se t.ex. GrUU 21/2010 rd, GrUU 54/2014 rd och GrUU 12/2019 rd). Grundlagsutskottet har ofta framhållit att formuleringen i 10 § 3 mom. grundlagen är absolut i det avseendet att de åtgärder som begränsar skyddet för hemfriden måste var kopplade till ett nödvändighetskrav. För att åtgärderna ska kunna betraktas som nödvändiga bör de vara tydligt och tillräckligt nära kopplade till någon grundlagsbestämmelse om grundläggande fri- och rättigheter (GrUU 6/2019 rd). Bestämmelserna om rätt att ingripa i de grundläggande fri- och rättigheterna ska alltid vara dels noga avgränsade, dels exakta ifråga om tillämpningsområdet (GrUU 19/2000 rd).

I 36 § finns bestämmelser om landskapsregeringens tillsyn och efterlevnadskontroll. I 36 § 1 mom. 1 punkten och 38 § 1 mom. 1 punkten föreskrivs om landskapsregeringens inspektion av kritisk infrastruktur och lokaler samt tillsyn på distans. I 41 § föreskrivs närmare om landskapsregeringens inspektioner. Enligt 41 § 2 mom. har landskapsregeringen i samband med en inspektion rätt att på tillsynsobjektet få tillträde till alla fastigheter, byggnader, lokaler, kommunikationsnät, nätverks- och informationssystem och andra system vilka är nödvändiga för inspektionen samt andra utrymmen. En inspektion får inte ske i utrymmen vilka är avsedda för boende av permanent natur. Således har i bestämmelsen beaktats de begränsningar som följer av grundlagens skydd för hemfriden.

I 41 § 4 mom. föreskrivs också om att landskapsregeringen kan, om det är nödvändigt på grund av inspektionens art eller av tekniska orsaker vilka har samband med den, begära att en annan myndighet förrättar inspektionen eller vid inspektionen anlita en annan myndighet, annat bedömningsorgan eller annan utomstående expert. I grundlagsutskottets utlåtandepraxis har det betonats att kravet på ändamålsenlighet i 124 § i grundlagen är en rättslig förutsättning som kräver bedömning från fall till fall i fråga om varje offentlig förvaltningsuppgift som föreslås bli anförtrodd någon utanför myndighetsorganisationen. Då ska man beakta bl.a. förvaltningsuppgiftens karaktär (se GrUU 44/2016 rd, s. 5 och GrUU 26/2017 rd, s. 49). Grundlagsutskottet har ansett att respekten för de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten och kraven på god förvaltning kan tryggas med hjälp av de berörda personernas kompetens och lämplighet (se t.ex. GrUU 5/2006 rd,s. 8/I). Grundlagsutskottet har också ansett att inspektionerna ska utföras i enlighet med de allmänna förvaltningslagarna och att de som behandlar ärendena handlar under tjänsteansvar. Dessutom har grundlagsutskottet ansett att det i regleringen av granskningar av tillsynskaraktär hos företag för klarhetens skull bör hänvisas till den allmänna bestämmelsen om inspektioner i rikets förvaltningslag (se t.ex. GrUU 44/2016 rd, s. 6). Ålandsdelegationen anser att detta har beaktats i landskapslagens 41 § 4 och 5 mom. 

I 38 § 2 mom. finns bestämmelser om landskapsregeringens efterlevnadskontrollåtgärder. Enligt 3 mom. kan landskapsregeringen, om åtgärderna enligt 2 mom. är ineffektiva, fastställa en tidsfrist inom vilken verksamhetsutövaren ska ha vidtagit nödvändiga åtgärder för att avhjälpa konstaterade brister eller uppfylla landskapsregeringens krav. Enligt 4 mom. kan landskapsregeringen vidta ytterligare efterlevnadskontrollåtgärder om en enskild väsentlig verksamhetsutövare underlåter att vidta förelagda åtgärder inom en fastställd tidsfrist enligt 3 mom. Landskapsregeringen kan 1) besluta att för viss tid, dock högst fem år, upphäva verksamhetsutövarens koncession, tillstånd eller certifiering, för en del av eller samtliga relevanta tjänster eller verksamheter, och 2) besluta att för viss tid, dock högst fem år, förbjuda en fysisk person att vara verksam som ledamot eller ersättare i en styrelse eller förvaltningsråd, verkställande direktör eller i annan därmed jämförbar ställning vid verksamhetsutövaren.

Ålandsdelegationen konstaterar att landskapsregeringens befogenheter enligt 38 § 4 mom. 1 och 2 punkterna är långtgående. Enligt 38 § 4 mom. 1 punkten kan landskapsregeringen besluta att för viss tid, dock högst fem år, upphäva verksamhetsutövarens koncession, tillstånd eller certifiering, för en del av eller samtliga relevanta tjänster eller verksamheter. Av bestämmelsen eller förarbetena framgår inte i detalj vilken typ av koncession, tillstånd eller certifiering det handlar om. Bestämmelsen motsvarar dock direktivets artikel 32.5 a punkten, enligt vilken medlemsstaterna ska säkerställa att de behöriga myndigheterna har befogenhet att tillfälligt upphäva eller begära att ett certifierings- eller auktorisationsorgan, eller en domstol, i enlighet med nationell rätt, tillfälligt upphäver en certifiering eller auktorisation för en del av eller alla relevanta tjänster som tillhandahålls eller verksamheter som utövas av den väsentliga entiteten. Av 38 § 4 mom. 2 punkten följer en befogenhet för landskapsregeringen att förbjuda en fysisk person att verka i ledande ställningar vid verksamhetsutövaren (jfr cybersäkerhetsdirektivets artikel 38.5 punkt b). Bestämmelsen är utformad så att den i praktiken avser privaträttsliga sammanslutningar. Enligt 27 § 8 punkten i självstyrelselagen hör bolag och andra privaträttsliga sammanslutningar till rikets lagstiftningsbehörighet. Detta utesluter ändå inte bestämmelser som syftar till en effektiv efterlevnad av de privaträttsliga sammanslutningarnas förpliktelser fastställda inom landskapets lagstiftningsbehörighet. Ålandsdelegationen anser att bestämmelserna i 38 § kan tas in i landskapslagen. 

I landskapslagens 40 § finns bestämmelser om landskapsregeringens rätt att få information. Enligt 1 mom. har landskapsregeringen rätt trots sekretessbestämmelser och andra begränsningar vilka gäller utlämnande av information att av en verksamhetsutövare få den information vilken är nödvändig för att landskapsregeringen ska kunna utföra sina tillsynsuppgifter och övriga uppgifter enligt denna lag. Enligt 2 mom. ska landskapsregeringen i begäran om information ange syftet med begäran och precisera den begärda informationen. Informationen ska lämnas ut utan dröjsmål, i den form vilken landskapsregeringen har begärt och avgiftsfritt. Ålandsdelegationen konstaterar att landskapsregeringens rätt att få information visserligen är bunden till ett krav på nödvändighet. Däremot är bestämmelserna mycket vaga med avseende på vilken information som rätten gäller. I praktiken skulle detta vara beroende av landskapsregeringens precisering enligt 2 mom. I grundlagsutskottets praxis har ansetts att en så pass omfattande rätt till information är så summariskt vag och ospecificerad att den helt klart strider mot 10 § 1 mom. i grundlagen (GrUU 59/2010 rd, s. 4). I avsaknad av bestämmelser om avgränsningen av rätten till information är det inte heller möjligt att bedöma hur rätten förhåller sig till grundlagens 10 § 2 mom. om att brev- och telefonhemligheten samt hemligheten i fråga om andra förtroliga meddelanden är okränkbar (jfr GrUU 62/2024 rd, s. 2–5). Ålandsdelegationen anser att 40 § 1 och 2 mom. utgör behörighetsöverskridningar.

I landskapslagens 42 § föreskrivs om internationell handräckning. Enligt 1 mom. ska landskapsregeringen vid tillsyn och efterlevnadskontroll av en gränsöverskridande väsentlig eller viktig verksamhetsutövare vid behov samarbeta med och bistå andra berörda medlemsstaters tillsynsmyndigheter, åtminstone i den omfattning som föreskrivs i 1–3 punkterna. I 2 mom. föreskrivs närmare om när landskapsregeringen kan avslå en begäran om ömsesidigt bistånd och i 3 mom. om samråd innan sådant avslag sker. I 4 mom. föreskrivs om gemensamma tillsynsåtgärder med andra tillsynsmyndigheter. Ovan har Ålandsdelegationen ansett att det ömsesidiga biståndet rör samarbetet och utförandet av förvaltningsuppgifter mellan myndigheter i syfte att upprätthålla en hög cybersäkerhetsnivå. Ålandsdelegationen anser att det inte rör sig om ett sådant förhållande till utländska makter som anges i 27 § 4 punkten i självstyrelselagen.

Enligt 44 § kan landskapsregeringen förena ett beslut vilket den har fattat med stöd av denna lag med vite, hot om tvångsutförande eller, i tillämpliga fall, hot om avbrytande, för vilka landskapslagen (2008:10) om tillämpning i landskapet Åland av viteslagen tillämpas. Enligt 18 § 26 punkten i självstyrelselagen har landskapet rätt att lagstifta i fråga om utsättande och utdömande av vite samt andra tvångsmedel inom rättsområden som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet. Bestämmelser härom kan intas i landskapslagen.

I 45 § finns bestämmelser om administrativ påföljdsavgift. Grundlagsutskottet har av hävd ansett att påföljdsavgifter med avseende på 81 § i grundlagen varken är skatter eller avgifter, utan administrativa påföljder av sanktionskaraktär för en lagstridig gärning. Utskottet har i sak jämställt ekonomiska påföljder av straffkaraktär med straffrättsliga påföljder (GrUU 43/2013 rd). Ålandsdelegationen konstaterar att det ingår i landskapets behörighet att lagstifta om administrativa påföljder med karaktären av sanktioner som ska uppbäras om de skyldigheter som föreskrivs i landskapslagen har försummats i en aktörs verksamhet. Enligt 45 § skulle landskapsregeringen kunna påföra verksamhetsutövare påföljdsavgifter som är betydande. Grundlagsutskottet har påpekat i samband med behandlingen av liknande bestämmelser i rikslagstiftningen att rättssäkerhetsintresset är starkt accentuerat med hänsyn till att påföljdsavgiften är sträng och har karaktär av sanktion. Garantierna för rättssäkerhet och framför allt för behörigt förfarande enligt 21 § i grundlagen och syftena med dem kan anses vara särskilt accentuerade. Att förfarandet för att påföra påföljdsavgifter är behörigt, oavhängigt och rättvist på det sätt som krävs i 21 § i grundlagen säkerställs genom lagstiftning om att ett kollegialt organ är behörigt att fatta beslut om att påföra påföljdsavgift (se GrUU 14/2018 rd, s. 17–19 och GrUU 24/2018 rd). 

I sammanhanget ska även beaktas att bestämmelserna inte verkar utesluta att landskapsregeringen i egenskap av offentlig verksamhetsutövare själv kan vara föremål för påföljdsavgifter. Detta framhäver behovet av ett oavhängigt förfarande för påförande av påföljdsavgifter. Ålandsdelegationen anser att 45 § står i strid med 21 § i grundlagen. Även 46 § bör förordnas att förfalla eftersom paragrafen sammanhänger med 45 §. 

Ålandsdelegationen konstaterar att hänvisningen till lagen om rättegång i förvaltningsärenden (FFS 808/2019) i 47 § är förenlig med 25 § i självstyrelselagen om förvaltningsrättskipningen. Besvär över lagligheten av landskapsregeringens beslut får anföras hos högsta förvaltningsdomstolen.

I landskapslagens 14 § 6 mom., 16 § 3 mom. och 20 § 6 mom. ingår delegeringsbestämmelser. Genom landskapsförordning ska landskapsregeringen kunna utfärda närmare bestämmelser om åtgärder och plan för motståndskraft, formen för och innehållet i incidentrapportering och åtgärder för cybersäkerhet. Enligt 21 § 1 mom. i självstyrelselagen kan landskapsregeringen med stöd av ett bemyndigande i landskapslag utfärda landskapsförordningar i angelägenheter som hör till landskapets behörighet. Genom landskapslag ska dock utfärdas bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen eller självstyrelselagen i övrigt hör till området för lag. Denna begränsning motsvarar begränsningen i 80 § 1 mom. i grundlagen. Detta innebär att det tydligt ska framgå hur normgivningsmakten delegeras och vilka områden och vilka angelägenheter delegeringen gäller.

Förordningsfullmakterna i 14 § 6 mom. och 20 § 6 mom. möjliggör antagandet av närmare bestämmelser om de åtgärder som riktas till verksamhetsutövare. Vid utfärdandet av förordning får landskapsregeringen inte gå utöver de bestämmelser som avses i 14 § och 20 § och inte heller utfärda förordningar som gäller grunderna för individens rättigheter och skyldigheter eller frågor som enligt grundlagen i övrigt hör till området för lag. Med beaktande av att tillämpningen av bestämmelserna om förordningsfullmakt begränsas av Europeiska unionens lagstiftning anser Ålandsdelegationen att dessa uppfyller förutsättningarna för delegering.

Ålandsdelegationens utlåtande

Med hänvisning till det ovan sagda finner Ålandsdelegationen att hinder för ikraftträdande av landskapslagen inte föreligger, förutom beträffande landskapslagens 40 § 1 och 2 mom., 45 § samt 46 §. Landskapslagen torde kunna tillämpas utan de lagrum som föreslås att förordnas att förfalla. Enligt 20 § självstyrelselagen ankommer det på landskapsregeringen att göra en bedömning av situationen, om en landskapslag till en viss del förordnas att förfalla.

Närvarande      

Ordföranden Holm-Johansson, ledamöterna Dahlén, Leino-Sandberg, Siitari och Åkerblom. 

På Ålandsdelegationens vägnar:

Marine Holm-Johansson, ordförande
Sören Silverström, sekreterare

Landskapslagens huvudsakliga innehåll

Genom landskapslagen ändras landskapslagen om kontroll av brottslig bakgrund hos personer som skall arbeta med barn. Ändringen ger arbetsgivaren en rätt att kräva att den som tilldelas arbete med barn företer ett utdrag ur straffregistret vid anställningar som understiger tre månader. 

Genom landskapslagen utvidgas också lagens tillämpningsområde så att det omfattar landskapslagen om privat hälso- och sjukvård. Dessutom görs en ändring om vilka uppgifter som får antecknas då ett straffregisterutdrag visas upp. 

Lagstiftningsbehörigheten

Enligt 1 § i landskapslagen (2004:3) om kontroll av brottslig bakgrund hos personer som skall arbeta med barn är syftet med lagen att skydda den personliga integriteten och främja den personliga säkerheten för personer under 18 år. I lagen föreskrivs om ett kontrollförfarande som ska göra arbetsgivare medvetna om eventuell brottslig bakgrund hos dem som skall arbeta med personer under 18 år. Ålandsdelegationen fann 11.11.2003 att landskapslagen föll inom landskapets lagstiftningsbehörighet (ÅD-utlåtande 32/03). Ålandsdelegationen har avgett utlåtanden över de senare ändringarna av landskapslagen (ÅD-utlåtanden 16/11, 35/13, 1/15, 15/20 och 26/21).

Enligt 18 § 13 punkten i självstyrelselagen har landskapet behörighet i fråga om socialvård som även inbegriper barnskydd och enligt 14 punkten i fråga om bland annat undervisning, idrott samt ungdomsarbete. Enligt 18 § 1 och 4 punkten i självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om landskapsregeringen och i fråga om de myndigheter och inrättningar som lyder under den samt om bland annat kommunernas förvaltning och kommunernas tjänsteinnehavare. Riket har enligt 27 § 30 punkten i självstyrelselagen lagstiftningsbehörighet i fråga om behörigheten att vara verksam inom hälso- och sjukvården. Likaså har riket enligt 27 § 21 punkten lagstiftningsbehörighet i fråga om arbetsrätt med undantag av tjänstekollektivavtal för landskapets och kommunernas anställda. Landskapslagen om kontroll av brottslig bakgrund hos personer som skall arbeta med barn har till de väsentligaste delarna ansetts gälla lagstiftningsområden som hör till landskapets behörighet (Högsta domstolens utlåtande 9.1.2004).

I den gällande landskapslagens 2 § föreskrivs om tillämpningsområdet. Lagen tillämpas på den som ska utföra arbete varaktigt och i väsentlig grad består i att utan vårdnadshavarens närvaro ta hand om, fostra, undervisa, sköta eller på något annat sätt arbeta i personlig kontakt med personer under 18 år. I paragrafen föreskrivs närmare om det arbete som omfattas av lagens tillämpningsområde. Genom ändringen av landskapslagens 2 § 1 mom. 3 punkt utvidgas tillämpningen till arbete som utförs inom sådan privat hälso- och sjukvård som avses i landskapslagen (2024:29) om privat hälso- och sjukvård. Den privata hälso- och sjukvården har ansetts utgöra en del av rättsområdet hälso- och sjukvård i självstyrelselagens 18 § 12 punkt. Detta innebär att lagstiftningsbehörigheten gällande den privata hälso- och sjukvården följer den fördelning som anges i nämnda punkt, dvs. den utgör landskapsbehörighet förutom till de delar hälso- och sjukvården enligt undantagen utgör riksbehörighet (ÅD-utlåtande 1/24, s. 2). Därmed faller utvidgningen av landskapslagens tillämpningsområde och kontrollförfarandet inom landskapets lagstiftningsbehörighet. 

I den gällande landskapslagens 3–5 § föreskrivs om skyldighet att kräva uppvisande av registerutdrag. Denna skyldighet gäller arbetsgivare samt i förhållande till producenter av privat socialservice och familjevårdare. Av den gällande landskapslagens 2 § 2 mom. följer att lagen inte tillämpas på arbete som sammanlagt varar mindre än tre månader under en ettårsperiod. Till landskapslagen har fogats en ny 5a § om rätt att kräva uppvisande av straffregisterutdrag i fråga om sådana arbetsuppgifter som varar högst tre månader. Denna rätt gäller utöver vad som föreskrivs i 3–5 § och gäller innan en person anställs, ett tillstånd beviljas, ett beslut fattas eller ett uppdragsavtal ingås eller efter att en anmälan mottagits.

Enligt 27 § 22 och 23 punkten i självstyrelselagen har riket lagstiftningsbehörighet i fråga om straffrätt och rättskipning med vissa undantag som det nu inte är fråga om. Med stöd av dessa lagrum faller regleringen av straffregister inom rikets behörighet. Med stöd av 19 § 3 mom. självstyrelselagen kan i en landskapslag för vinnande av enhetlighet och överskådlighet upptas stadganden av rikslagstiftningsnatur som i sak överensstämmer med motsvarande stadganden i rikslag. I lagstiftningskontrollen har prövats om krav på uppvisande av straffregisterutdrag enligt landskapslagen avser en motsvarande situation som i lagen om kontroll av brottslig bakgrund hos personer som arbetar med barn (FFS 504/2002) (se Högsta domstolens utlåtande 9.1.2004). 

Enligt självstyrelselagens 27 § 1 punkt hör stiftande, ändring och upphävande av grundlag samt avvikelse från grundlag till rikets lagstiftningsbehörighet. Genom den gällande landskapslagen har gjorts ingrepp i vissa individers grundläggande fri- och rättigheter i avsikt att skydda andra individers grundläggande fri- och rättigheter. Enligt 10 § 1 mom. i grundlagen tryggas bland annat vars och ens privatliv. Närmare bestämmelser om skydd för personuppgifter utfärdas enligt stadgandet genom lag. Enligt 7 § 1 mom. i grundlagen har alla rätt till liv och till personlig frihet, integritet och trygghet. Enligt 19 § 3 mom. i grundlagen ska det allmänna bland andra stödja personer som svarar för omsorgen om barn så att de har möjligheter att trygga barnens välfärd och individuella uppväxt. Det har ansetts finnas godtagbara skäl för de bestämmelser i landskapslagen som griper in i skyddet för privatlivet (ÅD-utlåtande 32/03 och Högsta domstolens utlåtande 9.1.2004).

Landskapslagens 5a § syftar till att brottslig bakgrund ska kunna utredas redan från början av ett anställningsförhållande och i samband med kortvariga vikariat. Det är inte obligatoriskt att begära ett straffregisterutdrag i anställningar som pågår högst tre månader, utan det beror på prövning och riskanalys i det enskilda fallet. År 2021 fogades till lagen om kontroll av brottslig bakgrund hos personer som arbetar med barn (FFS 504/2002) en ny 5b § som motsvarar landskapslagens 5a §. Därmed kan 5a § om rätt att kräva att ett straffregisterutdrag uppvisas upptas i landskapslagen med stöd av 19 § 3 mom. i självstyrelselagen. Grundlagsutskottet hade redan tidigare framfört att ett förslag om att skyldigheten att uppvisa straffregisterutdrag i samband med anställningsförhållanden som är kortare än tre månader hade kunnat behandlas i vanlig lagstiftningsordning (se GrUU 9/2002 rd, s. 2–3 och LaUU 8/2021 rd, s. 3). Därför anser Ålandsdelegationen att landskapslagens 5a § också är förenlig med grundlagen.

I landskapslagens 7 § föreskrivs om vilka uppgifter som får antecknas om den som uppvisat registerutdrag. I den gällande bestämmelsen anges att anteckning får endast göras om att utdraget har visats upp samt om utdragets identifikationsuppgifter. Genom ändringen ersätts hänvisningen till identifikationsuppgifter med en mer exakt och noggrant avgränsad formulering om datum för utdraget. 

Ålandsdelegationens utlåtande

Ålandsdelegationen har med beaktande av självstyrelselagens för Åland stadganden funnit att hinder för ikraftträdande av landskapslagen inte föreligger.

Närvarande      

Ordföranden Holm-Johansson, ledamöterna Dahlén, Leino-Sandberg, Siitari och Åkerblom. 

På Ålandsdelegationens vägnar:

Marine Holm-Johansson, ordförande
Sören Silverström, sekreterare

Landskapslagens huvudsakliga innehåll

Syftet med landskapslagen är att i lag fastställa vilka gemensamma informationsresurser som ska finnas för grund- och gymnasieskolorna och Högskolan på Åland och de studieadministrativa uppgifter som ska registreras och överföras till informationsresurserna. Landskapslagen innehåller bestämmelser om studentnummer och studentnummerregistret, informationsresursen inom undervisning och utbildning, studentexamensregistret, antagningsregistret och högskolans datalager. Lagen innehåller dessutom bestämmelser om en tjänst för utlämnande av studie- och examensuppgifter.

Landskapslagen ska träda i kraft den 1 augusti 2025 och då börja tillämpas för Högskolan på Ålands del gällande högskolornas datalager. I landskapslagen ingår övergångsbestämmelser gällande senare tillämpning av lagen i förhållande till grundskolorna och gymnasieskolorna. Även gällande antagningsregistret finns övergångsbestämmelser i förhållande till gymnasieskolorna och högskolan.

Avsikten är att uppgiften att upprätthålla informationsresurserna ska överföras genom en överenskommelseförordning till Utbildningsstyrelsen och undervisnings- och kulturministeriet att hantera på motsvarande sätt som dessa sköter informationsresurserna för utbildningsanordnarna i resten av Finland.

Lagstiftningsbehörigheten

Enligt landskapslagens 1 § syftar lagen till att 1) göra det möjligt att på elektronisk väg datasäkert och centraliserat samla in, behandla och lämna ut studie- och examensuppgifter om en person till personen själv och myndigheter som behöver uppgifterna, 2) säkerställa studie- och examensuppgifternas enhetlighet och tillförlitlighet samt effektivisera förvaltningens verksamhet, 3) främja ansökan till utbildning. Enligt 2 § ska landskapslagen tillämpas på utbildning och examina om vilka det föreskrivs i 1) landskapslagen (2020:32) om barnomsorg och grundskola, 2) landskapslagen (2011:13) om gymnasieutbildning, 3) landskapslagen (1999:53) om Ålands folkhögskola, 4) yrkeshögskolelagen (2024:50) för Åland.

Enligt 18 § 1 punkten i självstyrelselagen för Åland hör landskapsregeringen och under denna lydande myndigheter och inrättningar till landskapets lagstiftningsbehörighet. Lagstiftningsbehörigheten gällande kommunernas förvaltning, kommunernas tjänsteinnehavare, tjänstekollektivavtal för kommunernas anställda och disciplinär bestraffning av kommunernas tjänsteinnehavare tillkommer landskapet enligt 18 § 4 punkten i självstyrelselagen. Enligt 18 § 14 punkten hör undervisningsväsendet till landskapets lagstiftningsbehörighet. I propositionen till självstyrelselagen konstateras att undervisningsväsendet i sin helhet ska vara underställt landskapets lagstiftningsbehörighet (RP 73/1990 rd, s. 67). Lagstiftningsbehörigheten gällande arkivväsendet tillkommer landskapet enligt 18 § 14 punkten självstyrelselagen. Arkivalier som härrör från statsmyndigheter har i självstyrelselagens 27 § 39 punkt exklusivt hänförts till rikets behörighet (RP 73/1990 rd, sid. 78).

Ålandsdelegationen har i tidigare utlåtanden tagit ställning till hur landskapslagstiftning om elektronisk förvaltning och digitala tjänster inom förvaltningen förhåller sig till fördelningen av lagstiftningsbehörighet enligt självstyrelselagen (se ÅD-utlåtandena 37/17 och 4/19). Nyligen har i lagstiftningskontrollen behandlats hur landskapslagstiftning om myndigheternas verksamhet inom området för informationshantering förhåller sig till behörighetsfördelningen (ÅD-utlåtande 11/25 och Högsta domstolens utlåtande 7.4.2025, KKO-HD/258/2025). Mot denna bakgrund är utgångspunkten att landskapslagen gäller angelägenheter som hör till landskapets lagstiftningskompetens.

Dataskydd eller behandling av personuppgifter omnämns inte vid uppdelningen av lagstiftningsbehörigheten mellan landskapet och riket i självstyrelselagen. Lagstiftningsbehörigheten bör därför bedömas utgående från de rättsområden landskapslagstiftningen kan beröra (Högsta domstolens utlåtande 5.3.2019, OH2019/11). I lagstiftningskontrollen har i tidigare utlåtanden behandlats hur landskapslagstiftningen om offentlighet och dataskydd förhåller sig till fördelningen av lagstiftningsbehörighet enligt självstyrelselagen (se t.ex. ÅD-utlåtandena 31/18 och 26/21 samt Högsta domstolens utlåtanden 5.3.2019, OH2019/11 och 1.6.2021, KKO-HD/98/2021). 

Ålandsdelegationen konstaterar att landskapslagen upprättar inom landskapets lagstiftningsbehörighet lagstiftningslösningar som huvudsakligen motsvarar rikets. Till struktur och innehåll motsvarar landskapslagen till stora delar lagen om nationella studie- och examensregister, senare rikslagen (FFS 884/2017), dock så att bestämmelserna har anpassats till landskapets undervisningsväsende och myndighetsstruktur. Landskapslagens 3 § om studentnummer och 4 § om studentnummerregister har sin motsvarighet i rikslagens 3 § och 3a §. I landskapslagens 2 kap. om informationsresursen inom undervisning och utbildning föreskrivs bland annat om ändamålet med informationsresursen, de gemensamt personuppgiftsansvariga samt vilka uppgifter som utbildningsanordnare ska föra in och om utlämnandet och bevarandet av uppgifterna i informationsresursen. I rikslagens 2 kap. finns liknande bestämmelser. I landskapslagens 3 kap. finns bestämmelser om studentexamensregistret. Studentexamensnämnden upprätthåller och fungerar som registeransvarig för studentexamensregistret och lämnar ut uppgifter ur registret i enlighet med 3 kap. i rikslagen. I landskapslagens 13 § om studentexamensregistret har beaktats Republikens presidents förordning (2021:147) om ordnandet av studentexamen på Åland. I landskapslagens 4 kap. finns bestämmelser om antagningsregistret som har sin motsvarighet i 4 kap. i rikslagen. I 5 kap. föreskrivs om högskolans datalager och bestämmelserna har sin motsvarighet i rikslagens 5 kap. I landskapslagens 6 kap. finns bestämmelser om tjänsten för utlämnande av studie- och examensuppgifter. Dessa bestämmelser har sin motsvarighet i 6 kap. i rikslagen. Ålandsdelegationen anser att landskapslagens innehåll utgår från och beaktar behörighetsfördelningen enligt självstyrelselagen. 

Enligt självstyrelselagens 27 § 1 punkt hör stiftande, ändring och upphävande av grundlag samt avvikelse från grundlag till rikets lagstiftningsbehörighet. Landskapslagen berör särskilt det skydd för personuppgifter som följer av grundlagens 10 §. Grundlagsutskottet har särskilt påpekat att inskränkningarna i skyddet för privatlivet måste bedömas utifrån de allmänna villkoren för inskränkningar av de grundläggande fri- och rättigheterna (GrUU 14/2018 rd, s. 5). Utifrån 10 § 1 mom. i grundlagen räcker det i princip med att bestämmelserna uppfyller kraven i EU:s allmänna dataskyddsförordning. Enligt utskottet måste det dock finnas exakta och noga avgränsade bestämmelser om att det är tillåtet att behandla känsliga uppgifter bara om det är absolut nödvändigt. Bestämmelserna om behandlingen av känsliga uppgifter måste vara detaljerade och omfattande, inom de ramar som dataskyddsförordningen tillåter (GrUU 65/2018 rd, s. 45, GrUU 15/2018 rd, s. 40). 

Ålandsdelegationen konstaterar att personuppgifter förs in i register och informationsresurser, lämnas ut och lagras i enlighet med landskapslagens bestämmelser. De personuppgifter som förs in i dessa register och informationsresurser förs samman och centraliserat för kontroll och vidareutnyttjande tillhandahålls personerna själva och lämnas ut till dem som har rätt att få uppgifterna. Via ett användargränssnitt i tjänsten för utlämnande av studie- och examensuppgifter kan en person kontrollera och vidareutnyttja sina egna uppgifter i de register och informationsresurser som avses i landskapslagen. 

Förslaget till lag om nationella studie- och examensregister har varit föremål för grundlagsutskottets utlåtande (GrUU 31/2017 rd). Grundlagsutskottet har tagit fasta på att lagbestämmelserna om utlämnandet av känsliga personuppgifter kopplades till ett krav på att uppgifterna ska vara nödvändiga för syftet. Utskottet framhöll också att framför allt lagringstiden för känsliga uppgifter ska vara begränsad på så sätt att uppgifterna bara får finnas lagrade så länge det är nödvändigt för att fullfölja det syfte för vilket uppgifterna har registrerats. Utskottet ansåg bestämmelserna i rikslagen om den varaktiga lagringen huvudsakligen vara problemfria (GrUU 31/2017 rd, s. 4–6). Ålandsdelegationen anser att landskapslagens bestämmelser om permanent bevarande av uppgifter i landskapslagens 4 § 2 mom., 12 §, 19 § och 24 § är konstitutionellt problemfria.Med beaktande av att landskapslagens bestämmelser i övrigt också har en liknande utformning som rikslagens vad gäller behandlingen av personuppgifter hänvisar Ålandsdelegationen till det som framförts av grundlagsutskottet om förhållandet till grundlagens 10 § i samband med behandlingen av förslaget till lagen om nationella studie- och examensregister och senare ändringar av lagen (GrUU 31/2017 rd och GrUU 43/2020 rd).

Uppgiften att upprätthålla informationsresurserna ska överföras genom en överenskommelseförordning till Utbildningsstyrelsen och undervisnings- och kulturministeriet att hantera på motsvarande sätt som dessa sköter informationsresurserna för utbildningsanordnarna i resten av Finland (lagförslag nr 11/2024–2025, s. 14). I den meningen syftar landskapslagen och överenskommelseförordningen till en integrering med den nationella informationsresurs som anges i lagen om nationella studie- och examensregister. Parallellt med landskapslagen har tagits fram ett förslag till en sådan överenskommelseförordning som också har beaktats i flera av landskapslagens bestämmelser (se ÅD-utlåtande nr 20/2025).

Ålandsdelegationens utlåtande

 Ålandsdelegationen har med beaktande av självstyrelselagens för Åland stadganden funnit att hinder för ikraftträdande av landskapslagen inte föreligger.

Närvarande      

Ordföranden Holm-Johansson, ledamöterna Dahlén, Leino-Sandberg, Siitari och Åkerblom. 

På Ålandsdelegationens vägnar:

Marine Holm-Johansson, ordförande
Sören Silverström, sekreterare

Ärende               

Justitieministeriet har i skrivelse 16.4.2025 begärt Ålandsdelegationens utlåtande över ett utkast till en överenskommelseförordning om skötseln av vissa förvaltningsuppgifter gällande studie- och examensregister på Åland. 

Republikens presidents förordning är avsedd att träda i kraft den 1 augusti 2025. Utbildningsstyrelsen och utbildnings- och kulturministeriet har lämnat utlåtanden över utkastet. Ålands landskapsregering har samtyckt till överenskommelseförordningen.

Överenskommelseförordningens innehåll

Överenskommelseförordningens tillämpningsområde anges i dess 1 §. Vissa förvaltningsuppgifter som enligt landskapslagen om studie- och examensregister ankommer på Ålands landskapsregering, överförs till Utbildningsstyrelsen och undervisnings- och kulturministeriet på det sätt som anges i förordningen.

Enligt förordningens 2 § ska Utbildningsstyrelsen på Åland i enlighet med bestämmelserna i 3 § 3 mom., 4, 6, 11, 15, 25 och 27 §§ i landskapslagen om studie- och examensregister 

1. upprätthålla och fungera som personuppgiftsansvarig för studentnummerregistret, skapa och meddela studentnummer samt lämna ut uppgifter ur studentnummerregistret,
2. upprätthålla informationsresursen inom undervisning och utbildning, lämna ut uppgifter urinformationsresursen och tillsammans med de åländska utbildningsanordnarna i 2 § 2 mom. i landskapslagen om studie- och examensregister fungera som personuppgiftsansvarig för informationsresursen, 
3. upprätthålla antagningsregistret och tillsammans med Ålands gymnasium fungera som personuppgiftsansvarig för registret,
4. upprätthålla och fungera som administratör för tjänsten för utlämnande av studie- och examensuppgifter, vilket innefattar bedömning av lagenligheten för utlämnande av uppgifter via tjänsten och för klarläggandet av förutsättningarna för och öppnandet av tekniskt gränssnitt eller elektronisk förbindelse, underrättelse till de personuppgiftsansvariga om detta, samt insamlandet av loggdata och registeransvar för loggdataregister.

Enligt förordningens 3 § ska undervisnings- och kulturministeriet på Åland i enlighet med bestämmelserna i 21 § i landskapslagen om studie- och examensregister upprätthålla högskolans datalager och tillsammans med Högskolan på Åland fungera som personuppgiftsansvarig för datalagret.

Beträffande fördelningen av kostnaderna för skötseln av de uppgifter som avses i 2 § och 3 § anges i förordningens 4 § att dessa betalas enligt vad Ålands landskapsregering och riksmyndigheten avtalar.

I förordningens 5 § föreskrivs om ikraftträdandet.

Lagstiftningsbehörigheten

Enligt 18 § 1 punkten i självstyrelselagen för Åland hör landskapsregeringen och under denna lydande myndigheter och inrättningar till landskapets lagstiftningsbehörighet. Lagstiftningsbehörigheten gällande kommunernas förvaltning, kommunernas tjänsteinnehavare, tjänstekollektivavtal för kommunernas anställda och disciplinär bestraffning av kommunernas tjänsteinnehavare tillkommer landskapet enligt 18 § 4 punkten i självstyrelselagen. Till rikets lagstiftningsbehörighet hör däremot enligt 27 § 3 punkten i självstyrelselagen statsmyndigheternas organisation och verksamhet.

Enligt 18 § 14 punkten hör undervisningsväsendet till landskapets lagstiftningsbehörighet. I propositionen till självstyrelselagen konstateras att undervisningsväsendet i sin helhet ska vara underställt landskapets lagstiftningsbehörighet (RP 73/1990 rd, s. 67).

Dataskydd eller behandling av personuppgifter omnämns inte vid uppdelningen av lagstiftningsbehörigheten mellan landskapet och riket i självstyrelselagen. Lagstiftningsbehörigheten bör därför be-dömas utgående från de rättsområden landskapslagstiftningen kan beröra (Högsta domstolens utlåtande 5.3.2019, OH2019/11). I lagstiftningskontrollen har behandlats hur landskapslagstiftningen om offentlighet och dataskydd förhåller sig till fördelningen av lagstiftningsbehörighet enligt självstyrelselagen (se t.ex. ÅD-utlåtandena 31/18 och 26/21 samt Högsta domstolens utlåtanden 5.3.2019, OH2019/11 och 1.6.2021, KKO-HD/98/2021).

Utkastet till överenskommelseförordning gäller överföringen på riksmyndigheter, Utbildningsstyrelsen och undervisnings- och kulturministeriet, av uppgifter som hör till landskapsförvaltningen. Uppgifterna baserar sig på bestämmelser i landskapslagen om studie- och examensregister som för tillfället är föremål för lagstiftningskontroll enligt 19 § i självstyrelselagen. Ålandsdelegationen ser inte hinder för att förslaget till överenskommelseförordning i föreliggande form sätts i kraft. 

Finansieringen

Självstyrelselagen utgår från att part som enligt självstyrelselagen har förvaltningsbehörigheten även har kostnadsansvaret. Kostnadsfrågan kan lösas t.ex. så att den särskilt anges i förordning eller genom separata avtal mellan behörig riks- och landskapsmyndighet. I enlighet härmed har i förordningens 4 § intagits bestämmelser om ansvaret för kostnaderna.

Ålandsdelegationens slutsats

Ålandsdelegationen ser inte hinder för att förslaget till överenskommelseförordning i föreliggande form sätts i kraft. Ikraftsättandet förutsätter att landskapslagen om studie- och examensregister träder i kraft. Ålandsdelegationen har i ett separat utlåtande inte funnit hinder för ikraftträdande av landskapslagen (ÅD-utlåtande 19/25). Om Republikens president kommer till en annan slutsats behöver det bedömas om detta utgör hinder för att förslaget till överenskommelseförordning i föreliggande form träder i kraft.

Närvarande      

Ordföranden Holm-Johansson, ledamöterna Dahlén, Leino-Sandberg, Siitari och Åkerblom. 

På Ålandsdelegationens vägnar:

Marine Holm-Johansson, ordförande
Sören Silverström, sekreterare

Landskapslagens huvudsakliga innehåll

Genom landskapslagen ändras den inledande satsen i 13 § 1 mom. i landskapslagen (2006:71) om studiestöd. Genom ändringen ska endast en studerande som bor på hyra eller i en sådan bostadsrättsbostad som regleras i lagen om bostadsrätter (FFS 393/2021), och som beviljats studiepenning eller vuxenstudiepenning och har kostnader för boende som inte är den studerandes föräldrahem ha rätt till ett bostadsstöd. I den gällande landskapslagens 13 § föreskrivs om ytterligare villkor för att studerande ska vara berättigad till bostadsstöd. Dessa ändras inte genom landskapslagen.

Ändringen ska träda i kraft den 1 augusti 2025. 

Lagstiftningsbehörigheten

Landskapet tillkommer enligt 18 § 1, 13, 14 och 23 punkterna i självstyrelselagen för Åland lagstiftningsbehörighet i fråga om landskapsregeringen och under denna lydande myndigheter och inrättningar, socialvård, undervisning och studiesociala förmåner.

Riket har enligt 27 § 1 punkten i självstyrelselagen lagstiftningsbehörighet i fråga om stiftande, ändring och upphävande av grundlag samt avvikelse från grundlag. Enligt 16 § 2 mom. i grundlagen ska det allmänna säkerställa lika möjligheter för var och en att oavsett medellöshet enligt sin förmåga och sina särskilda behov få även annan än grundläggande utbildning samt att utveckla sig själv. Stödet till boende är också av betydelse med avseende på 19 § 4 mom. i grundlagen. Momentet föreskriver att det allmänna ska främja vars och ens rätt till bostad och möjligheter att själv ordna sitt boende.

I dagsläget kan studeranden erhålla bostadsstöd även för ägarbostad. Landskapslagen innebär att enbart studeranden som bor på hyra eller i en sådan bostadsrättsbostad som regleras i lagen om bostadsrätter kan erhålla bostadsstöd. På motsvarande sätt gäller rätten till bostadstillägg enligt 14 § 1 mom. i lagen om studiestöd (FFS 65/1994) från och med 1.8.2025 studerande som bor på hyra eller i en bostadsrättsbostad. 

Grundlagens 16 § 2 mom. garanterar inte i sig att de studiesociala förmånerna håller sig uttryckligen på den nuvarande nivån och förutsätter inte heller att de höjs i takt med den allmänna kostnadsnivån. Det ligger helt i linje med den handlingsskyldighet som ålagts lagstiftaren visavi dimensioneringen av sociala rättigheter att den sociala tryggheten riktas och utvecklas enligt samhällets ekonomiska resurser och att man kan ta hänsyn till den rådande situationen inom samhällsekonomin och de offentliga finanserna vid dimensioneringen av förmåner som direkt finansieras av det allmänna (se t.ex. GrUU 59/2016 rd och GrUU 54/2024 rd).

Ålandsdelegationens utlåtande

 Ålandsdelegationen har med beaktande av självstyrelselagens för Åland stadganden funnit att hinder för ikraftträdande av landskapslagen inte föreligger.

Närvarande      

Ordföranden Holm-Johansson, ledamöterna Dahlén, Leino-Sandberg, Siitari och Åkerblom. 

På Ålandsdelegationens vägnar:

Marine Holm-Johansson, ordförande
Sören Silverström, sekreterare

Ärende               

Justitieministeriet har i skrivelse 3.3.2025 begärt Ålandsdelegationens utlåtande över ett utkast till en överenskommelseförordning om skötseln på Åland av förvaltningsuppgifter som gäller Europeiska havs-, fiskeri- och vattenbruksfondens nationella program. 

Jord- och skogsbruksministeriet har inkommit med utlåtande i ärendet. Ålands landskapsregering har samtyckt till överenskommelseförordningen. 

Överenskommelseförordningens innehåll

Överenskommelseförordningens tillämpningsområde anges i dess 1 §. Förordningen ska tillämpas på förvaltningen av Europeiska havs-, fiskeri- och vattenbruksfondens nationella program som grundar sig på Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1139 om Europeiska havs-, fiskeri- och vattenbruksfonden, till den del de nationella programmen med stöd av självstyrelselagen för Åland omfattas av landskapets lagstiftningsbehörighet.

Jord- och skogsbruksministeriets uppgifter beskrivs i förordningens 2 § och 4 §. Ministeriet ska vara den förvaltningsmyndighet som avses i artikel 71 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1060 om fastställande av gemensamma bestämmelser för Europeiska havs-, fiskeri- och vattenbruksfonden och flera andra Europeiska fonder. 

I förordningens 3 § uppräknas de förvaltningsuppgifter som Ålands landskapsregering ska svara för. De innebär att landskapsregeringen bl.a. ska ansvara för att välja ut insatser som ska finansieras genom fonden, registrera och lagra de behövliga uppgifterna elektroniskt, utföra administrativa kontroller, säkerställa att stödmottagaren får sina betalningar inom utsatt tid, utföra urvalet av lokalt ledda utvecklingsstrategier, införa åtgärder för bekämpning av bedrägeri, förebygga, upptäcka och korrigera oriktigheter samt bekräfta att utgifterna är lagliga och korrekta.

Närings-, trafik- och miljöcentralernas samt arbets- och näringsbyråernas utvecklings- och förvaltningscenter svarar enligt förordningens 4 § för bildandet av det tekniska betalningsmaterialet i anslutning till de betalningsbeslut som Ålands landskapsregering fattat samt för förmedlingen av betalningsmaterialet till betalning.

Enligt förordningens 5 § är finansministeriet på Åland den revisionsmyndighet som avses i artikel 71 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1060. Av justitieministeriets promemoria framgår att uppgiften som revisionsmyndighet när det gäller fondens program för Finland har från och med den 1 januari 2024 överförts till revisionsmyndighetsenheten i anslutning till finanscontrollerfunktionen vid finansministeriet. Tidigare har jord- och skogsbruksministeriets enhet för intern revision varit revisionsmyndighet.

Enligt förordningens 6 § svarar Landskapsrevisionen för systemrevisioner och insatsrevisioner.

Beträffande fördelningen av kostnaderna för skötseln av uppgifterna anges i förordningens 7 § att jord- och skogsbruksministeriet, finansministeriet, Ålands landskapsregering och Landskapsrevisionen avtalar separat om fördelningen av kostnaderna för skötseln av de uppgifter som avses i förordningen.

I förordningens 8 § föreskrivs om ikraftträdandet. Genom förordningen upphävs den gällande överenskommelseförordningen, republikens presidents förordning om skötseln på Åland av förvaltningsuppgifter som gäller Europeiska havs-, fiskeri- och vattenbruksfondens nationella program (FFS 949/2023).

Lagstiftningsbehörigheten

År 2023 har Ålandsdelegationen lämnat utlåtande över förslaget till den gällande överenskommelseförordningen (ÅD-utlåtande 38/23). I utlåtandet har närmare redogjorts för hur den gällande förordningen förhåller sig till de tillämpliga EU-förordningarna och behörighetsfördelningen enligt självstyrelselagen. Lagstiftningsbehörigheten gällande jakt och fiske, registrering av fiskefartyg och styrning av fiskerinäringen tillkommer landskapet enligt självstyrelselagens 18 § 16 punkt. Landskapet har även lagstiftningsbehörighet i fråga om andra åtgärder som berättigar till stöd från Europeiska havs-, fiskeri- och vattenbruksfonden och som hänför sig till exempel till natur- och miljövård, näringsverksamhet och främjande av sysselsättningen enligt självstyrelselagens 18 § 10, 22 och 23 punkter. Lagstiftningsbehörigheten gällande landskapets myndigheter tillkommer landskapet enligt självstyrelselagens 18 § 1 punkt. Den integrerade havspolitiken omfattar även sådana åtgärder som berättigar till stöd från fonden och som utgör riksbehörighet. Enligt Ålandsdelegationens bedömning överensstämde fördelningen av förvaltningsuppgifterna i den gällande överenskommelseförordningen med bestämmelserna i 59b § i självstyrelselagen. Ålandsdelegationen såg inte hinder för att förslaget till gällande överenskommelseförordning sattes i kraft. 

Av justitieministeriets promemoria framgår att det föreliggande förslaget till förordning innebär enbart mindre ändringar av bestämmelserna i den gällande överenskommelseförordningen. På grund av överföringen av uppgiften som revisionsmyndighet anses det vara nödvändigt att en ny förordning utfärdas av republikens president, i vilken det föreskrivs att finansministeriet är revisionsmyndighet på Åland och att finansministeriet deltar i kostnaderna för skötseln av de uppgifter som avses i förordningen. Dessa förändringar har beaktats i förordningens 5 § och 7 §. I fråga om de övriga paragraferna förblir den gällande överenskommelseförordningens innehåll oförändrat. Ålandsdelegationen ser inte hinder för att det föreliggande förslaget till överenskommelseförordning sätts i kraft. 

Finansieringen

Självstyrelselagen utgår från att part som enligt självstyrelselagen har förvaltningsbehörigheten även har kostnadsansvaret. Kostnadsfrågan kan lösas t.ex. så att den särskilt anges i förordning eller genom separata avtal mellan behörig riks- och landskapsmyndighet. I enlighet härmed har i förordningens 7 § intagits bestämmelser om ansvaret för kostnaderna.

Ålandsdelegationens slutsats

Ålandsdelegationen ser inte hinder för att förslaget till överenskommelseförordning i föreliggande form sätts i kraft.

Närvarande     

 Ordföranden Holm-Johansson, ledamöterna Dahlén, Leino-Sandberg, Siitari och Åkerblom. 

På Ålandsdelegationens vägnar:

Marine Holm-Johansson, ordförande
Sören Silverström, sekreterare

Landskapslagens huvudsakliga innehåll

Genom landskapslagen ändras landskapslagen om finansiering av landsbygdsnäringar. Landskapslagen reglerar det stöd som landskapsregeringen besluter om för finansieringen av landsbygdsnäringar. Ändringarna i landskapslagen föranleds av att social villkorlighet från och med den 1 januari 2025 införs som ett krav för erhållande av areal- och djurbaserade stöd som helt eller delvis finansieras av Europeiska unionen. Dessutom görs ändringar i bestämmelserna om tillsynspåföljder i anslutning till jordbruksrådgivningstjänster.

Lagstiftningsbehörigheten

Tillämpningsområdet för landskapslagen (2023:17) om finansiering av landsbygdsnäringar ändras inte. Enligt den gällande lagens 1 § tillämpas lagen inom landskapets lagstiftningsbehörighet på beviljandet av och verkställigheten av ersättning och stöd för utveckling av landsbygden som omfattas av den strategiska planen för den gemensamma jordbrukspolitiken och som finansieras med medel ur Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) tillsammans med landskapets motsvarande nationella medel, eller uteslutande med landskapets nationella eller Europeiska unionens medel. Lagen tillämpas också på landskapets nationella stöd för utveckling av landsbygden som inte omfattas av den strategiska planen för den gemensamma jordbrukspolitiken.                

Jord- och skogsbruk, styrning av lantbruksproduktionen samt tillvaratagande av jordbruks- och skogsmarks produktionsförmåga hör till landskapets lagstiftningsbehörighet enligt 18 § 15 och 18 punkterna i självstyrelselagen för Åland. Enligt självstyrelselagens 27 § 15 punkt hör ärenden angående priset på lantbruks- och fiskeriprodukter samt främjande av export av lantbruksprodukter till rikets behörighet. I självstyrelselagens 18 § 22 punkt har näringsverksamheten med vissa undantag hänförts till landskapets behörighet. Enligt nämnda lagrum har landskapet även behörighet att vidta åtgärder för att främja sådan näringsverksamhet som bl.a. avses i självstyrelselagens 27 § 15 punkt, varför landskapet är berättigat att erlägga lantbruksstöd även inom rikets behörighetsområden.

Högsta domstolen har med anledning av 2003 års landskapslag om finansiering av landsbygdsnäringar i sitt utlåtande konstaterat att utifrån behörighetsfördelningen i självstyrelselagen har riket och landskapet tillämpat en ansvarsfördelning avseende de olika EU-stöden samt den nationella finansieringen (OH 2003/66). Landskapet har ansetts ha behörighet när det gäller strukturpolitiken och riket när det gäller pris- och marknadspolitiken. Av detta har följt att landskapet ansetts ha behörighet när det gäller strukturstöden och stöd till landsbygdens utveckling. Högsta domstolen hade inte heller i utlåtandet över 2015 års landskapslag om finansiering av landsbygdsnäringar något att anmärka mot denna utgångspunkt för fördelningen av lagstiftningskompetensen (OH 2015/214).

Landskapslagen (2023:17) om finansiering av landsbygdsnäringar, som upphävde 2015 års landskapslag, ansågs reglera stöd för landsbygdsutveckling. Lagen gäller således de stödformer som vid tillämpningen av bestämmelser i självstyrelselagen har ansetts höra till landskapets behörighet. Därtill konstaterade Ålandsdelegationen att behörighetsfördelningen mellan landskapet och riket inte påverkas av att det är fråga om genomförande av EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Den nationella behörigheten inom jord- och skogsbruket begränsas kraftigt av EU:s regelverk. Landskapslagens förhållande till Europeiska unionens lagstiftning regleras i landskapslagens 2 §. Enligt paragrafen ska landskapslagen tillämpas på verkställigheten av de stöd som helt eller delvis finansieras av medel från Europeiska unionen, om inte något annat följer av Europeiska unionens lagstiftning. Genom landskapslagen och med stöd av den kompletteras Europeiska unionens lagstiftning (ÅD-utlåtande 15/23, s. 1–2).

Bakgrunden till antagandet av landskapslagen om ändring av landskapslagen om finansiering av landsbygdsnäringar förklaras närmare i lagförslaget (lagförslag nr 7/2024–2025, s. 3–6). Av artikel 14 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/2115 följer att jordbrukare och andra stödmottagare som tar emot vissa direktstöd senast från och med den 1 januari 2025 åläggs administrativa sanktioner om de inte uppfyller de krav gällande tillämpliga arbets- och anställningsvillkor eller arbetsgivarskyldigheter som följer av de rättsakter som avses i bilaga IV till förordningen. Dessa EU-direktiv som utgör grunden för social villkorlighet är huvudsakligen av en arbetsrättslig karaktär. Med anledning av dessa EU-rättsliga krav har i riket gjorts ett antal ändringar i lagar som trädde i kraft den 1 januari 2025 (lagarna 913–916/2024). 

Till landskapslagens 3 § har fogats en ny 21 a punkt innehållande en definition av social villkorlighet. Definitionen hänvisar till kraven i artikel 14 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/2115 och bilaga IV till den förordningen, vilka det föreskrivs närmare om i bilaga 4 i statsrådets förordning (FFS 65/2023). Ändringarna i statsrådet förordning om social villkorlighet trädde i kraft den januari 2025 (förordning 1061/2024). Genom ändring av landskapslagens 6 § 2 mom. ska en mottagare av sådan ersättning som avses i 1 kap. 5 § 1 mom. 1 och 2 punkten också iaktta de villkorlighetskrav som avses i 1 kap. 3 § 21 a punkten. I landskapslagen görs ett antal ytterligare ändringar för att beakta kraven i fråga om social villkorlighet, bl.a. vad gäller de allmänna grunderna för sänkning av ersättning (63 § 2 mom.).

Kraven i fråga om social villkorlighet omfattar bestämmelser i lagstiftningen om arbetsavtal, arbetstider och arbetarskydd. I bilaga 4 i statsrådets förordning angiven i landskapslagens 3 § 21 a punkt hänvisas till bestämmelser i arbetsavtalslagen (55/2001), arbetstidslagen (872/2019) och arbetarskyddslagen (738/2002). Enligt 27 § 21 punkten i självstyrelselagen hör arbetsrätt med undantag för tjänstekollektivavtal för landskaps- och kommunalanställda till rikets lagstiftningsbehörighet. Trots detta syftar landskapslagen inte till att föreskriva om förhållanden inom rikets behörighet utan till att beakta krav i rikslagstiftningen i samband med verkställigheten av unionslagstiftning och EU-stöd som faller inom landskapets behörighet. Ålandsdelegationen anser att införandet av dylika bestämmelser i landskapslag är förenligt med behörighetsfördelningen i självstyrelselagen.

Med anledning av delegeringsbestämmelserna i landskapslagens 66a § 2 mom. och 69a § 2 mom. konstaterar Ålandsdelegationen att enligt 21 § 1 mom. i självstyrelselagen kan landskapsregeringen med stöd av ett bemyndigande i landskapslag utfärda landskapsförordningar i angelägenheter som hör till landskapets behörighet. Genom landskapslag ska dock utfärdas bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen eller självstyrelselagen i övrigt hör till området för lag. Denna begränsning motsvarar begränsningen i 80 § 1 mom. i grundlagen. Detta innebär att det tydligt ska framgå hur normgivningsmakten delegeras och vilka områden och vilka angelägenheter delegeringen gäller. 

Förordningsfullmakten i 66a § 2 mom. motsvarar den som ingår i 35 a § 2 mom. i lagen om verkställighet av vissa av Europeiska unionens jordbruksstöd och vissa nationella jordbruksstöd (FFS 1334/2022). Enligt landskapslagens 69a § 2 mom. kan landskapsregeringen genom landskapsförordning gällande rådgivningstjänster utfärda närmare bestämmelser om grunderna för sänkning av ersättning och om beräkningen av minskningar och påföljder inom de gränser som anges i Europeiska unionens lagstiftning. Förordningsfullmakten liknar den i landskapslagens 69 § 2 mom. och befogenheterna begränsas av Europeiska unionens lagstiftning. Ålandsdelegationen anser att delegeringsbestämmelserna uppfyller förutsättningarna för delegering.

Ålandsdelegationens utlåtande

 Ålandsdelegationen har med beaktande av självstyrelselagens för Åland stadganden funnit att hinder för ikraftträdande av landskapslagen inte föreligger.

Närvarande      

Ordföranden Holm-Johansson, ledamöterna Dahlén, Leino-Sandberg, Siitari och Åkerblom. 

På Ålandsdelegationens vägnar:

Marine Holm-Johansson, ordförande
Sören Silverström, sekreterare

Landskapslagarnas huvudsakliga innehåll

I landskapslagarna görs ändringar som främst berör Fordonsmyndigheten, körkortsregistret och kontrollen av fordon. Genom landskapslagen om ändring av landskapslagen om Fordonsmyndigheten kan en särskild avgift uppbäras av den som på förhand reserverat mot-tagningstid men utan godtagbar orsak underlåtit att komma till Fordonsmyndigheten vid den reserverade tiden. I landskapslagen föreskrivs också om att Fordonsmyndigheten ska ha en elektronisk anslagstavla på sin webbplats.

Genom landskapslagen om ändring av landskapslagen om körkort införs undantag gällande besiktningsmäns rätt att framföra tunga fordon i samband med besiktning. I landskapslagen ingår också nya eller ändrade bestämmelser om uppgifter i det elektroniska körkortsregistret.

Genom landskapslagen om ändring av landskapslagen om besiktning och registrering av fordon införs ett nytt kapitel 4a innehållande bestämmelser om att verkstäder för besiktningssyfte under vissa förutsättningar får utföra kontroll av avgasutsläpp, bromssystem, kopplingsanordningar och hastighetsbegränsare.

Lagstiftningsbehörigheten

Landskapslagarna gäller huvudsakligen vägtrafik, allmän ordning och säkerhet samt landskapets myndigheter på vilka områden lagstiftningsbehörigheten helt eller till de delar landskapslagen reglerar tillkommer landskapet enligt 18 § 1, 6 och 21 punkterna i självstyrelselagen. Bestämmelserna i landskapslagarna gäller också vissa andra nedan närmare angivna bestämmelser i självstyrelselagen och rättsområden inom landskapets lagstiftningsbehörighet. 

Enligt självstyrelselagens 27 § 1 punkt hör stiftande, ändring och upphävande av grundlag samt avvikelse från grundlag till rikets lagstiftningsbehörighet. Landskapslagstiftningen berör bestämmelser i grundlagen som behandlas närmare nedan.

Enligt 12a § i landskapslagen om ändring av landskapslagen om Fordonsmyndigheten kan landskapsregeringen besluta att en särskild avgift ska uppbäras av den som på förhand reserverat mottagningstid men utan godtagbar orsak underlåtit att komma till Fordonsmyndigheten vid den reserverade tiden. Avgiften kan uppbäras även i fråga om en tjänst som annars skulle vara avgiftsfri. Bestämmelsen motsvarar 9 § i landskapslagen (2007:23) om grunderna för avgifter till Ålands hälso- och sjukvård (jfr ÅD-utlåtande 5/07). I 15a § i landskapslagen om ändring av landskapslagen om Fordonsmyndigheten föreskrivs om Fordonsmyndighetens elektroniska anslagstavla. Ålandsdelegationen har tidigare avgivit utlåtande om landskapslagstiftning innehållande motsvarande bestämmelser (jfr ÅD-utlåtande 37/17).

I 9 kap. i den gällande körkortslagen (2015:88) för Åland finns bestämmelser om körkortsregistret. Ålandsdelegationen fann inte hinder för ikraftträdande av de gällande bestämmelserna (ÅD-utlåtande 18/15 och 36/23). Enligt förarbetena till landskapslagen om ändring av landskapslagen om körkort ska körkortsregistret och körkortshanteringen digitaliseras. Enligt 66 § 1 mom. ska registret föras elektroniskt och det föreskrivs närmare om syftet med registreringen. Registret förs i syfte att bevilja och utöva tillsyn över körkort, utveckla mobilitetstjänster och utnyttjandet av dem, främja tjänster som baserar sig på hantering av en persons egna uppgifter och producera myndighetstjänster samt främja trafiksäkerhet. I momentet görs också olika ändringar gällande de uppgifter som ska registreras.

Genom 66a § fogas till landskapslagen nya bestämmelser om införandet av möjliga tilläggsuppgifter i körkortsregistret. I registret får föras in personuppgifter som räknas upp i punkterna a–h, bland annat om digitala foton och hälsotillstånd. Enligt ändringen av 67 § får uppgifter ur körkortsregistret också lämnas till Transport- och Kommunikationsverket. I 68 § görs vissa ändringar gällande gallringen av uppgifter i körkortsregistret.

Regleringen av personuppgifter berör ett rättsområde som inte särskilt omnämns i självstyrelselagens uppdelning av lagstiftningsbehörigheten mellan landskapets och rikets lagstiftande organ. Lagstiftningsbehörigheten bör därför bedömas utgående från de rättsområden landskapslagstiftningen kan beröra. Landskapslagen gäller vägtrafik, som utgör landskapsbehörighet (jfr ÅD-utlåtande 18/15, s. 2).

Enligt 10 § 1 mom. i grundlagen är vars och ens privatliv, heder och hemfrid tryggade och närmare bestämmelser om skydd för personuppgifter utfärdas genom lag. Med avseende på 10 § 1 mom. i grundlagen räcker det enligt grundlagsutskottet i princip med att bestämmelserna uppfyller kraven i EU:s allmänna dataskyddsförordning. Enligt utskottet bör skyddet för personuppgifter i första hand tillgodoses utifrån den allmänna dataskyddsförordningen och den allmänna lagstiftningen på nationell nivå. Lagstiftaren bör alltså vara restriktiv när det gäller att införa nationell speciallagstiftning. Sådan lagstiftning bör vara avgränsad till nödvändiga bestämmelser inom ramen för det nationella handlingsutrymme som dataskyddsförordningen medger (GrUU 14/2018 rd, s. 5).

Enligt 66a § punkt h får Fordonsmyndigheten även lagra biometriska data och/eller digitala fingeravtryck efter landskapsregeringens beslut. Enligt grundlagsutskottet kan biometriska identifieringsuppgifter på många sätt jämställas med känsliga uppgifter. Att tillåta behandling av känsliga uppgifter berör själva kärnan i skyddet för personuppgifter som ingår i privatlivet (se t.ex. GrUU 33/2022 rd, stycke 7). Utskottet har därför särskilt påpekat att det bör finnas exakta och noga avgränsade bestämmelser om att det är tillåtet att behandla känsliga uppgifter bara om det är absolut nödvändigt (GrUU 14/2018 rd, s. 5–6). Ålandsdelegationen konstaterar att Fordonsmyndighetens rätt att lagra biometriska identifieringsuppgifter skulle basera sig på landskapsregeringens beslut. Eftersom exakta och noga avgränsade bestämmelser inte ligger till grund för Fordonsmyndighetens rätt att behandla dessa känsliga uppgifter anser Ålandsdelegationen att 66a § punkt h utgör en behörighetsöverskridning.

Genom landskapslagen om ändring av landskapslagen om besiktning och registrering av fordon fogas ett nytt kapitel 4a om externkontroll till lagen. I 13c § föreskrivs om delar av besiktning som får utföras av någon annan än Fordonsmyndigheten och i 13d § om verkstadens skyldigheter. Syftet med bestämmelserna är att kontroll av avgasutsläpp, bromssystem, kopplingsanordningar och hastighetsbegränsare också ska kunna utföras av verkstäder. Besiktning är en förvaltningsuppgift och grundlagens 124 § förbjuder att uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt ges andra än myndigheter. De bestämmelser i 13c § som gäller vilka delar av besiktningen som får utföras av verkstäder motsvarar huvudsakligen 5 § i lagen om fordonsbesiktningsverksamhet (FFS 957/2013). Ålandsdelegationen anser att de delar av besiktningen som får utföras av verkstäder inte utgör betydande utövning av offentlig makt.

Ålandsdelegationens utlåtande

 Ålandsdelegationen har med beaktande av självstyrelselagens för Åland stadganden funnit att hinder för ikraftträdande av landskapslagarna inte föreligger, förutom beträffande 66a § punkt h i landskapslagen om ändring av landskapslagen om körkort. Den felaktiga bestämmelsen inverkar inte på tillämpningen av landskapslagarna i övrigt, varför landskapslagarna till övriga delar kan träda i kraft. 

Närvarande      

Ordföranden Holm-Johansson, ledamöterna Dahlén, Leino-Sandberg, Siitari och Åkerblom. 

På Ålandsdelegationens vägnar:

Marine Holm-Johansson, ordförande
Sören Silverström, sekreterare

Landskapslagarnas huvudsakliga innehåll

Genom landskapslagen om ändring av landskapslagen om studiestöd fryses till vissa delar indexjusteringen av beloppen för de olika studiestödsformerna för läsåren 2025/26, 2026/27 och 2027/28. Dessutom görs ändringar i studiestödets grunder samt i studiepenningens belopp. Genom landskapslagen om ändring av landskapslagen om gymnasieutbildning införs i lagen en bestämmelse om vad som ingår i gymnasieutbildningens avgiftsfrihet. Landskapslagarna ska tillämpas efter att de har trätt i kraft.

Lagstiftningsbehörighet

Landskapet tillkommer enligt 18 § 1, 13, 14 och 23 punkterna i självstyrelselagen för Åland lagstiftningsbehörighet i fråga om landskapsregeringen och under denna lydande myndigheter och inrättningar, socialvård, undervisning, studiesociala förmåner och främjande av sysselsättningen.

Bestämmelsen om gymnasieutbildningens avgiftsfrihet kan med stöd av 18 § 5 punkten i självstyrelselagen intas i landskapslagen.

Riket har enligt 27 § 1 punkten i självstyrelselagen lagstiftningsbehörighet i fråga om stiftande, ändring och upphävande av grundlag samt avvikelse från grundlag. Enligt 16 § 2 mom. i grundlagen ska det allmänna säkerställa lika möjligheter för var och en att oavsett medellöshet enligt sin förmåga och sina särskilda behov få även annan än grundläggande utbildning samt att utveckla sig själv. Studiestödslagens syfte är att förverkliga bestämmelsen i grundlagens 16 § 2 mom.

Ålandsdelegationens utlåtande

Ålandsdelegationen finner att landskapslagarna faller inom landskapets lagstiftningsbehörighet.

Närvarande      

Ordföranden Holm-Johansson, ledamöterna Dahlén, Leino-Sandberg, Siitari och Åkerblom.

På Ålandsdelegationens vägnar:

Marine Holm-Johansson, ordförande
Birger Klemt, sekreterare

Ärende

Justitieministeriet har i skrivelse 16.12.2024 begärt att Ålandsdelegationen ger ett utlåtande över Ålandsarbetsgruppens betänkande med utredning av vissa frågeställningar i anslutning till Ålands självstyrelse i utveckling.

Betänkandets bakgrund och innehåll

Justitieministeriet tillsatte 24.3.2023 (VN/3796/2023) tillsammans med Ålands land-skapsregering en arbetsgrupp för att förbereda den fortsatta beredningen av propo-sitionen för Ålands självstyrelselag, som syftar till att modernisera och utveckla själv-styrelsesystemet, samt att utarbeta ett förslag till en skyndsam ändring av den nuva-rande självstyrelselagen för Åland. Arbetsgruppens uppdrag att utarbeta ett förslag till en regeringsproposition med förslag till lag om ändring av den gällande självsty-relselagen har utgjort den första delen av beredningsarbetet. Bakgrunden är den att det av grundlagsutskottets utlåtanden (GrUU 18/2022 rd-RP 56/2021 rd och 72/2022 rd-RP 190/2022 rd) framgår ett skyndsamt behov av att ändra den nuvarande själv-styrelselagen till följd av välfärdsområdesreformen i riket.

Föreliggande betänkande utgör den andra delen av arbetsgruppens beredningsarbete. Betänkandet gäller vissa specifika bedömnings- och utredningsuppgifter som ingått i dess uppdrag. I betänkandet behandlas sådana frågeställningar som lyfts upp under reformarbetet med den nya självstyrelselagen och som gäller förhållandet mellan grundlagen och självstyrelselagen, överföringen av riksuppgifter på myndigheter på Åland och vice versa samt tillämpningen av sådan rikslagstiftning, landshövdingen på Åland och utnämningen av denne, vissa språkbestämmelser i självstyrelselagen samt behörighetsfördelningen mellan lagtinget och riksdagen under undantagsförhållanden. I betänkandet ingår alternativa lösningar på de ovan nämnda frågeställningarna. Lösningsförslagen förutsätter noggrannare konsekvensbedömningar.

Grunden för Ålandsdelegationens utlåtande och avgränsning

Enligt självstyrelselagens 56 § 1 mom. ankommer det på Ålandsdelegationen att på begäran avge utlåtanden till statsrådet och dess ministerier samt till landskapsrege-ringen och domstolar. Till delegationens uppgifter hör således att såsom ett sakkun-nigorgan ge utlåtande i frågor som gäller tillämpningen av självstyrelselagen. Ålandsdelegationen avger detta utlåtande enligt nämnda lagrum. Ålandsdelegationen utgår härvid från de förslag som presenteras i propositionen närmast i förhållande till grundlagen och självstyrelselagssystemet. Det ingår inte i delegationens mandat att välja mellan alternativa lösningar. Ålandsdelegationen har tidigare avgett utlåtanden om förslag som tangerar de nu aktuella frågeställningarna (utlåtande nr 40/20 av 13.10.2020, nr 18/21 av 25.2.2021, nr 7/22 av 28.1.2022, nr 45/22 av 3.11.2022 och nr 6/24 av 15.3.2024).

Ålandsdelegationens utlåtande

Med hänvisning till det ovan sagda betonar Ålandsdelegationen, såsom tidigare, på ett allmänt plan vikten av relativt allmänna formuleringar i självstyrelselagen för att undvika ett behov av att uppdatera lagen mer av tekniska än innehållsmässiga skäl. Ålandsdelegationen betonar fortfarande även vikten av att det finns uppdaterade lagliga grunder som stöd för myndigheternas befogenheter, även i de fall rättsläget i sig är oförändrat.

Ålandsdelegationen vill även framföra följande synpunkt på ett ställningstagande om det rådande rättsläget som arbetsgruppen eventuellt framför i betänkandet.

I betänkandets kapitel 1 behandlas frågan om vilket förhållandet mellan grundlagen och självstyrelselagen bör vara. I kapitlen 1.4.1 och 1.4.2 behandlas i detta hänseende som en avgränsad fråga hur grundlagen bör tolkas vid laglighetskontrollen av landskapslagstiftning. Arbetsgruppen framför som sin uppfattning att grundlagen, i den omfattning den överhuvudtaget bör ha betydelse vid laglighetskontrollen av landskapslagstiftning, inte behöver tolkas till att ha samma normativa innehåll som vid laglighetskontrollen av rikslagstiftning. Enligt arbetsgruppen är det närmast fråga om att grundlagsutskottets betänkanden inte behöver ha samma effekt när grundlagen tolkas vid laglighetskontrollen av landskapslagstiftning. Samtidigt framför arbetsgruppen som sin uppfattning att någon ny bestämmelse om just denna sak inte behöver utarbetas i självstyrelselagen. Detta kan eventuellt uppfattas som att arbetsgruppen anser att rättsläget redan är det ovan framförda. Ålandsdelegationen konstaterar att grundlagsutskottets utlåtanden enligt rådande praxis används som rättskälla vid tolkningen av grundlagen även vid laglighetskontrollen av landskapslagstiftning.

Närvarande

Ordföranden Holm-Johansson, ledamöterna Dahlén, Leino-Sandberg, Siitari och Åkerblom.

På Ålandsdelegationens vägnar:

Marine Holm-Johansson, ordförande
Birger Klemt, sekreterare

Landskapslagarnas huvudsakliga innehåll

Genom informationshanteringslagen för Åland sammanställs allmänna bestämmelser om myndigheternas informationshantering. Lagen syftar bl.a. till att säkerställa en enhetlig och kvalitativ hantering samt informationssäker behandling av myndigheternas informationsmaterial så att offentlighetsprincipen förverkligas. I informationshanteringslagen föreskrivs om den allmänna styrningen och ordnandet av myndigheternas informationshantering, informationssäkerhet, skapande och elektronisk överföring av informationsmaterial, ärendehantering, införande och användning av automatiserade beslutsförfaranden, användningen av kakor på myndigheternas webbplatser samt vidareutnyttjande av information från offentlig förvaltning. 

Genom landskapslagen om ändring av offentlighetslagen för Åland överförs gällande bestämmelser om registrering av ärenden och myndighetshandlingar till informationshanteringslagen samtidigt som det förs in tydligare bestämmelser gällande anteckning om sekretessbeläggning. Genom landskapslagen om ändring av förvaltningslagen för landskapet Åland fogas ett särskilt kapitel 8a om automatiserat avgörande av ärenden till förvaltningslagen samtidigt som det görs ändringar i kapitel 10 om förfarandet vid delgivning. Genom landskapslagen om ändring av landskapslagen om tillgängliga digitala tjänster anpassas lagen till informationshanteringslagen och det fogas ett särskilt kapitel till lagen om allmänna digitala tjänster. 

Lagstiftningsbehörigheten

Landskapslagstiftningen berör huvudsakligen förvaltningsförfarandet inom landskaps- och kommunalförvaltningen, närmare bestämt hur information ska hanteras inom och mellan myndigheter. Landskapslagstiftningen berör lagtingets organisation och uppgifter, landskapsregeringen och under denna lydande myndigheter och inrättningar, landskapets tjänstemän samt kommunernas förvaltning och kommunernas tjänsteinnehavare, på vilka områden lagstiftningsbehörigheten tillkommer landskapet enligt 18 § 1, 2 och 4 punkterna i självstyrelselagen för Åland. 

Landskapslagstiftningen syftar till att reglera myndigheternas hantering av sådan information som kan ingå i myndighetshandlingar eller utgöra personuppgifter. I lagstiftningskontrollen har i tidigare utlåtanden behandlats hur landskapslagstiftningen om offentlighet och dataskydd förhåller sig till fördelningen av lagstiftningsbehörighet enligt självstyrelselagen (se t.ex. ÅD-utlåtandena 31/18 och 26/21 samt Högsta domstolens utlåtanden 5.3.2019, OH2019/11 och 1.6.2021, KKO-HD/98/2021). Ålandsdelegationen har i tidigare utlåtanden tagit ställning till hur landskapslagstiftning om elektronisk förvaltning och digitala tjänster inom förvaltningen förhåller sig till fördelningen av lagstiftningsbehörighet enligt självstyrelselagen (se ÅD-utlåtandena 37/17 och 4/19). Utgångspunkten är att landskapslagarna gäller angelägenheter som hör till landskapets lagstiftningskompetens.

Enligt självstyrelselagens 27 § 1 punkt hör stiftande, ändring och upphävande av grundlag samt avvikelse från grundlag till rikets lagstiftningsbehörighet. Landskapslagstiftningen berör ett antal bestämmelser i grundlagen. Enligt 21 § 2 mom. i grundlagen ska garantier för en god förvaltning tryggas genom lag. Lagstiftningen berör också bl.a. offentlighetsprincipen i grundlagens 12 § 2 mom. och skyddet för personuppgifter enligt 10 §. Till innehåll och struktur liknar informationshanteringslagen i många avseenden lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen (FFS 906/2019), men det finns också märkbara skillnader. Riksdagens grundlagsutskott har gett ett utlåtande om grundlagsenligheten i fråga om den proposition som ligger till grund för rikslagen (se GrUU 73/2018 rd och RP 284/2018 rd).

Enligt informationshanteringslagens för Åland 3 § tillämpas lagen på informationshantering och på användning av informationssystem samt på införande och användning av automatiserade beslutsförfaranden, då myndigheter behandlar informationsmaterial, om inte något annat föreskrivs någon annanstans i lag. Enligt lagens 2 § 1 punkt följer definitionen av myndighet av 4 § i offentlighetslagen för Åland (ÅFS 79/2021), med undantag för myndigheter som inte är administrativt självständiga i förhållande till andra myndigheter. Enligt nämnda paragraf i offentlighetslagen avses med myndigheter landskapets myndigheter förutom Ålands polismyndighet, kommunala myndigheter, till Ålands lagting ansluten förvaltning, landskapets affärsverk, samt övriga juridiska och fysiska personer då de genom landskapslag eller med stöd av landskapslag sköter offentliga förvaltningsuppgifter.

Ålands polismyndighet är utesluten från informationshanteringslagens tillämpningsområde, med undantag för vissa i informationshanteringslagens 3 § 4 mom. specifikt angivna bestämmelser om vidareutnyttjande av information. Med anledning härav konstateras att lagstiftningsbehörigheten gällande allmän ordning och säkerhet utgör landskapsbehörighet enligt självstyrelselagens 18 § 6 punkt med de undantag som nämns i 27 § 27, 34 och 35 punkterna. Genom informationshanteringslagen upphävs landskapslagen om vidareutnyttjande av information från landskaps- och kommunalförvaltningen (ÅFS 165/2021). Bestämmelserna i den landskapslagen överflyttas i huvudsak till 8 kap. i informationshanteringslagen. Det sker inte förändringar i tillämpningsområdet för dessa bestämmelser. Ålandsdelegationen har tidigare tagit ställning till hur landskapslagstiftningen om vidareutnyttjande av information från landskaps- och kommunalförvaltningen förhåller sig till fördelningen av lagstiftningsbehörighet (se ÅD-utlåtande 49/21).

I 2 kap. i informationshanteringslagen finns bestämmelser om den allmänna styrningen och ordnandet av myndigheternas informationshantering. Enligt 4 § 1 mom. svarar landskapsregeringen för den allmänna styrningen av interoperabiliteten mellan myndigheternas gemensamma informationslager och informationssystem. Enligt 2 mom. svarar landskapsregeringen också för styrningen av anordnandet och produktionen av myndigheternas gemensamma informations- och kommunikationstekniska tjänster. Enligt 3 mom. kan landskapsregeringen genom förordning utfärda närmare bestämmelser om myndigheternas informations- och kommunikationstekniska tjänsters kvalitet, säkerhet, interoperabilitet och deras förenlighet med den övergripande arkitekturen.

Enligt 5 § 1 mom. ska myndigheterna som utgångspunkt använda av landskapsregeringen fastställda gemensamma informations- och kommunikationstekniska tjänster, om det inte nödvändigtvis finns ett behov av att använda andra tjänster i verksamheten. Om en myndighet anser att det finns ett behov av att använda andra tjänster ska den anmäla detta till landskapsregeringen. Landskapsregeringen fattar beslut om myndighetens rätt att använda andra tjänster. Enligt 2 mom. kan landskapsregeringen genom förordning utfärda närmare bestämmelser om utpekandet av och myndigheters minimianvändning av gemensamma informations- och kommunikationstekniska tjänster.

Informationshanteringslagens bestämmelser och särskilt dess 5 § ger således landskapsregeringen rätt att utöva styrning, närmast genom förordning. Eftersom lagens tillämpning i förhållande till myndigheter enligt 2 § 1 punkten följer av 4 § i offentlighetslagen är tillämpningsområdet för denna styrning, såsom ovan framkommit, vidsträckt. Det utesluts inte att styrningen utsträcks till Ålands lagting ansluten förvaltning eller till enskilda personer som genom en landskapslag eller med stöd av en landskapslag sköter offentliga förvaltningsuppgifter. 

I riket har förslag till liknande lagstiftningslösningar granskats kritiskt av grundlagsutskottet. Bland annat ansågs det klart strida mot den maktfördelning mellan riksdagen och statsrådet, som går tillbaka till grundlagens 2 §, om informationsförvaltningen vid riksdagens ämbetsverk styrdes av finansministeriet. Vidare ansågs det vara problematiskt enligt grundlagens 80 § 1 mom. att enskilda personer som utövar offentlig makt skulle vara föremål för styrning genom förordning. Till sistnämnda del ansågs det vara osannolikt att lagens ordalydelse skulle möjliggöra ett avhjälpande av konflikten genom enbart grundlagsenlig tolkning (GrUU  46/2010 rd, s. 2-3 och 5). I dagsläget är tillämpningsområdet enligt 2 § 1 punkten och 3 § i lag om informationshantering inom den offentliga förvaltningen (FFS 906/2019) mera begränsat än i den föreliggande informationshanteringslagen för Åland.

Mot denna bakgrund anser Ålandsdelegationen att utsträckandet av informationshanteringslagens tillämpningsområde i 2 § 1 punkten till Ålands lagting – i kombination med bestämmelserna om landskapsregeringens rätt till styrning – utgör en behörighetsöverskridning. Även i självstyrelselagen görs åtskillnad mellan det högsta landskapsorganet lagtinget, som utövar den lagstiftande makten, och landskapsregeringen som utövar den verkställande makten.

Till den del informationshanteringslagens bestämmelser möjliggör styrning genom förordning anser Ålandsdelegationen, med hänvisning till 21 § 1 mom. självstyrelselagen som motsvarar 80 § 1 mom. grundlagen, att lagen är problematisk även i fråga om utsträckandet av lagens tillämpningsområde i 2 § 1 punkten till enskilda personer när de utövar offentlig makt.

Med hänvisning till det ovan sagda anser Ålandsdelegationen att bestämmelserna i informationshanteringslagen om landskapsregeringens styrning och styrning genom förordning i 4 § 1–3 mom., 5 § 1–2 mom., 7 § 5 mom. och 30 § 2 mom. bör förordnas att förfalla.

Av 4 § 4 mom. och 5 § 3 mom. informationshanteringslagen följer att de kommunala myndigheterna inte kan åläggas skyldigheter genom bestämmelser i landskapsförordning. Närmare bestämmelser om de kommunala myndigheterna ska föreskrivas genom lag. Delegationen konstaterar att en styrning av de kommunala myndigheterna inte är utesluten, men av orsaker som hänger samman med grundlagens 121 § 1 mom. behöver det styrande inflytandet över kommunerna avgränsas i lag till att gälla bara kommunernas lagfästa uppgifter (jfr GrUU 46/2010 rd, s. 3-4). Trots att informationshanteringslagens bestämmelser om landskapsregeringens styrning och styrning genom förordning har föreslagits att förfalla anser delegationen att konstaterandena i 4 § 4 mom. och 5 § 3 mom. inte utgör behörighetsöverskridningar.

Bestämmelserna i informationshanteringslagens 3-7 kap. motsvarar huvudsakligen bestämmelser i lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen och annan rikslagstiftning, med undantag för bestämmelserna i 5 kap. om ärendehantering som huvudsakligen motsvarar gällande bestämmelser i 8 § i offentlighetslagen för Åland. Bestämmelserna i 8 kap. motsvarar huvudsakligen gällande bestämmelser i landskapslagen om vidareutnyttjande av information från landskaps- och kommunalförvaltningen som upphävs genom informationshanteringslagen. I 9 kap. ingår särskilda bestämmelser om ikraftträdande och övergångsbestämmelser. Vad gäller dessa kapitel och bestämmelser finner delegationen inget särskilt att anmärka med tanke på fördelningen av lagstiftningsbehörighet enligt självstyrelselagen.

Genom landskapslag om ändring av offentlighetslagen för Åland införs mera detaljerade bestämmelser gällande anteckning om sekretessbeläggning. Genom landskapslagen om ändring av förvaltningslagen för landskapet Åland fogas ett särskilt kapitel 8a om automatiserat avgörande av ärenden till förvaltningslagen. Med vissa anpassningar motsvarar bestämmelserna i kap. 8a i förvaltningslagen bestämmelserna i kap. 8b § i förvaltningslagen (FFS 434/2003). Kapitel 6 om införande och användning av automatiserade beslutsförfaranden i informationshanteringslagen hör samman med detta nya kapitel i förvaltningslagen. Kapitel 6 har sin motsvarighet i 6a kap. i lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen (FFS 906/2019). Såväl kap. 8b i förvaltningslag (FFS 434/2003) som kap. 6a kap. i lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen (FFS 906/2019) har varit föremål för grundlagsutskottets utlåtande om förhållandet till grundlagen (GrUU 81/2022 rd). Delegationen har inget anmärka till dessa delar.

Genom landskapslagen om ändring av förvaltningslagen för landskapet Åland görs också ändringar i 10 kap. om förfarandet vid delgivning. De gällande bestämmelserna om bevislig elektronisk delgivning och vanlig elektronisk delgivning i förvaltningslagens 58 § och 58a § ersätts med nya bestämmelser om elektronisk delgivning och elektronisk delgivning till myndigheter. Genom ändringen fogas dessa tidigare bestämmelser om bevislig och vanlig elektronisk delgivning till förvaltningslagens 58b § och 58c §. I dessa paragrafer saknas centrala bestämmelser som ingår i gällande 58 § och 58a §. Bland annat saknas bestämmelser om när en handling anses ha delgivits vid tillämpning av förfarandet för delgivning. Inte heller någon av de nya bestämmelserna innehåller reglering om delgivningstidpunkten i olika delgivningsförfaranden. Ålandsdelegationen anser att delgivningsförfarandena inte kan tillämpas i praktiken utan sådan reglering och att denna reglering med hänvisning till 21 § 2 mom. i grundlagen inte kan göras annat än i lag. Således utgör ändringarna av 58 och 58a § samt de nya 58b och 58c § behörighetsöverskridningar.

Genom landskapslag om ändring av landskapslagen om tillgängliga digitala tjänster fogas till landskapslagen ett nytt kapitel om allmänna digitala tjänster. I landskapslagen görs också andra ändringar. Delegationen har inget att anmärka till denna del.

Ålandsdelegationens utlåtande      

Ålandsdelegationen har med beaktande av självstyrelselagens för Åland stadganden funnit att hinder för ikraftträdande av landskapslagarna inte föreligger, förutom beträffande 4 § 1–3 mom., 5 § 1–2 mom., 7 § 5 mom. och 30 § 2 mom. informationshanteringslagen för Åland samt 58, 58a, 58b och 58c § landskapslagen om ändring av förvaltningslagen för landskapet Åland. De felaktiga bestämmelserna inverkar inte på tillämpningen av landskapslagarna i övrigt, varför landskapslagarna till övriga delar kan träda i kraft.

Närvarande     

Ordföranden Holm-Johansson, ledamöterna Dahlén, Leino-Sandberg, Siitari och Åkerblom.

På Ålandsdelegationens vägnar:

Marine Holm-Johansson, ordförande
Birger Klemt, sekreterare

Ålandsdelegationens beslut 26.2.2025 angående landskapet Åland tillkommande skatteavräkningsbelopp för 2023.

Enligt 56 § 3 mom. 1 punkten i självstyrelselagen för Åland, sådant det lyder efter ändringen FFS 98/2020, ska Ålandsdelegationen årligen i efterhand verkställa den avräkning och skatteavräkning som avses i 46 och 49 §.

Enligt nämnda 49 § återförs i skatteavräkning till landskapet Åland årligen av statsmedel beloppen för de på Åland för respektive skatteår debiterade statliga förvärvs- och kapitalinkomstskatterna, källskatten som betalas av begränsat skattskyldiga, samfundsskatten och tonnageskatten. Därtill återförs årligen av statsmedel den på Åland betalda lotteriskattens belopp. Skatteavräkningen verkställs årligen i efterhand för varje skatteår. På skatteavräkningsbeloppet betalas månatliga förskott. 

Ålandsdelegationen har genom beslut 22.11.2023 fastställt det landskapet Åland tillkommande förskottet på skatteavräkningen för år 2023 till 104 100 000 euro. 

För uträknandet av skatteavräkningen för 2023 har finansministeriet i skrivelse 21.1.2025 tillhandahållit Ålandsdelegationen följande siffror från Skatteförvaltningen gällande de i landskapet Åland debiterade ovannämnda skatterna:

Skillnaden i förhållande till tidigare fastställt förskott på skatteavräkningen utgör således 6 424 855 euro.

Enligt 49 § 2 mom. i självstyrelselagen ska mellanskillnaden tillkomma landskapet Åland ifall utfallet av den i paragrafens 1 mom. avsedda samfundsskattens och kapitalinkomstskattens sammanlagda belopp med mer än 10 procent understiger det respektive belopp som landskapet Åland skulle ha fått på basis av motsvarande skatt genom de i 46 § 1 och 2 mom. avsedda grunderna för beräkningen av avräkningsbeloppet. På basen av Skattestyrelsens kalkyl konstaterar Ålandsdelegationen att denna säkerhetsmekanism inte aktualiseras.

Ålandsdelegationens beslut:

Ålandsdelegationen fastställer det landskapet Åland tillkommande beloppet för skatteavräkningen för 2023 till 97 675 145 euro.

Såsom förskott på skatteavräkningen har erlagts 104 100 000 euro varför landskapet Åland skall återbetala 6 424 855 euro.

På Ålandsdelegationens vägnar:

Marine Holm-Johansson, ordförande
Emma Dahlén
Päivi Leino-Sandberg
Eija Siitari
Rainer Åkerblom
Birger Klemt, sekreterare

För kännedom: Ålands landskapsregering

Landskapslagens huvudsakliga innehåll

Landskapslagen är en blankettlag genom vilken rikets lag om inteckning i bil (FFS 810/1972, nedan rikslagen) med vissa avvikelser görs tillämplig i landskapet. Landskapslagen ska tillämpas efter att den har trätt i kraft.

Lagstiftningsbehörigheten

Fordonsinteckning eller inteckning i allmänhet omnämns inte som ett särskilt rättsområde i bestämmelserna om fördelning av lagstiftningsbehörigheten mellan riket och landskapet i självstyrelselagen för Åland. Lagstiftningsbehörigheten bör därför bedömas utgående från de i självstyrelselagen angivna rättsområdena som lagstiftningen närmast kan beröra.

Lagstiftningsbehörigheten i fråga om landskapsregeringen och under denna lydande myndigheter och inrättningar samt dessas förvaltningsuppgifter tillkommer landskapet enligt 18 § 1 p. självstyrelselagen. Vidare har landskapet enligt 18 § 21 p. självstyrelselagen lagstiftningsbehörighet i fråga om vägtrafik.

Fordonsinteckning, såsom det regleras i rikslagen, bygger på att det förs register över fordonsinteckningarna. Ålandsdelegationen har genomgående hänfört lagstiftningsbehörigheten beträffande fordonsregistrering till landskapets i 18 § 21 p. självstyrelselagen föreskrivna lagstiftningsbehörighet i fråga om vägtrafik (se Ålandsdelegationens utlåtanden över landskapslagen om besiktning och registrering av fordon). Med anledning härav anser Ålandsdelegationen att registerföringen av fordonsinteckningar är att hänföra till landskapets behörighet.

Enligt 27 § 41 p. självstyrelselagen har riket lagstiftningsbehörighet i fråga om andra än i paragrafen särskilt nämnda privaträttsliga angelägenheter, om de inte direkt hänför sig till ett rättsområde som enligt självstyrelselagen hör till landskapets lagstiftningsbehörighet.

Ålandsdelegationen anser att själva inteckningsinstitutet, även beträffande fordon, är en sådan till rikets behörighet hörande privaträttslig angelägenhet som avses i 27 § 41 p. självstyrelselagen. Denna behörighet omfattar bland annat fordonsinteckningars förutsättningar, innehåll och rättsverkningar. Härvid kan nämnas att Ålandsdelegationen tidigare har hänfört den bestämmelse i landskapslagen om besiktning och registrering av fordon enligt vilken ett fordon inte får avföras ut fordonsregistret utan inteckningshavarens skriftliga samtycke till rikets lagstiftningsbehörighet enligt 27 § 41 p. självstyrelselagen (se Ålandsdelegationens utlåtanden 1.3.2005, nr 2/05 och 23.5.2001, nr 10/01).

Landskapslagen berör även rättsområdet bank- och kreditväsendet, som utgör riksbehörighet enligt självstyrelselagens 29 § 5 p.

Landskapslagen är således av blandad natur då i den finns föreskrifter som hör till såväl landskapets som rikets behörighet. I landskapslagar kan intas föreskrifter från rättsområden vilka hör till rikets lagstiftningskompetens enligt 19 § 3 mom. självstyrelselagen för vinnande av enhetlighet och överskådlighet, om stadgandena i sak överensstämmer med motsvarande stadganden i rikslag. Med stöd av sistnämnda lagrum kan även statliga myndigheter, såsom utsökningsmyndighet och domstol, påföras uppgifter motsvarande dem i rikslagstiftningen.

Föreskrifter om ändringssökande finns i rikslagens 19–21 §§. Enligt 27 § 23 p. självstyrelselagen tillkommer lagstiftningsbehörigheten i fråga om rättskipning riket med beaktande av vad som stadgas i lagens 25 och 26 §. Även dessa föreskrifter kan jämlikt 19 § 3 mom. självstyrelselagen intas i landskapslagen.                       

Ålandsdelegationens utlåtande

Ålandsdelegationen finner att landskapslagen faller inom landskapets lagstiftningsbehörighet.

Närvarande      

Ordföranden Holm-Johansson, ledamöterna Dahlén, Leino-Sandberg, Siitari och Åkerblom.

 På Ålandsdelegationens vägnar:

Marine Holm-Johansson, ordförande
Birger Klemt, sekreterare

Ärende

Arbets- och näringsministeriet har i skrivelse 25.10.2024 begärt att Ålandsdelegationen ger ett utlåtande över ett utkast till en regeringsproposition till riksdagen med förslag till lagstiftning som kompletterar EU:s förordning om artificiell intelligens.

Arbets- och näringsministeriet har senare begränsat sin begäran till att beträffande regeringspropositionens motiveringar omfatta endast det till svenska översatta kapitlet 11.6 ”Ålands ställning och förhållande till självstyrelselagen för Åland”.

Grunden för Ålandsdelegationens utlåtande

Enligt 56 § i självstyrelselagen för Åland ger Ålandsdelegationen på begäran utlåtanden till statsrådet och ministerierna samt till landskapsregeringen och domstolar. Till delegationens uppgifter hör således att såsom ett sakkunnigorgan ge utlåtande i frågor som gäller tillämpningen av självstyrelselagen. Ålandsdelegationen konstaterar dock att landskapets lagstiftningsbehörighet avgörs entydigt endast i samband med stiftandet av landskapslagar, som efter granskning av Ålandsdelegationen och i förekommande fall av Högsta domstolen, av republikens president antingen godkänns eller genom veto bringas att förfalla. Däremot sker i samband med riksdagens lagstiftning inte någon motsvarande bedömning av lagstiftningens tillämpning i landskapet Åland. Uppstår meningsskiljaktigheter i fråga om vissa förvaltningsbefogenheter kan frågan avgöras av Högsta domstolen enligt 60 § i självstyrelselagen.

Förslagets innehåll och syfte

I propositionen föreslås att det stiftas en lag om tillsyn över vissa system för artificiell intelligens och att lagen om marknadskontrollen av vissa produkter, lagen om Finansinspektionen och lagen om verkställighet av böter ändras. Propositionens syfte är att verkställa Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1689 (nedan AI-förordningen). AI-förordningen faller delvis under rikets lagstiftningsbehörighet och delvis under landskapets lagstiftningsbehörighet. AI-förordningen är direkt tillämplig i medlemsstaterna, men den kräver också kompletterande nationell lagstiftning i.o.m. att medlemsstaterna ska utse nationella behöriga myndigheter för att uppfylla förordningens syften och införa bestämmelser om påföljderna för brott mot förordningen. Lagarna avses träda i kraft 2.8.2025.

Ålandsdelegationens utlåtande

I kapitlet "Ålands ställning och förhållande till självstyrelselagen för Åland", som Ålandsdelegationen förutsätts uttala sig om, ingår beskrivningar av dels områden som enligt självstyrelselagen för Åland utgör landskapsbehörighet och dels av områden som utgör riksbehörighet. 

Rikslagstiftningen blir gällande på Åland till den del den reglerar rättsområden som utgör riksbehörighet. På basis av de föreslagna bestämmelsernas ordalydelse eller ovan nämnda kapitel i motiveringarna gör bestämmelserna inte specifikt anspråk på att vara tillämpliga på Åland inom landskapets behörighetsområden. Således torde bestämmelserna inte kunna utgöra någon behörighetsöverskridning till den del bestämmelserna, i fråga om landskapet, vore att hänföra till landskapets lagstiftningsbehörighet. Omfattningen av landskapets lagstiftningsbehörighet och därav följande förvaltningsbehörighet avgörs entydigt endast i samband med landskapets eventuella stiftande av egna bestämmelser på området.

Ålandsdelegationen konstaterar även att på en punkt gör den föreslagna lagen om tillsyn över vissa system för artificiell intelligens anspråk på att vara tillämplig även inom landskapets behörighetsområden. Enligt 6 § i den föreslagna lagen ska Transport- och kommunikationsverket vara den gemensamma kontaktpunkt som avses i artikel 70.2 i AI-förordningen. Till denna del delar Ålandsdelegationen arbets- och näringsministeriets uppfattning om att det med stöd av 59 b § 3 mom. självstyrelselagen är riket som har behörighet att utse denna förvaltningsmyndighet.

Ålandsdelegationen konstaterar avslutningsvis att beskrivningen i kapitlet kunde kompletteras med att riket enligt 27 § 13 p. självstyrelselagen har lagstiftningsbehörighet gällande handelssjöfart samt farleder för handelssjöfarten, eftersom sjöfarten nämns.

Närvarande

Ordföranden Holm-Johansson, ledamöterna Dahlén, Leino-Sandberg, Siitari och Åkerblom.

På Ålandsdelegationens vägnar:

Marine Holm-Johansson, ordförande
Birger Klemt, sekreterare

Landskapslagens huvudsakliga innehåll

Genom landskapslagen anpassas landskapslagen om miljöskydd till förändringar i EU-rätten. Landskapslagen ska tillämpas efter att den har trätt i kraft.

Lagstiftningsbehörighet

Landskapslagen berör landskapets myndigheter, natur- och miljövård, näringsverksamhet samt beläggande med straff, på vilka områden lagstiftningsbehörigheten med vissa undantag tillkommer landskapet enligt 18 § 1, 10, 22 och 25 p. självstyrelselagen för Åland.

Den nya hänvisningsbestämmelsen i landskapslagens 34b § 2 mom. berör rättsområdet offentlighet i myndighetsverksamhet. Även denna bestämmelse faller inom landskapets behörighet eftersom den i detta fall ska tillämpas inom vad som i övrigt är landskapets behörighetsområde (se Högsta domstolens utlåtande över offentlighetslagen för Åland och diverse andra landskapslagar KKO-HD/98/2021).

Ålandsdelegationens utlåtande

Ålandsdelegationen finner att landskapslagen faller inom landskapets lagstiftningsbehörighet.

Närvarande      

Ordföranden Holm-Johansson, ledamöterna Dahlén, Leino-Sandberg, Siitari och Åkerblom.

 På Ålandsdelegationens vägnar:

Marine Holm-Johansson, ordförande
Birger Klemt, sekreterare

Landskapslagens huvudsakliga innehåll

Genom landskapslagen ändras och förtydligas beräkningsgrunden för kompletteringen av skatteinkomster i landskapslagen om landskapsandelar till kommunerna (ÅFS 2017:120). Föreliggande landskapslag, som innehåller ett bemyndigande för Ålands landskapsregering att bestämma att landskapslagen helt eller delvis ska träda i kraft i den ordning om vilken föreskrivs i 20 § 3 mom. självstyrelselagen för Åland, ska tillämpas från och med finansåret 2025.

Lagstiftningsbehörighet

Bestämmelserna om komplettering av skatteinkomster har hittills inte ändrats efter att landskapslagen om landskapsandelar till kommunerna stiftades. Vid den lagstiftningskontroll som utfördes då fann Ålandsdelegationen att landskapslagen faller inom landskapets lagstiftningsbehörighet. Landskapsandelssystemet hänfördes i enlighet med 18 § självstyrelselagen för Åland till landskapets lagstiftningsbehörighet i fråga om bland annat kommunernas förvaltning, socialvård, undervisning och kultur (Ålandsdelegationens utlåtande 17.10.2017, nr 43/17).

Kompletteringen av skatteinkomster skiljer sig dock från landskapsandelssystemet såtillvida att den överföring av landskapets medel till kommunerna som kompletteringen innebär inte är beroende av åtaganden från kommunernas sida. Kompletteringen sker utifrån vad som i landskapslagen benämns som kommunens skattekraft, med vilket avses den beskattningsbara inkomsten vid kommunens inkomstbeskattning per kommuninvånare. Landskapets lagstiftningsbehörighet beträffande kompletteringen torde således inte kunna motiveras på samma grunder som lagstiftningsbehörigheten beträffande landskapsandelssystemet.

Kompletteringen av skatteinkomster torde i stället kunna hänföras till landskapets i 18 § 5 p. självstyrelselagen föreskrivna lagstiftningsbehörighet i fråga om kommunerna tillkommande skatter (jfr. Ålandsdelegationens utlåtande över landskapslagen om kompensation till kommunerna för förlust av skatteintäkter på grund av vissa avdrag 10.2.2023, nr 12/23).

Vidare anser Ålandsdelegationen med hänvisning till moment 33000 i Ålands budget för år 2025 att ändrandet av beräkningsgrunden för kompletteringen sammanhänger med ett anslag i landskapets budget på ett sådant sätt som förutsätts i 20 § 3 mom. självstyrelselagen.

Ålandsdelegationens utlåtande

Ålandsdelegationen finner att landskapslagen faller inom landskapets lagstiftningsbehörighet.

Närvarande      

Ordföranden Holm-Johansson, ledamöterna Dahlén, Leino-Sandberg, Siitari och Åkerblom.

På Ålandsdelegationens vägnar:

Marine Holm-Johansson, ordförande
Birger Klemt, sekreterare

Landskapslagens huvudsakliga innehåll

Enligt landskapslagen om kompensation till kommunerna för förlust av skatteintäkter på grund av vissa avdrag (ÅFS 2023:12) ska kommunerna kompenseras för den förlust av skatteintäkter som beror på resekostnadsavdraget och grundavdraget vid kommunalbeskattningen. Genom föreliggande landskapslag sänks kompensationen för den förlust av skatteintäkter som beror på grundavdraget från 70 procent till 60 procent. Landskapslagen ska tillämpas från och med skatteåret 2025.

Lagstiftningsbehörighet

Landskapet tillkommer enligt 18 § 5 punkten i självstyrelselagen för Åland lagstiftningsbehörighet i fråga om tilläggsskatt på inkomst och tillfällig extra inkomstskatt, närings- och nöjesskatter, grunderna för avgifter till landskapet och kommunerna tillkommande skatter, medan rikets lagstiftande organ enligt 27 § 36 punkten i sagda lag förbehållits skattelagstiftningen i övrigt (Ålandsdelegationens utlåtande över landskapslagen om kompensation till kommunerna för förlust av skatteintäkter på grund av vissa avdrag 10.2.2023, nr 12/23).

Landskapslagen får en viss retroaktiv verkan till nackdel för kommunerna eftersom den ska tillämpas från och med skatteåret 2025. Sänkningen av kompensationen för förlusten av skatteintäkter som beror på grundavdraget sammanhänger med att landskapet har avskaffat sjukdomskostnadsavdraget i kommunalbeskattningen från och med skatteåret 2025 (ÅFS 2024/80), vilket kommer att leda till ökade skatteintäkter för kommunerna. I den föreliggande landskapslagens förarbeten anges, med hänvisning till beräkningar som gjorts under lagberedningen, att den negativa effekten på kommunernas intäkter som sänkningen av kompensationen innebär inte är avsedd att understiga den positiva effekten av det avskaffade sjukdomskostnadsavdraget. Med anledning härav anser Ålandsdelegationen att det inte torde finnas hinder för landskapslagens ikraftträdande.

Ålandsdelegationens utlåtande

Ålandsdelegationen finner att landskapslagen faller inom landskapets lagstiftningsbehörighet.

Närvarande      

Ordföranden Holm-Johansson, ledamöterna Dahlén, Leino-Sandberg, Siitari och Åkerblom.

På Ålandsdelegationens vägnar:

Marine Holm-Johansson, ordförande
Birger Klemt, sekreterare

Landskapslagens huvudsakliga innehåll

Genom landskapslagen sänks i kommunalskattelagen för landskapet Åland (ÅFS 2011:119) kommunalskattesatserna för samfund och samfällda förmåner. Landskapslagen ska delvis tillämpas från och med skatteåret 2025.

Lagstiftningsbehörighet

Enligt 18 § 5 p. självstyrelselagen för Åland har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om kommunerna tillkommande skatter.

Landskapslagen kommer vid tidpunkten för ikraftträdandet att gälla retroaktivt från det pågående skatteårets början. Med anledning härav konstaterar Ålandsdelegationen att grundlagen inte innehåller något generellt förbud mot retroaktiv skattelagstiftning. Enligt 15 § i Finlands grundlag är vars och ens egendom tryggad och en retroaktiv skattelag innebär ett ingripande mot detta skydd av egendom. Grundlagsutskottet har konstaterat att man utifrån allmänna rättsprinciper, såsom kraven på förutsägbarhet och skälighet, kan formulera en utgångspunkt enligt vilken skattelagstiftning med retroaktiv verkan ska undvikas. Utskottet har konstaterat att det trots detta kan finnas sådana särdrag i enskilda fall som gör det möjligt att anta retroaktiv skattelagstiftning (GrUU 1/2009 rd).

Sänkningen av kommunalskattesatserna är till fördel för den skattskyldige. Med anledning härav anser Ålandsdelegationen att det inte torde finnas hinder för landskapslagens ikraftträdande.

Ålandsdelegationens utlåtande

Ålandsdelegationen finner att landskapslagen faller inom landskapets lagstiftningsbehörighet.

Närvarande      

Ordföranden Holm-Johansson, ledamöterna Dahlén, Leino-Sandberg, Siitari och Åkerblom.

På Ålandsdelegationens vägnar:

Marine Holm-Johansson, ordförande
Birger Klemt, sekreterare

Landskapslagens huvudsakliga innehåll

Genom landskapslagen kompenseras kommunerna för kostnader inom barnomsorg och grundskola som uppstått under 2022 och 2023 till följd av att personer som beviljats tillfälligt uppehållstillstånd på grund av tillfälligt skydd har varit bosatta i en kommun utan att ha den som hemkommun. Ersättningen är avsedd att motsvara de kalkylerade landskapsandelar för barnomsorg och grundskola som kommunen skulle ha tilldelats om personerna i fråga skulle ha haft kommunen som hemkommun. Landskapslagen, som innehåller ett bemyndigande för Ålands landskapsregering att bestämma att landskapslagen helt eller delvis ska träda i kraft i den ordning om vilken föreskrivs i 20 § 3 mom. självstyrelselagen för Åland, ska tillämpas efter att den har trätt i kraft.

Lagstiftningsbehörighet

Enligt 18 § 4, 13 och 14 p. självstyrelselagen för Åland har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om kommunernas förvaltning samt socialvård och undervisning.

Med hänvisning till moment 52500 i Ålands budget för år 2024 sammanhänger landskapslagen med ett anslag i landskapets budget på ett sådant sätt som förutsätts i 20 § 3 mom. självstyrelselagen.

Ålandsdelegationens utlåtande

Ålandsdelegationen finner att landskapslagen faller inom landskapets lagstiftningsbehörighet.

Närvarande      

Ordföranden Holm-Johansson, ledamöterna Dahlén, Leino-Sandberg, Siitari och Åkerblom.

På Ålandsdelegationens vägnar:

Marine Holm-Johansson, ordförande
Birger Klemt, sekreterare

Landskapslagens huvudsakliga innehåll

Genom landskapslagen höjs i kommunalskattelagen för landskapet Åland (ÅFS 2011:119) grundavdragets maxbelopp från 3 700 till 3 825 euro samtidigt som förvärvsinkomstavdraget avskaffas. Landskapslagen ska tillämpas från och med skatteåret 2025.

Lagstiftningsbehörighet

Enligt 18 § 5 p. självstyrelselagen för Åland har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om kommunerna tillkommande skatter.

Landskapslagen kommer vid tidpunkten för ikraftträdandet att gälla retroaktivt från det pågående skatteårets början. Med anledning härav konstaterar Ålandsdelegationen att grundlagen inte innehåller något generellt förbud mot retroaktiv skattelagstiftning. Enligt 15 § i Finlands grundlag är vars och ens egendom tryggad och en retroaktiv skattelag innebär ett ingripande mot detta skydd av egendom. Grundlagsutskottet har konstaterat att man utifrån allmänna rättsprinciper, såsom kraven på förutsägbarhet och skälighet, kan formulera en utgångspunkt enligt vilken skattelagstiftning med retroaktiv verkan ska undvikas. Utskottet har konstaterat att det trots detta kan finnas sådana särdrag i enskilda fall som gör det möjligt att anta retroaktiv skattelagstiftning (GrUU 1/2009 rd).

Höjningen av grundavdragets maxbelopp är till fördel för den skattskyldige. Detta till trots innebär avskaffandet av förvärvsinkomstavdraget att landskapslagen, betraktat för sig, får en omfattande retroaktiv verkan till nackdel för den skattskyldige. Förvärvsinkomstavdraget, som påverkar grundavdraget i varierande mån, har för tillfället ett maxbelopp om 3 570 euro. Avskaffandet av förvärvsinkomstavdraget behöver dock ses i ljuset av att förvärvsinkomstavdraget i rikslagstiftningen från och med 1.1.2025 har avskaffats och ersatts med en höjning av arbetsinkomstavdraget (FFS 702/2024). Arbetsinkomstavdraget påverkar i första hand statsbeskattningen och till denna del gäller höjningen av avdraget även landskapet. I landskapslagens förarbeten anges att den sammantagna effekten av ovan nämna lagändring i rikslagstiftningen och avskaffandet av förvärvsinkomstavdraget i landskapslagen blir en skattesänkning. Med anledning härav anser Ålandsdelegationen att det inte torde finnas hinder för landskapslagens ikraftträdande.

Ålandsdelegationens utlåtande

Ålandsdelegationen finner att landskapslagen faller inom landskapets lagstiftningsbehörighet.

Närvarande      

Ordföranden Holm-Johansson, ledamöterna Dahlén, Leino-Sandberg, Siitari och Åkerblom.

På Ålandsdelegationens vägnar:

Marine Holm-Johansson, ordförande
Birger Klemt, sekreterare

Landskapslagens huvudsakliga innehåll

Lagtinget antog 20.1.2010 en landskapslag genom vilken rikets lag om främjande av sjukpensionärers återgång i arbete (FFS 738/2009, nedan rikslagen) gjordes tillämplig i landskapet. Giltighetstiden för denna blankettlagstiftning har därefter förlängts t.o.m. 31.12.2024 i enlighet med rikslagens giltighetstid. Genom föreliggande landskapslag görs rikslagen tillämplig för tiden 1.1–31.12.2025.

Lagstiftningsbehörighet

I en landskapslag kan enligt 19 § 3 mom. i självstyrelselagen för Åland för vinnande av enhetlighet och överskådlighet intas stadganden av rikslagstiftningsnatur som i sak överensstämmer med motsvarande stadganden i rikslag. Intagande av sådana stadganden i en landskapslag medför inte ändring i fördelningen av lagstiftningsbehörigheten mellan riket och landskapet.

Rikslagens syfte är att främja återgång i arbete för dem som får invalid- och sjukpension. Enligt landskapslagens 1 § ska rikslagen tillämpas på invalidpension som har beviljats med stöd av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av vissa riksförfattningar om pension för den offentliga sektorn eller landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av vissa riksförfattningar om pension för arbetstagare oberoende av vad som i landskapslagarna föreskrivs om arbetsinkomsternas inverkan på invalidpensionen.

Lagstiftningsbehörigheten i fråga om landskapets myndigheter, landskapets tjänstemän, tjänstekollektivavtal för landskapets anställda, arbetspensionsskydd för landskapets anställda och för förtroendevalda inom landskapsförvaltningen samt för rektorer, lärare och timlärare vid grundskolor i landskapet tillkommer landskapet enligt 18 § 1, 2 och 2 a punkterna i självstyrelselagen. Till landskapets behörighet har i 18 § 4 punkten i självstyrelselagen hänförts bl.a. kommunernas förvaltning, kommunernas tjänsteinnehavare och tjänstekollektivavtal för kommunernas anställda.

Till rikets lagstiftningsbehörighet hör enligt 27 § 11 och 21 punkterna samt 29 § 3 punkten i självstyrelselagen arbetsrätt, arbetspensionsskydd för kommunernas anställda och för förtroendevalda inom kommunalförvaltningen, samt arbetspensionsskydd för andra, med de undantag som följer av 18 § 2 a punkten, försäkringsavtal och socialförsäkring.

Till den del landskapslagen innehåller bestämmelser som utgör riksbehörighet kan de med stöd av 19 § 3 mom. i självstyrelselagen intas i landskapslagen. Ålandsdelegationen noterar dock att enligt 2 § i landskapslagen ska 5 § i rikslagen om inkomstgräns vid sjukpension som beviljas av Folkpensionsanstalten och vilande pension inte tilllämpas i landskapet med stöd av landskapslagen. Bestämmelsen i rikslagen gäller rättsområdet folkpension, som utgör riksbehörighet, varför bestämmelsen är direkt tillämplig i landskapet med stöd av rikslagstiftningen. I utlåtande nr 22/16 av 27.10.2016 noterade Ålandsdelegationen att motsvarande bestämmelse i den då gällande blankettlagen på det sätt på vilket bestämmelsen är utformad ger det felaktiga intrycket av att nämnda 5 § överhuvudtaget inte skulle vara tillämplig i landskapet, fastän den såsom utgörande riksbehörighet är direkt gällande på Åland. Då det i 2 § anges att det är med stöd av landskapslagen som riksbestämmelsen inte ska tillämpas, kan man dock utgå från att paragrafen endast omfattar det arbetspensionsskydd som landskapet har lagstiftningsbehörighet över, varför Ålandsdelegationen på motsvarande sätt som i nämnda utlåtande samt i utlåtandena nr 8/21 av 27.1.2021 och 2/23 av 9.1.2023 inte föreslår att lagrummet ska förordnas att förfalla.

Ålandsdelegationen konstaterar att landskapslagen får viss retroaktiv verkan eftersom den ska tillämpas fr.o.m. 1.1.2025. Eftersom landskapslagen innebär en förlängning av giltighetstiden för rikslagen, som gällt t.o.m. 31.12.2024, och är till fördel för dem den gäller, föreligger enligt Ålandsdelegationens bedömning inte något hinder för att landskapslagen tillämpas retroaktivt.

Ålandsdelegationens utlåtande

Ålandsdelegationen finner att landskapslagen faller inom landskapets lagstiftningsbehörighet. Ålandsdelegationen har dock ovan i utlåtandet anfört anmärkningar beträffande landskapslagens 2 §, vilka dock inte påverkar behörighetsfördelningen.

Närvarande

Ordföranden Holm-Johansson, ledamöterna Dahlén, Leino-Sandberg, Siitari och Åkerblom.

På Ålandsdelegationens vägnar:

Marine Holm-Johansson, ordförande
Birger Klemt, sekreterare